Forskartrion som står bakom studien kommer bland annat fram till att det i samhället i stort och i skolan i synnerhet finns en övertro på neuropsykiatriska diagnoser som adhd och Aspergers, vilket leder till en överdiagnostisering och ett förenklat synsätt på utåtagerande elevers beteenden.              

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Ja, vi kan se de tendenserna generellt i hela samhället och mer specifikt i grundskolan, att fler får den här typen av diagnoser. Vi har kunnat konstatera det på de skolor där vi har intervjuat personal. Speciellt på en av de tre skolorna lutade man sig mycket mot neuropsykiatriska diagnoser som en förklaringsmodell för att få extra resurser till stödinsatser, säger Ylva Odenbring, docent i pedagogik och en av författarna bakom studien.

Inga ”generella slutsatser”

Problemet med denna övertro menar hon främst består i att elevernas svårigheter individualiseras och att skolans ansvar för studiemiljön därmed hamnar i skymundan.

– Visst finns det vissa som behöver utredas för adhd till exempel, men man kan inte bara utgå ifrån det om ett barn är oroligt och utåtagerande. Det kan lika väl bero på andra saker, vilket också lyftes fram av informanterna på en av de undersökta skolorna. De talade om att de bakomliggande problemen även kan bero på dysfunktionella familjeförhållanden, säger Ylva Odenbring.      

Men att dra generella slutsatser om en övertro på och en överdiagnostisering av adhd, utifrån intervjuer med personal på tre skolor, hur vetenskapligt är det egentligen?

– Vi kan ju inte dra generella slutsatser om att det är så överallt, men vi kan ju se tendenser som finns i samhället. Utifrån dem kan man prata om detta mer generellt. Men visst finns det en stor variation mellan olika skolor. Det professionella förhållningssättet är helt avgörande för vilket synsätt man har på de här diagnoserna, säger Ylva Odenbring.

Grundliga utredningar

Georgios Karpathakis, grundare av intresseorganisationen Underbara ADHD, som arbetar för att öka kunskapen och minska fördomarna om adhd, håller inte med Ylva Odenbring om att det generellt i samhället råder en övertro på och en överdiagnostisering av adhd.

– Adhd-utredningar är omfattande, specifika och konkreta. Det krävs mycket för att få en diagnos, och det är inte skolan som avgör utan psykiatrin. Ska man uttrycka sig om en överdiagnostisering i sådana här generella termer, då bör man ha en mer grundläggande undersökning att backa upp det med än intervjuer från tre grundskolor, säger Georgios Karpathakis.

Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap på Karolinska institutet, stämmer in i kritiken.

– Jag håller definitivt med om utredningens slutsats att det finns en stor variation i kvalitetsarbetet och hur man investerar i de här barnen på olika skolor. Men skolorna bestämmer inte om barnen får en diagnos eller inte, säger han och fortsätter:

–Man skriver redan i inledningen att det finns en medikalisering av barndomen, som uppstår genom att de här diagnoserna har blivit en normalitet. Om man har en sådan hypotes som utgångspunkt, ja då är det ganska givet vilket resultat man kommer att landa i.