Nå. Historien om Horndal innehåller allt det. Plus den brinnande kampen för att världens största techbolag ska flytta prick hit, två mil nordöst om Avesta, och tjocka på arbetsmarknaden och tillväxten och hoppet med, förhoppningsvis, fem serverhallar på en yta av 181 fotbollsplaner. Vi återkommer till den delen av berättelsen. Den om Googles planerade kalhygge i Horndal, 109 hektar längs långtradartrafikerade 68:an, en industriell puls från Örebro via Garpenbergs zinkgruva, upp till ostkustens största containerterminal i Gävle hamn.
Men det börjar med en 50-årig rumpmas som gutturalt vrålar allt vad han kan i en mikrofon:
– Rrröööaaarrr! Aaaaarghhh! Blood spill down at Berta’s bar and grill! We are the ones left behind! They call us stupid! Hallå, kan jag få lite mer sång i medhörningen, tack. Amen tjena Bengt, kul att se dig!
Henrik Levahn avbryter soundcheck och morsar med starkt dalmål på en bekant som slunkit in genom dörren till auditoriumet. Horndal är numera inte bara en plats där järnverket släckte lamporna för gott 1979 och 1 100 själar kämpar på. Det är idag även namnet på ett hårdrocksband som byggt hela sin existens på konceptet om utdöende bruksorter. Som, tja, Horndal. Temat om det industriella Sverige som en gång var hörs i texter, visas upp i videos, syns i estetiken. För den initierade spelar gruppen modern metal som slangar från kulturens mest extrema yttringar – death, black, thrash –med en aura av Slayer. För den genomsnittlige Dagens ETC-läsaren låter Horndals nutida protestmusik, där man tar spjärn mot multinationella företags allomfattande makt och politikernas spel med den lilla människan, som ett dårhus där patienterna skrikandes slår sönder möblerna med motorcykelkedjor.
”Dalarnas röv”
Gruppens nya album heter ”Lake drinker”, uppkallat utifrån farhågan att Google när de ska kyla lagrade ettor och nollor kommer att tömma vattendrag. Nu, inför släppet, arrangerar man en konsert i just Horndal – var annars? – som ligger i den delen av Dalarna som resten av landskapet tycker är ett anus. Därför rumpmasar, ett vedertaget öknamn.
– Det är uppe i Rättvik man hittat på det. Hela den romantiserade Sverigebilden med folkmusiker, Carl Larsson, kurbits, knätofsar, Dalahästar, allt det är det riktiga Dalarna enligt dem. Och de tycker inte att vi tillhör Dalarna. Vi är röven, förklarar Horndals frontman rakt på sak.
För en tusing har bandet hyrt scenen på Kulturforum, två tegelvåningar som även rymmer bad, sporthall, bibliotek och ungdomsgård. Fritidscentrat byggdes på 60–talet när kommuner slogs ihop till en enda och pengar fanns. Idag flagnar färgen och klottret på toan har inte städats bort sedan BSS och Ultima Thule var populärt första varvet. I entrén visar solida järnkonstverk bygdens stolta historia som om de senaste 40 åren inte hänt – bruket drog igång 1652, slutdatum ej inristat.
– Det här är hårdrocksterritorium, Thin Lizzy-land, och kallades när jag var ung för Heavy Horndal. Här fanns järnverket och alla var sossar. I By, någon mil söderut, där bodde bönderna och alla var centerpartister. De två orterna avskydde varandra och man åkte till den andra för att slåss, säger Henrik målande i paus mellan soundcheck och gig. Inne i metropolen Avesta fanns däremot tjänstemän och akademiker och man lyssnade på Spandau Ballet.
Death metal om Thorbjörn Fälldin
– Vi är Horndal, från Horndal, i Horndal! Men var fan är allihopa?!
Förstärkarna står på elva och basen stuvar om inälvorna. Ur hemmabyggda skorstenar gjorda av papp och tapet, symboliserandes den forna storindustrin, sprutar rök upplyst av illgröna lampor. Henrik growlar sitt medelåldersfårade ansikte rosa. Konsertens klimax är den malande ”Thor bear”, som med samplingar från SVT och med ett bowlingklots kompromisslöshet berättar om när statsminister Thorbjörn Fälldin besökte Avesta 1977. Alla arbetare i Horndal packade in sig i bilar och körde dit för att protestera mot den aviserade nedläggningen av järnverket. ”Vi vill behålla våra jobb! Torbjörn kom ut!” mässade man i kör, men centertoppen ville inte komma ut från partistämman på teatern. Och några jobb räddades inte. 44 år senare är refrängen i ”Thor bear” just ”Thorbjörn kom ut!”, som en uppmaning till Fälldin att resa sig ur graven och rädda bruket med statliga medel.
Horndals konsert spelas bara för kamerorna. Liveupptagningen ska i efterhand streamas gratis hos Avesta Tidning av lokalpatriotiska skäl. Chefredaktör Gabriel Ehrling Perers är på plats och servar musiker och crew med familjepizzor från restaurang Amigo ner på gatan, och man har tryckt upp storslagna löpsedlar: ”Horndals historia i hårt format när bröderna Levahn återvänder hem”.
