Syftet är att studera finländarnas ”raskaraktärer”. Med hjälp av människoskallarnas form vill forskarna hitta belägg för att finnarna skiljer sig från de högre stående, germanska, svenskarna.
Med dagens ögon är det förstås pseudovetenskap, men då var det erkänd forskning. Gustaf Retzius ska komma att bli en av den svenska medicinens mest namnkunniga personer, nomineras till Nobelpriset i fysiologi eller medicin elva gånger och bli känd för sina studier av innerörats struktur.
Fem år efter resan till Finland ger han ut boken ”Finska kranier jämte några natur- och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi” (1878) där han med stöd i resan 1873 blandar folklore med bilder och tabeller av skallmått över döda och levande finländare. Retzius och hans kollegor plundrar gamla kyrkogårdar i karelska Eno, Pälkäne i Birkaland samt Pielavesi och Rautalampi i Savolax. De samlar in totalt 70 skallar från olika delar av Finland.
Kräver upprättelse
En del finns fortfarande på Karolinska institutet. Av de 82 finska skallar och andra mänskliga kvarlevor som institutet har registrerat, kommer drygt hälften från resan 1873. Övriga hade införskaffats några decennier tidigare av hans far Anders Retzius, som var pionjär i arbetet med skallindexering.
Nu vill en grupp sverigefinska aktivister återföra kvarlevorna till Finland. Idag besöker de Karolinska institutet för att överlämna ett kravbrev. KI bör ”skyndsamt” återföra kvarlevorna till sina respektive hembyar och be om ursäkt för gångna oförrätter, skriver de i brevet.
62-åriga Sirpa Humalisto är lokalpolitiker för Liberalerna i Botkyrka och en av de som kräver att skallarna återförs. Hon menar att repatriering eller återförande grundar sig i behovet av upprättelse.
– Sverige som stat måste göra rätt för sig, säger Sirpa Humalisto. Och det är viktigt för trakterna där man har plundrat gravar att få en ursäkt, få tillbaka de här människorna och begrava dem hemma.
Men för Sirpa Humalisto är frågan större än så. Den är sannolikt rent personlig.
– På min mammas sida kommer alla från Eno. Man flyttade sig inte mycket på den tiden, så det är troligt att det handlar om mina släktingar, säger hon.
Aktivisternas brev har undertecknas av Jari Kemppainen, kyrkoherde i Pälkäne församling, samt en vice ordförande i Tammerfors stifts stiftsfullmäktige. Trots det menar Karolinska institutet att frågan om återlämnande måste ställas från officiellt håll för att de ska kunna agera.
– Vi kan inte på egen hand organisera sådana här saker, utan det måste ske på ett noggrant och omdömesfullt sätt. Vi måste vara säkra på att de som tar emot kvarlevorna är rätt personer och rätt företrädare. Och det måste ske på ett värdigt sätt, vi är måna om att det här blir bra för alla parter, säger Peter Andréasson, presschef på KI.
”Regelmässigt ingenmansland”
Maria Josephson är forskare vid Hagströmerbiblioteket på KI och arbetar nära kvarlevorna. Hon menar att frågan är komplex. KI har tidigare återlämnat kvarlevor till franska Polynesien, Nya Zeeland, Australien och USA. Men då har det handlat om urbefolkningar.
– När det kommit begäran från erkända organisationer har vi gjort allt för att tillmötesgå önskemålen. Men den här gruppens krav landar i ett regelmässigt ingenmansland, säger Maria Josephson. De är inte representativa för något urfolk eller sanktionerade från finskt myndighetshåll.
Men om kravet skulle komma från någon som företräder lokalbefolkningar i Finland?
– Då kvarstår ändå urfolksfrågan. Det är helt enkelt så att vi inte vet hur vi ska agera. Men vi är jätteglada för mötet och för att de har satt ljus på frågan.
Det var inte bara Anders och Gustaf Retzius som ägnade sig åt rasforskning och insamling av mänskliga kvarlevor på 1800- och 1900-talet. Andra samlingar finns på institutionerna i Uppsala och Lund samt på flera museer. Forskare har samlat skallar på egen hand och idkat handel med skallar från olika delar av världen. Riksantikvarieämbetet utarbetar nu en vägledning för hur institutioner ska arbeta med att identifiera och återlämna mänskliga kvarlevor. Den ska vara färdig under 2019.
Så länge vill inte Sirpa Humalisto vänta. Idag åker hon till Karolinska institutet för att föra fram kravet att de eventuella släktingarna ska få vila i finsk jord.
– Ett återförande är viktigt för att bevisa alla människors lika värde. Man kan inte kalla det här för vetenskap. Rastankarna fortsatte i nazismen och i form av steriliseringar långt in på 1970-talet. Att erkänna att man varit så totalt fel ute och återupprätta alla människors lika värde är det viktigaste för mig, säger Sirpa Humalisto.
Anders Retzius (1796–1860) var en av kraniologins grundare och professor i anatomi vid Karolinska institutet. Retzius började kategorisera människan i långskallar och kortskallar. Finnar ansågs vara brakycefala eller kortskalliga, medan svenskarna var dolikocefala, långskalliga. Svenskarna var dessutom germaner och finnarna så kallade turaner. Den svenska (germanska) människorasen var högre stående medan finnarnas mindre skallar (och mindre hjärnor) gav en sämre vilje- och impulskontroll, löd rasteorin.
Sonen Gustaf Retzius (1842–1919) utvecklade vidare faderns teori om långskallar och kortskallar. Efter boken ”Finska kranier” (1878) fortsatte Gustaf Retzius studera rasegenskaper och skallformer. 1889 utkom boken ”Suecia antiqua” och 1902 ”Anthropologia Suecica”, som baserades på en jättelik undersökning av 45 000 värnpliktiga 21-åringar. Gustaf Retzius var också en tid ägare och chefredaktör för tidningen Aftonbladet, och satt i Svenska Akademien från 1901 till 1919.
Karolinska institutet har idag omkring 800 individer i sin samling av mänskliga kvarlevor. Omkring tio procent är från Finland. Tre av de finska skallarna är identifierade med namn. KI har ännu inte gått ut med namnen på dessa individer. Idag är alla skallar nedpackade i kartonger. Exakt var på KI de finns vill institutet inte svara på för att ”de inte ska hamna i felaktiga händer”.
