Den norska Trondheimsmodellen, som i korta drag går ut på att LO-förbunden frågar sina medlemmar om vilka konkreta politiska förslag de vill att partierna ska prioritera, för att sedan använda sig av de svaren för att kräva besked från partierna, har även provats i Stockholm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Ja, vi fick med oss hela LO-distriktet i valrörelsen 2010 och tillämpade då Trondheimsmodellen. Det fungerade väldigt bra för att få fram vilka politiska områden som våra medlemmar ville lägga fokus på. Det fungerade betydligt bättre än att ensidigt uppmana förbundets medlemmar att rösta på Socialdemokraterna, vilket annars är tradition, säger Johnny Nadérus, förbundsordförande på Seko Stockholm.
"Upp till partierna"
Men det fanns även mycket kritik internt inom LO mot att Stockholmsavdelningen valde att på lokal nivå genomföra Trondheimsmodellen.
– De var livrädda för att det skulle leda till att alla medlemmar röstade på Vänsterpartiet. Det var faktiskt lättare att övertyga S lokalt i Stockholm än LO-ledningen om att detta var en bra idé. Men vi lät oss inte bekommas av det. Det primära måste vara att vi företräder våra medlemmar och den politiska vision de vill se. Sedan är det upp till partierna om de delar den visionen eller inte, säger Johnny Nadérus.
"LO är ingen panel"
Anders Bergérus, facklig-politisk talesperson för LO nationellt, är en av motståndarna till Trondheimsmodellen.
– Skälet till det är att jag tror att den riskerar att främja populism. LO är ingen panel eller vindflöjel, utan en välburen facklig organisation. Vi har ett kongressbeslut från 2012 som tydligt slår fast att vi ska fortsätta vårt långsiktiga samarbete med S. Det samarbetet vilar på att vi delar samma demokratiska värderingar, säger han.
Att Trondheimsmodellen inneburit en sådan framgång i Norge tror Anders Bergérus främst har att göra med traditionellt fackligt fotarbete.
– Jag är inte alls så säker på att det är modellen i sig som är framgångsfaktorn, utan tror snarare att det handlar om att fackets representanter har varit ute på arbetsplatserna och dängt väska. Det handlar om att medlemmarna blir mer engagerade och känner att det fackliga arbetet är mer meningsfullt efter att vi har varit ute och pratat med dem, säger han.