Fjärdeklassarna från Hellbergsskolan i Skönsberg avslutar precis sitt skoldisco på Pipeline och klungan av dansiga ungar rullar ut på gatan och hälsar glatt på oss när vi kliver in på klubben. Vi sätter oss i stora logen som några dagar före var Silvana Imams chillout innan hon klev på scenen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Eftersom vi är på Pipeline nu när vi snackar så tänkte jag först fråga vad du har för relation till det här stället?
– Jag har ju en väldigt liten relation till Pipeline mer än att jag så klart följer verksamheten. Under mina år som politiskt aktiv så har jag så klart träffat företrädare för och även människor som besöker Pipeline så jag vet också hur stor betydelse verksamheten och utbudet har. Så genom det känner jag ganska väl till Pipeline men inte från egen erfarenhet så att säga.
Du är inte här som privat besökare någon gång då?
– Nej, det är jag ju inte.
Det måste vi ju ändra på.
– Ja haha, men... det är ju helt krasst så att mitt musikintresse är ganska lågt.
Det måste vi också ändra på. Då har du nog ingen vinylspelare hemma då?
– Nej, haha. Jag hade ju så klart det när det var mer aktuellt med vinylskivor.
Då är det ingen idé att fråga vad du har för fem skivor längst fram i skivbacken då?
– Nej, jag lyssnar mest på Spotify. Visst tar jag del av den musik som är aktuell just nu, men om jag får välja så lyssnar jag gärna på Queen. En annan ytterlighet är också att jag tycker Melodifestivalen är ganska så rolig. Men inte för musiken, utan mer för grejen då. Jag lyssnar gärna på... Alltså när jag var yngre så spelade jag faktiskt trombon ett antal år. Inte så jättelänge. Slutade väl i högstadiet någon gång. Så jazz och storbandsmusik tycker jag är roligt.
Då har du sammanfattningvis inte den relationen till Pipeline så att du har hånglat i någon loge här då?
– Nej, precis! Hahahaha. Nej, den relationen har jag inte till Pipeline.
Det är många som har det.
– Jag är ju inte uppväxt här i Sundsvall.
Just det ja. När kom du hit till Sundsvall?
– 1994. Så jag har ju bott här halva mitt liv. Jag kom hit för att plugga på Mitthögskolan, ja numera Mittuniversitetet. Det var därför jag sökte mig till Sundsvall för att plugga direkt efter gymnasiet.
Vi stannar till i Sundsvall ett slag. Navet. Känner du dig trygg där?
– Jag måste säga att för egen del, så gör jag faktiskt det. Jag rör mig ganska ofta på Navet och försöker åka buss så ofta jag kan. Både på dagtid och kvällstid. Och ganska sent på kvällstid. För egen del så känner jag mig trygg. Med det sagt så har jag full förståelse och respekt för att det finns en hel del Sundsvallsbor som inte känner sig trygga där. Det har blivit en stökig miljö kring Navet. Det finns det säkert många olika anledningar till. Vi som kommun har ju så klart ett visst ansvar i detta. Dels att skapa en stadsmiljö som är inbjudande och som gör att människor känner sig trygga i det offentliga rummet, dels att fånga upp barn och ungdomar innan de hamnar i ett destruktivt beteende men även stötta de som redan har hamnat där. Hur kan vi hjälpa dem? Sedan tycker jag då att vi ska ha en tydlig skiljelinje mellan vad som är kommunens och den polisiära verksamhetens ansvar. Den debatten har ju funnits ett tag nu. Polisen är de som har monopol på den typen av maktutövning.
Jag rör mig också ofta på Navet och kan inte påstå att jag känner mig otrygg där, men precis som du så förstår jag dem som gör det. I somras var det ju disco mest hela tiden i parken där. Sedan har ju faktiskt drogtrafiken blivit häpnadsväckande öppen. Både där och på till exempel bussar. Det har väl alltid förekommit mer eller mindre, men det känns som något mer tillspetsat nu?
– Jag håller med. Det känns som om det är fler ungdomar och framför allt unga kvinnor i större utsträckning än tidigare som rör sig där. I den miljön. Och när jag säger förebyggande arbete så är det många dimensioner... men det var ju så att under framför allt förra mandatperioden så försvann ju fältassisstenterna. Där gör vi en nysatsning nu och anställer ett antal personer. Som kommer att jobba där. Men drogmissbruket har ju ökat. Totalt sett. Och det är väl det man ser.
Om vi ser på Sundsvall i stort. Jag tycker Sundsvall är en unik stad med sina geografiska förutsättningar och även i viss mån arkitektoniska. Tycker du att ni som sitter i kommunhuset tar till vara det på bästa sätt?
