– Vi tappade ett momentum, hela den globala rättviserörelsen tappade genom att inte vara fredliga. Visst, civil olydnad, rörelser som Extinction Rebellion och så vidare kan behövas. Men tillhyggen och brända bilar är destruktivt. Det innebär inte att jag inte förstår betydelsen att använda icke lagliga metoder, i diktaturer utan möjlighet till demokratiskt inflytande. Men i Sverige behöver vi dialog med medborgare som är berörda.

Attac-grundaren America Vera-Zavala håller med:

– Den autonoma tanken om att kaos-markera, jag tror inte på den. Jag tror att det var helt förödande att allmänheten kom att se ”galningar i svarta masker”, jag ser inget positivt med det över huvud taget. Vi var 50 000 demonstranter, några hundra av oss tog till våld. Jag minns Aftonbladet som gjorde 16 uppslag i tidningen. Bilder på maskerade aktivister dominerade, bilder på karatesparkar mot polisen. Sammanfattningen i medierna blev 80 procent våld, 10 procent EU-ledare och i bästa fall 10 procent fredliga demonstranter och våra krav, säger hon.

– Om vi förlorade något var det en rejäl injektion till framtida aktivister. Energi är avgörande i den politiska kampen, det vet jag.

Värdet av att agera öppet

Den lärdom frilansjournalisten Mathias Wåg, aktivist under Göteborgshändelserna, framför allt dragit efter Göteborg 2001 är värdet av att agera öppet.

– Vi ägnade oss åt onödigt mycket hemlighetsmakeri. Vi hade kunnat göra samma saker öppnare. Genom att vår informationsstruktur var dold kunde polisen kalla det en sambandscentral. Med hemlighetsmakeriet spinner polisen iväg och tänker det värsta och vi kan inte ha språkrör som kan ta diskussionen offentligt. Även den del av rörelsen som vill störa eller sabotera kan ha öppna talespersoner.

Själv delgavs han misstanke om anstiftan till våldsamt upplopp efter Göteborgshändelserna. Men han åtalades aldrig.

– De hade inga bevis för planerat våld, för det fanns ju ingen sådan planering, säger han.

Hans Abrahamsson känner att han efter Göteborg bär på en sorg över en rörelse som inte nådde ut med sina frågor.

– Efter toppmötet fastnande debatten i gatsten. Debattklimatet har fångats upp av högerkrafter idag. Den lärdom jag drar, är att rörelsen hade stor global utblick men utan att förstå vikten av den lokala förankringen. Vi sa att om inte globaliseringen blir bra för alla blir den inte bra för någon, för det blir så mycket konflikter. Orättvisorna kommer förr eller senare att tränga sig in i våra egna vardagsrum. Det lyckades vi inte föra fram i västvärlden.

Han upplever att Göteborgshändelserna ledde till att en stor grupp unga människor tappade tilltron till politisk aktivism.

Men var det så?

Pär Plüschke satt häktad i 43 dygn efter Göteborgshändelserna, misstänkt för anstiftan till våldsamt upplopp för att ha talat i en megafon, men senare frikänd. Han delar Hans Abrahamssons känsla av sorg, i dag 20 år efter Göteborg.

– När repressionen drog in stod vi ganska försvarslösa, vi hade inte förankring i bostadsområden. Vi tänkte globalt och agerade globalt, vi drev frågorna så.

Men han ser det som dyrköpta läxor mer än att det krossade en rörelse.

– Jag hade gärna gjort läxan utan den repression vi utsattes för. Många försvann. Men många bar samtidigt med sig övertygelsen om en rättvis värld in i sina fortsatta liv. Vi fortsätter kämpa, men skippar parollerna och signalpolitiken, säger han.

– Vi har gått från att tänka en annan värld är möjlig till att tänka en annan värld är nödvändig. Från revolution till resiliens, att skapa ett så hållbart samhälle som möjligt.

Vänstervågen kommer av sig

Några månader efter Göteborg inträffade terrorattacken mot World trade center och eran av Kriget mot terrorism inleddes. Den globala rättviserörelsen förlorade stora delar av sitt momentum. Kritik mot västvärldens marknadsstyrda globalisering drunknade i den nya tiden – du var med etablissemanget eller emot, och den som var emot kunde dessutom tolkas som förespråkare av den väpnade terrorismen.

– Efter 11 september försvinner utrymmet, säger America Vera-Zavala.

– De krav vi formulerade i Attac, som uppfattades som reformistiska då, ses idag som ett extremvänsterperspektiv. Då anklagades vi för att vara protektionister, nu anklagas vi för att vara galna. Men våra argumentet är desamma: rättvis handel. Och kraven minst lika aktuella, inte minst till följd av pandemin. Du har patentfrågan, även skuldfrågan har aktualiserats, när fattiga länder som har lockdown skuldsätter sig. Den stora skillnaden i samhällsdebatten är att då hade vi en nyliberal höger mot oss, nu är den brun. Vi har sett en rörelse mot mer nationalism, där pandemin krönt det. I hela väst vi ska roffa åt oss vaccin. Och det drivs inte av SD, det är som ett nationellt konsensus, säger America Vera-Zavala.

