– Nu krigar jag för att få i mig ens en måltid om dagen, säger hon till Dagens ETC.

Vid det stilrena runda bordet i Fatmas lägenhet nära pendeltågsstationen sitter också hennes yngre syster Minna Massry. Framför sig har de varsin hopstängd bärbar dator – båda har turen att kunna jobba hemifrån ibland. Fatma är ekonom, Minna socionom. Men förutom sina vanliga arbeten sköter systrarna nu ett tredje heltidsjobb: att få hem sin 67-åriga pensionerade pappa Ahmad Massry från Gaza. Det är därför Fatma är illamående hela dagarna. 

– Vi är extremt oroliga och förtvivlade, säger hon. 

”Bombar hela tiden”

Dagen innan vi träffar systrarna Massry spreds information om att gränsen mellan Gaza och Egypten skulle öppna under några timmar. Hundratals människor samlades i samhället Rafah på den palestinska sidan. Men ryktet visade sig vara falskt. Gaza förblir ett fängelse för över två miljoner människor, varav hälften är barn. 

En av de som väntade och hoppades i över sex timmar var Ahmad Massry och hans kusin Rasmi Masry. Stämningen var desperat: alla ville veta när gränsen skulle öppna, men tillförlitlig information saknades. Strax före klockan tre på eftermiddagen gav de båda kusinerna upp och åkte tillbaka till sin släktings lägenhet. Fem minuter efter att de lämnade gränsen föll en bomb ner på platsen där de stått i flera timmar. 

De båda kusinerna är helt fast i Gaza, mitt i en bombmatta. Passen är svenska. 

– Vi hade tur. Jag vet inte vad vi ska göra. De bombar hela tiden, säger Ahmad Massry på en stundtals svajig linje från lägenheten i Rafah.

Rasmi Masry förklarar att det är ett ”riktigt krig” som pågår utanför.

– Vi mår jättedåligt, både psykiskt och fysiskt. Det går inte att veta vad som ska hända ens nästa sekund.

Samlar namn

Både Fatma och Minna Massry är i krisläge. Men att sätta sig och gråta är knappast konstruktivt. I stället har de startat en namninsamling för att få hem svenskar från Gaza, deltagit i en demonstration för Palestina på Sergels torg och envist ringt UD minst en gång om dagen den senaste veckan.

På mindre än 24 timmar skrev 1800 personer under. Nu är det över 2000 som har signerat. Namninsamlingen ska skickas till regeringen. De har inte särskilt höga förhoppningar. Men det är i alla fall någonting, säger Minna.

– Känslan är att UD inte lyssnar och inte bryr sig. De struntar i svenskarna i Gaza, säger Minna.

Både Fatma och Minna känner ett sting av dåligt samvete över att namninsamlingen de har gjort bara handlar om svenskar i Gaza. Det finns så många andra – majoriteten av Gazaborna har aldrig lämnat den smala landremsan vid Medelhavet.

– Det krossar våra hjärtan att pappa ändå är lyckligt lottad som är svensk. När gränsen väl öppnar kan han lämna Gaza. Men han behöver säga hejdå till sina syskon utan att veta om de kommer att klara sig. Det är helt sjukt, säger Fatma.

Ahmad Massry är född i Gaza. Flertalet av hans syskon bor kvar. Svenska myndigheters argument mot att evakuera från Gaza har varit att det länge har funnits en avrådan för resor hit. Men det är också det enda sättet att träffa närstående som bor kvar.

Vaga minnen från Gaza

Fatma är född 1991 och är äldst av de fem syskonen. Hon har minnen från Gaza och var omkring tio år när familjen reste dit. Båda deras föräldrar har rest tillbaka flera gånger sedan dess. I Gaza har de en stor familj. För två dagar sedan dog 30 släktingar, med efternamnet El-Masry, i en bombning i Rafah, inte långt från lägenheten där Ahmad och Rasmi tagit skydd.

Fatma kommer av sig mitt i en mening, blinkar till. Sedan samlar hon sig snabbt och fortsätter prata.

– En vän som kan läsa arabiska skickade en video till mig på Instagram igår. Det var kroppar inrullade i plastpåsar. Det är helt sjukt. Hon sa att det stod att det var martyrer från min släkt, med mitt namn, i påsarna.

El-Masry-släktingarna begravdes morgonen efter, samma morgon som Ahmad och Rasmi tog sig till Rafah. Ahmad vågade inte ta vägen förbi begravningen. 

– Idag bombade de också ett annat hus i närheten och en hel familj vi känner dog, säger han i samtalet senare samma dag. 

Trauma som arvegods

Fatma och Minna Massry är födda och uppvuxna i Sverige. De bär inte på några egna trauman från krig, men pratar om ett generationstrauma som det är svårt att sätta fingret på.

– Både mamma och pappa är väldigt krigsvana. Vi reagerar nog starkare än mamma på att pappa är i Gaza nu. Det här är inte det första kriget hon bevittnar från Sverige, med syskon som är fast där, säger Fatma.

Fatma påpekar att över 1 000 barn har dött i Israels bombningar. Hälften av befolkningen i Gaza är barn. Israel säger att de bara ska bomba terrorister och medier rapporterar om Israels krig mot Hamas – Fatma menar att det tar fokus från barnen som oundvikligen dödas när Gaza bombas.

– Är barnen terrorister? undrar hon.

Lätt att ta till hat

Systrarna Massry är starkt kritiska till att Sveriges regering har pausat biståndet till Palestina utan att göra en analys av vilka konsekvenser det har för civilbefolkningen. Särskilt inte sedan Israel infört en total blockad av Gaza och både mat, förnödenheter, el och vatten är närapå helt slut.

– Det är klart att man ska fördöma Hamas terrorattack. Men jag saknar ett historiskt perspektiv. Vad skapar det för frustration och hat när man fängslar ett folk i Gaza, och när palestinier levt under ockupation och förtryck i över 70 år? Jag tycker att Sverige har varit bra på det tidigare och många politiker har haft koll på Palestinas historia. Men nu har Sverige blivit mindre pro-Palestina, säger Minna.

Liksom många svenska judar har vittnat om en ökad hotbild så oroar sig systrarna för en alltmer fientlig inställning mot muslimer i Sverige. Vare sig Fatma, Minna eller någon av deras andra två systrar bär slöja eller andra religiösa attribut. Men deras mamma och många vänner täcker håret. 

– Det är mycket hat i samhället just nu. Ökad polarisering. Det är klart det är oroväckande att vi människor har så lätt att ta till hat, säger Minna.

”Behöver inte pengar”

Dagens ETC hade tur som lyckades prata med Ahmad och Rasmi över telefonen. Internet har kommit och gått i Gaza den senaste veckan. Den här morgonen har döttrarna bara kunnat kommunicera med honom via sms. Fatma undrade om hon skulle föra över pengar till sin pappa eller någon annan släkting i Gaza. 

”Tack, vi behöver inte pengar. Vi behöver bara åka härifrån”, löd svaret.

Någon timme efter att 500 personer dött i en sjukhusbombning i Gaza, som Israel beskyller Islamisk Jihad för, skickar han ett sms till Dagens ETC. 

”Det är den värsta natten, bomber överallt, de har bombat sjukhuset i Gaza.”

Tidigare samma dag tystnar systrarna vid det runda bordet i Barkarby en stund när de får frågan om vad de tänker på nu. 

– Kommer vår pappa att dö? undrar Fatma.