Nej, det stämmer: bröderna Henrik och Pontus Levahn, stommen i bandet, bor själva inte i sin födelseort. Utan i Stockholm sedan många år. Där de jobbar med media och spelar rock.
– Ja, visst är det så, horndalingar i exil kommer hit och spelar Allan Ballan, snackar skit om byn. Men pratar du med Henrik privatpersonen, som är lokalpatriot utav bara fan, eller Henrik som sjunger i ett astufft hårdrocksband? Vi spelar musik utan positiv stämning. Vi skriver mörker. Då går det inte att göra hyllningar till ett big tech-bolag, det fattar du väl? Att Google vill hit är skitkasst för vårt koncept om en nedsläckt bruksort och jättebra för Horndal. Fast Google är inget gott företag. De är som alla företag. Så nya skivan blev ändå en bra historia om det onda bolaget som kommer till byn, säger Henrik.
1977 kom Centerpartiets statsminister Thorbjörn Fälldin till Avesta. Alla arbetare från närliggande bruksorten Horndal åkte dit för att protestera mot att det lokala järnverket skulle stängas. Hör Anders ”Buffalo” Eriksson berätta om hur SÄPO slog till när han demonstrerade mot Fälldin. En kortfilm av rockbandet Horndal.
Tomt på pizzerian
Inspelningen av konserten är över. På väg till en färglös kebabtallrik med tillhörande öl har sångaren bockat av det obligatoriska utpekandet av var Konsum, bank och blomsteraffär låg när han var barn. Restaurangen Bertas, ett förvuxet gatukök, beskrivs av Henrik i låten ”Horndal’s blodbad” som ett ställe där blodet flyter och huvuden rullar. Klackarna i taket, dans på borden och bonnafylla med tillhörande smäll på käften. En söndagseftermiddag är här en Jack Vegas-kvinna samt två män som petar håglöst i sina capricciosas. Knäpptyst.
– Innan corona hade jag karaoke och dans här två gånger i månaden. Då var det party party och fullt, 60 personer! Om Horndal blir bättre med Google? Absolut! Absolut! Nu är det kanske tusen personer här. Då, sen, vi blir tre, fyra tusen, utbrister Bertas ägare Othman-Ahman lyriskt. Själv pendlar han fem mil från hemmet i Sandviken och bor fem dagar i veckan på sin pizzeria.
– Jo, jo, vi får se hur många jobb det blir i slutändan. Klart allt räknas, kommenterar Henrik mellan köttslafsandet alla glädjeskisser på hur många arbetstillfällen Googles serverhallar kommer att landa på.
Saknade den röda glöden
Avesta Tidning gör löp på bröderna Levahn av en anledning. Pappa Lars är en mycket välkänd kulturprofil och omtyckt S-veteran i bygden. Han spelade även djävulen i en proggig teater 1980, där mörkrets furste, alltså storföretaget, kommer till byn och lägger ner järnverket. Mamma Barbro var också med – precis som då tioåriga Henrik. Det pensionerade lärarparet kommer ihåg att man var förbannade, jävligt arga, man ville göra sina röster hörda och protestera med sång, musik, skådespel, som man gjorde under den tidens radikala vänstervåg. ”Vi ska inte bli en fäbod”, sa man, och skrev låtar som ”Säg nej”, ”Folket har gjort uppror”, ”På Arbetsförmedlingen” och ”Häng honom! Rättvisan i egna händer”. Samtidigt, berättar mamma Barbro, klöv protesterna bygden. Väldigt många, de på landsbygden runt Horndal, tyckte man skulle hålla tyst. Där saknades den röda, socialistiska glöden. Det blev rött mot grönt där Socialdemokraternas arbetare stod för ilskan och nävarna i luften och Centerpartiets bönder tyckte man skulle sitta still i båten. Nu spelade det i slutändan ingen roll – varken ”Kom ut Torbjörn!” eller proggteater hjälpte jobben och antalet invånare i Horndal är idag hälften mot hur det var på 60-talet.
På omslaget på lp:n som gavs ut – ”Folk har gjort uppror i alla tider: sånger ur Hondalsspelet” – syns Henrik med kepsen käckt på svaj.
– Jag minns alla låtarna och föräldrarna brukar fnissa förläget. Allt var svart och vitt och det var lätt att ta ställning. Solidaritet, till skillnad från nu, var ett välanvänt ord. Jag har kvar den känslan och kärleken till byn och vet hur illa det blivit här. Och jag blir aldrig stockholmare.
Hur illa är det?
– Jag pekade förut på allt som är borta, eller hur? Det är ingen unik historia utan gäller hela landsbygden. Service och butiker försvinner, det blir allt svårare att bo på en liten ort. Sverige är bäst i världen på urbanisering och pratar om allt utanför städerna som skityta.