Eftersom 11 september kommer så snabbt inpå är det svårt att veta om vänstervågen i Sverige hade kunnat återhämta sig, trots den negativa publiciteten för den globala rättviserörelsen i Göteborg, menar America Vera-Zavala.

– Vi var en verkligt global rörelse. Vi går ner i intensitet hösten 2001, får en stukning. Men vänstervågen fortsätter, i Latinamerika blir hela kontinenten röd. I februari 2003 samlar vi återigen tiotusentals för att protestera mot krig i Irak.

Det är efter 2003 America Vera-Zavala ser att energin ebbar ut.

– Då har jag min upplevelse av misslyckande. Vi hade skapat en rörelse som byggde på att lägga förslag, vara kunskapsintensiv. Den 15 februari 2003 fanns det fortfarande hopp för rörelsen. Men vad kunde vi göra när kriget väl startat? Därefter dominerades vänstern av att säga nej, vara emot. Rörelsen blir allt det som vi inte var under parollen En annan värld är möjlig. Ordet enighet var i den globala rättviserörelsen det värsta man visste – och jag älskar det! Jag trivdes inte med att skandera ”Krossa imperialismen!”.

Oförberedd på den nya högern

Mathias Wåg menar att vänstervågen för 20 år sedan blev mer uthållig än den ofta beskrivits.

– 2003 var mobiliseringen mot Irakkriget som störst och väldigt stark i Europa. I Latinamerika kom den rosa vågen och ett antal länder bröt sig loss från frihandelsinstitutionerna. Det blir ett väldigt lokalt perspektiv att säga att slaget var förlorat. Däremot tror jag inte att vi i Sverige var beredda på den form av höger som skulle komma med Reinfeldt som kopierade mer från Tony Blairs socialdemokrati än nyliberalerna. En politik som accepterar välfärd och skola men där marknaden ska vara drivkraften.

Jonathan Pye, som själv dömdes till fängelse för deltagande i våldsamt upplopp, tror inte att Göteborgshändelserna i sig spelade roll för vänstervågens energi framåt.

– Det fanns en mycket spretig, bred, inkluderande vänstervåg, med inneboende konflikter som jag tror skulle ha stött på patrull förr eller senare ändå. Det mediadrev och den repression som kom efter 2001 var ovanligt stark för svenska förhållanden, men enligt mig så skulle den breda vänstern förr eller senare tvingats ta itu med att konkretisera sina mål, lösningar och metoder, möjligtvis kanske toppmötet skyndade på den utvecklingen.

Socialdemokratin svek

Ja, frågor om demokrati och global rättvisa har kommit att manifesteras med fortsatt kraft. Genom den arabiska våren, Latinamerikas abort- och demokratirörelse, Occupy Wall Street, för att nämna några. Men frågan är om de är delar av samma vänstervåg?

– Att säga att vi var den viktigaste vänstervågen 1995–2003 tar inte bort kraften i Occupy och andra rörelser, men det finns en avgörande skillnad. Under vänstervågen för 20 år sedan var vi på väg att få momentum, få till verkliga förändringar. Det har inte blivit något bestående resultat sedan dess, säger America Vera-Zavala.

Victoria Rixer, en av de 50 000 aktivister som samlades i Göteborg, ser hur rörelsen fortsatte att driva på men att fokus kom att skifta till mer omsorg om varandra, parallellt med de politiska kraven. Även hon har skiftat till ett mer lokalt gräsrotsarbete, förankrat i bostadsområdet.

– Makthavarna borde ha lyssnat, det gjorde de inte. Mycket av det som hotar planeten och demokratin idag var vi i framkant med att undersöka vad vi kan göra åt. Vi hade inte alla svar, men vi var ganska långt komna med att undersöka svaren – hur vi på ett solidariskt sätt, utan stängda gränser och privatisering av vården, kan skapa en rättvis värld tillsammans. Det hade beslutsfattare och näringslivet möjlighet att lyssna på. De hade kunnat ta andra mänskliga och planetära hänsyn. I stället bemötte de oss med repression. Vi har inte hittat vägar för att återta det initiativet.

Inte heller America Vera-Zavala upplever att Göteborgshändelserna krossade någon ungdomsgeneration.