– Från tid till annan så har vi väl inte gjort det. Jag tror att ibland så känner vi inte riktigt den där stoltheten som vi borde. Som Sundsvallsbor, som kollektiv tänker jag. Nu när vi till exempel får igång bostadsbyggandet som lyfter fram vattnet på ett annat sätt än vi har gjort tidigare så är det ändå ett tecken på att vi kan öka stoltheten och förändra staden i något slags positiv riktning. Men vi har en hel del mer att göra. Vi har en inte alltid jättetydlig identitet i Sundsvall. Vad är det som är vår identitet? Och det måste vi forma tillsammans. Ingen organisation kan ta på sig det ansvaret utan det är något gemensamt. Sedan har Sundsvalls kommun det största ansvaret att driva på utvecklingen.
Ibland så känns det som att "plakatet" Sundsvall är ganska så tomt. Möjligheterna till att göra en mer, ska vi säga, "kontinental" stad av Sundsvall är ju stora. Närheten till vattnet, hamn-området, bergen och så vidare. Vi måste ju få ut Sundsvallsborna på gatorna. Mer liv och rörelse. Vad fan händer i Stadshuset till exempel? Varför är det inte julmarknader där? Konserter? Balett? Och Torget är stendött sett till vad som skulle kunna finnas där.
– Jag förstår precis vad du menar och det är därför jag säger att det är vi tillsammans som måste skapa det där och det är inte för att lägga över ansvaret på någon annan utan jag menar verkligen att vi tillsammans måste skapa det. Och där har vi ju också sagt att det där med Norrlands huvudstad inte var rätt sätt att närma sig det. Vi har beslutat oss för att sluta använda det. Det fanns goda intentioner men vi kunde inte på något bra sätt fylla det med innehåll som alla kunde ställa sig bakom. Och framöver så ska vi inte hålla på att leta slogans utan det vi behöver göra är att fylla Sundsvall med innehåll. Det räcker långt. Restaurang–boomen som har varit nu under sommaren har ju blivit en snackis och där tycker jag vi har svarat upp mot att röra oss på ett annat sätt i staden. Nu räcker inte det. Men det är ett, som jag tycker, väldigt positivt inslag.
Jo, Sundsvalls puls. Ibland har det känts som om man behöver en hjärtstartare för att få igång den. Men jag håller med! Var är vi om 100 år då?
– Oj! Jag har fullt sjå att fundera över om 10, 15 år. Men jag tror nog att vi är i mer av en internationell miljö än i dag. Jag har stor tro och förhoppning. Trots att vi ser så mycket turbulens i dag, så tror jag på utökat samarbete. Och Sundsvall kommer att vara mycket mer internationellt som sagt. Och det bygger på att vi utvecklar de styrkor vi har i dag. Det är svårt att veta vad tekniken har utvecklats till om 100 år men vi har nog en mycket väl utvecklad infrastruktur i hela Norrland. Vi har även lärt oss att använda våra naturresurser på ett sätt som faktiskt har bidragit till en hållbarare värld. Och där har vi nog tagit en framskjutande position.
Jag kan förstå att du som officiell person och politiker måste vara positiv, men tror du på det där själv?
– Ja, men jag är i grunden positiv. Jag tror verkligen på samarbeten, om det så är på regional nivå, nationell nivå, europeisk nivå eller internationell nivå. Även om vi upplever en liten kris i samarbeten just nu och en misstro ibland mot den typen av samarbeten så kommer det att visa sig vara vägen framåt. På ett eller annat sätt. Det behöver inte se ut som det gör i dag. Det kan säkert ta andra former. Och det bästa systemet för att utveckla detta är ju ändå demokratin.
Vad skulle du egentligen bli när du blev stor?
– Ja egentligen? Jo, men jag läste ju statsvetenskap på Mitthögskolan och hade väl en idé om... jag sökte hit upp för att det fanns något som hette Europa–programmet. Vi gick ju med i Europeiska unionen, eller EG hette det då, 1994. Frågan var väldigt aktuell och jag har alltid varit väldigt samhällsintresserad. Europa–programmet låg väldigt rätt i tiden så jag sökte hit. Hade väl lite planer på att läsa juridik egentligen. Kom inte in på den utbildningen jag ville i Linköping och Mitthögskolan var ett av alternativen så jag tänkte att jag kör på det här. Ungefär halvvägs in i den tiden så kände jag att jag verkligen gillar Sundsvall så om jag får möjligheten att få ett jobb här när jag är klar så stannar jag här. Och det fick jag.
Fanns det tankar redan där och då på att arbeta med politik?
– Nej, inte alls. Jag såg väl framför mig mer att jobba... jag funderade lite grand på att det vore kul att jobba i Bryssel. Som tjänsteman då. Inte som politiker. För att jag tyckte frågorna var intressanta. Sedan växte det... samhällsengagemanget och det politiska intresset hade alltid funnits där, men det var inte förrän under studietiden som tanken växte fram att jag skulle engagera mig i allt, nu när jag kommer till en ny stad. Jag ville vara med och påverka.