– Tvärtom! Se på oss som var med då och jämför med 68-vänstern. Många i den generationen blev bittra och gick ifrån sina ideal. Så blev det inte med oss. Vi står upp för samma ideal. Jag kanske inte flänger runt längre i varenda Folkets hus och talar, i stället gör jag politisk teater. Grundtonen är densamma, att uppmärksamma det globala Syd. Var det något som krossades 2001 var det att det fanns ett gyllene tillfälle för socialdemokratin i Europa att fatta rätt beslut. De svek. I Sverige svek Göran Persson och hans regering. De hade kunnat driva på för Tobin-skatt och avskaffa skatteparadisen – men de svek.

Klyftor ökar

Mathias Wåg frågar sig om rörelsen kanske var 20 år för tidig med sina krav.

– Mycket av det vi sa då är högaktuellt idag, men den skillnaden att nu har man sett den globala frihandelns konsekvenser. Det är synd att vi inte kunde hålla kritiken ständigt puttrande. Men frågorna om skolan och vinster i välfärd, det finns många aktuella ingångar. När media bevakar Fridays for future, FFF, ser det ut som att rörelsen ploppar upp från ingenstans. Men den har en historia. Den globala rättviserörelsen bytte fokus till klimaträttvisa – och vi drev det kravet tio år innan FFF blev kända.

Han tror fortfarande på folkliga resningar och sociala rörelser, men de har inte hittat sin form för att vinna segrar.

– För 20 år sedan tänkte vi att vi kan storma himlen. I dag är rädslan för reaktioner större. Vi kämpar framåt, men försiktigare framåt.

Barn i klimatrörelsen

De som var med i Göteborg är alla vuxna idag. Några har barn som är aktiva i klimatrörelsen. Och de är överens om att framtidshoppet finns hos dagens ”Greta-generation”. Frågan är förstås i vilken grad rörelsen hämtar sig efter pandemin.

– Greta och hennes rörelse har åstadkommit en förändring i hur man pratar om klimat och rättvisa – men än har inte politiken ändrats. Och man får ju panik över att de politiska ledarna inte fattar, säger America Vera-Zavala.

Andra delar av klimatrörelsen har varit tuffare, som Ende Gelände, massrörelsen mot kolkraften i Tyskland. Jonathan Pye har varit aktiv även i den. När han säger att en annan värld är möjlig i dag, pekar även han på klimatfrågan som en nyckel.

– Klimatkampen är den som flest förstår, två tredjedelar av Sveriges befolkning är rädda eller mycket rädda för klimatförändringarna. Det är samtidigt en fråga som kräver de radikalaste antikapitalistiska lösningarna. När Moderaterna och SD talar om kärnkraft som lösning så märks desperationen, delar av högern har börjat gå över till klimatförnekande eftersom de inser att det inte går att försvara högerpolitik kring klimatet. Jag tror det är den sprickan vi måste utnyttja.

Pär Plüschke är övertygad om att förutsättningarna finns.

– Om man lyssnar på Greta så pratar hon om att lyssna på forskningen – och om förändring på systemnivå. Vi kan driva på den förändringen med början i vår vardag, bygga strukturer för ömsesidig hjälp och praktik.

Mathias Wåg ser klimatkrisen som både en möjlighet och en potentiell politisk fälla.

– Högern kommer att vilja ställa sociala rättvisekrav och klimat mot varandra, medan vår rörelse vet att de måste gå hand i hand. Annars rullar kostnaderna för klimatomställningen över på arbetarna. En klimatrörelse utan socialt perspektiv kan bli farlig, den ger högern bränsle. Men lägger du ihop klimat och social protest, där finns en chans.

En annan värld är möjlig

Göteborgshändelserna var omtumlande för en generation aktivister. 20 år senare möter jag ändå ingen inifrån den rörelsen som säger att rörelsen i grunden hade fel. De säger att en annan värld är möjlig; en värld präglad av klimaträttvisa och solidaritet, där vi tänker globalt och handlar lokalt.

Om en ny vänstervåg uppstår efter pandemin vet vi inte än. Däremot vet vi att förutsättningen finns. Och att det finns lärdomar att dra från vad som hände i Göteborg, om öppenhet, dialog, massmobilisering, lokal förankring – och om formerna för att utmana makten.

Victoria Rixer har följt med tonårssonen till några av de senaste årens klimatdemonstrationer. Hon betonar vikten av att agera tillsammans men säger med ett leende att det inte alltid är okomplicerat. Hon berättar om ett tillfälle då de var på en aktion mot Preemraff ihop, det regnade och de gick på en lång väg till en bensinmack. Hon trodde att de skulle genomföra en blockad, stoppa folk från att komma in och tanka. Men nej, när de kom fram till infarten tejpade någon upp en kartongbit som det stod typ ”mördare” på, och så fotade folk den och lade upp på sociala medier.

– Sedan var det över. Jag vill inte hänfalla åt nostalgi, men något sådant hade faktiskt inte kunnat hända på vår tid. Och det fina var att det inte var jag, det var min son, som tog upp samtalet med mig om det.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.