Du har suttit som oppositionsråd och kommunalråd nu sedan 2014?
– Jag har varit heltidspolitiker i nio år nu. Var vice ordförande i kommunstyrelsen 2007–2010. Därefter oppositionsråd i fyra år efter att MP hade hoppat av samarbetet med oss 2010. Efter valet 2014 kommunstyrelsens ordförande.
Har du blivit cynisk än?
– Näe. Det ska du kanske fråga andra om de tycker jag har blivit. Haha. Men jag tycker inte det själv. Jag känner fortfarande den där lusten att vara med och påverka och faktiskt försöka göra skillnad. Sedan i vissa frågor så är det enklare sagt än gjort. Jag tror inte jag har blivit cynisk men ibland så kan det vara frustrerande. Man försöker påverka något i en viss riktning och så händer det saker i omvärlden som gör att det blir svårt. Men jag glädjs även åt de små segrarna mot orättvisor och klyftor i samhället. Ändå.
Det här leder oss in mot en annan fråga. Det finns ju teorier om att vissa perioder i mänsklighetens historia präglas av fullständig kontrollförlust och kommer alltid att göra det. Vi kastas ner i en malström av destruktivitet med jämna mellanrum. Tiden före och under första och andra världskriget brukar användas som populära exempel. Det finns de som menar på att vi är på väg in i en sådan period nu. Vad säger du om det?
– Nej, men vi är nog inne i en period i världen i stort och även i Europa och Sverige som har en del, man kan säga, skrämmande inslag som precis som du säger påminner om sådant vi har sett tidigare under historien. Sedan är ju inte jag av den mer deterministiska synen att allt är förutbestämt i någon ordning. Jag tror att om vi står upp för de demokratiska och mänskliga värdena, alltså att alla människor är precis lika mycket värda, så har vi både en möjlighet och en skyldighet att motverka den strömmen. Jag är helt övertygad om, och det tycker jag historien har visat, att även om det är tuffa tider och det finns en känsla av att det inte går åt rätt håll, så har vi tagit oss ur de svårigheterna. Däremot så tror jag att vi ser, till skillnad från historien, den här malströmmen som du beskriver det, djupare och att den tycks snurra fortare, mycket på grund av till exempel alla sociala medier. Det får större genomslag. Och på kortare tid.
Det finns ju som vi vet uppenbarligen renodlat antidemokratiska krafter som gör sitt bästa att tysta sina meningsmotståndare. Så har det förmodligen alltid varit men de har ju helt nya tekniska förutsättningar i dag med internet?
– Jo men absolut och jag tror många av de här sakerna sammanfaller. Det ser man ju på rekryteringen från terroristorganisationer som har lyckats använda den nya tekniken, främst riktad mot ungdomar. Jag tror inte alls de hade varit lika framgångsrika där om de inte hade lyckats använda all den nya tekniken. Men jag är helt övertygad om att vi lyckas ta oss ur det här också och när vi ser tillbaka så kommer vi tycka att det var tufft och att det var många människor som for illa. Som till och med fick sätta livet till. Men jag är övertygad om att vi tar oss ur det.
Ja, men det låter ju betryggande. Många påstår ju att vi lever i den yttersta av tider. Men ser vi tillbaka, vi behöver inte titta så många decennier bakåt, så var det jävligt mycket svajigare. Hur kommer det sig?
– Ja, det är en liten paradox. Det ser vi även om vi ser till nationell och även lokal nivå. Sett till brottslighet och de brott som begås så har vi aldrig varit så trygga som vi är nu. Men frågar vi människor hur de upplever det så har de aldrig känt sig så otrygga som nu. En del av det har naturligtvis att göra med ett mediasamhälle som gör att vi på ett helt annat sätt får ta del av det som händer. I mycket snabbare takt än tidigare.
Påminner det inte lite om clownhysterin? Vandringssägner som får liv.
– Jo, men samtidigt så måste vi vara ödmjuka inför att vi ser ju att klyftorna har ökat i samhället de senaste åren. Det blir en grogrund för att den här typen av information, eller faktiska händelser också, får ett större fäste. Här känner jag att vi politiker faktiskt behöver göra något. Vi behöver minska klyftorna. Förebyggande arbete. Ett fungerande utbildningssystem som inte slår ut barnen.
Ansvaret vilar tungt på arbetarrörelsen?
– Ähe he. Ja. Ja, men i någon mening så gör det det. Absolut.
Slutligen: Tror du på något slags andlig dimension som knyter ihop hela skiten?
– Eeh... näe egentligen inte. Jag är nog inte... är nog inte... religiös av mig.
Men det behöver man inte vara för det.
– Nej, jag förstår det. Men jag har nog inte känt den delen av det hela. Men jag respekterar de som känner så.
Vi skakar hand och jag sticker avslutningvis åt Peder en cd med en lokal awesome artist så han får lite bättre musikkoll.