När järnverket var helt avvecklat 1979 hade högstadieskolan fyra parallellklasser. När Henrik började sjuan 1982 fanns där två. Han pratar om polare som försvann när friställda föräldrar flyttade dit tillfällena fanns, gamla klasskamrater som käkade antabus vid 21 och tjejerna som redan fått två barn i den åldern – ”som det är på mindre ställen”. Å andra sidan blev alla hans jämnåriga husägare redan i tidiga 20-årsåldern. Och den här bistra vekligheten består 2021. Som en man med dreadlocks säger till Dagens ETC innan han hoppar in i sin bil och drar ut från Ica:s parkering: ”Det är inte så kul att bo här men jag fick tag i ett billigt hus”.
Men behöver folk bo här, Henrik?
– Nej, man kan väl bo var som helst. Men nu råkar jag gilla den här orten. Det är alltid folk som blir kvar. De med ambitioner, som jag, flyttar. Vi klarar oss. Sedan de som stannar, det är de som inte har en röst. Och som idag är jävligt arga. Och då väljer att rösta brunblått och placera skulden där det är lättast.
Sossepamp i sneakers
– Jag är ingen elektriker. Men jag förstår att det här är mycket kraft.
Snöregnet är tätt och blött. På andra sidan det 400 meter långa kalhygget skuttar en familj rådjur genom ett grötdimmigt sunkljus. Socialdemokraternas kommunalråd Lars Isacsson klafsar runt i gympapjuck bland nattens nyupptrampade älgspår och pekar ut Krångede kraftstation som DDR-tindrar i fjärran. Det här är Googles mark. 45 hektar är rensade från träd, 64 hektar återstår innan man kan börja bygga sina två, förmodligen på sikt fem, serverhallar mellan kraftledningskorridorerna. Och ja, Mark- och miljödomstolen måste ge slutgiltig tumme upp också, såklart. I maj, i Sjöviks folkhögskola, är det tänkt att alla miljömässiga för- och nackdelar ska granskas under tre dagars förhandlingar. Och även om det blir ett ja enligt alla svenska miljölagar – vatten, mark, skog, folk och djur ska skyddas, buller och föroreningar undvikas – finns det inget konkret löfte från Google. Den anonyma tigande jätten kan lika gärna vakna upp imorgon och trycka delete på Sweden.
För Lars Isacsson har den här etableringen blivit lite av ett livsverk tänkt att gjuta framtidstro. Visa att man för en politik som gynnar alla delar av Avesta kommun. Den politiken har fungerat bra för Socialdemokraterna som styrt länge. Senaste valet fick man 47 procent: ”Vilket väl får ses som bra. Det hänger ihop med att man ser att vi gör bra grejer lokalt. Men våra väljare röstar SD nationellt.” Sossepampen, jämnårig gammal skolkamrat med Horndals frontman Henrik Levahn, har tappat räkningen på hur många gånger han guidat media och big tech-folk till Googleland, två kilometer söder om Bertas bar i Horndal. I en detaljerad Fokus-artikel 2019 framstår alla top secret-möten som en spännande spionthriller, där den grånade Isacsson iklär sig rollen som Jame(s) Bond.
– Första gången jag träffade Google var när de var här i januari 2015. Jag visste inte att det var dem då, givetvis, det var sjunde förfrågningen från ett techbolag. Alla var namnlösa. Det kom hit grupper med män som alltid pratade engelska med oidentifierbara brytningar. Aldrig skjorta och kostym utan piké och jeans, säger Lars medan vi huttrar på kalhygget.
Tusen jobb försvann på ett år
För tio år sedan var det enligt veteranpolitikern domedagsstämning i hela kommunen. På ett år försvann 986 platser i tillverkningsindustrin inom arbetsmarknadsregionen. Ett dråpslag för industriorter som Avesta, Hedemora, Fors.
– Vi tappade en jäkla massa jobb där och insåg att vi måste få fler ben att stå på. Vad har vi för styrkor? Elkraft, industritradition – datacenter kanske kan vara något? Så vi började inrikta oss på att försöka locka hit de stora techföretagen.
Hur mycket jobb serverhallarna kan ge är omtvistat. Undersökningar från USA visar på modesta 30 till 50 per hall. Lars Isacsson stödjer sig på Googles offentliga dokument som visar att deras andra europeiska datacenter ger 1 650 årsarbeten. Då räknas inte bara de som jobbar på de faktiska hallarna, utan även allt omkring: underhåll, säkerhet, underleverantörer, tjänstesektorn, om det kan öppna en tredje pizzeria i Horndal. Direkta och indirekta jobb. Oavsett, om det bara blir ens 50 jobb totalt, är det en stor siffra i en ort med 1 100 invånare, resonerar S-politikern. För att inte tala om alla hjälmar som i åratal ska bygga. Lars Isacsson skrockar:
– Irländska pubar är ett säkert tecken eftersom det är irländare som är experter på att bygga datacenter. Så Google sa tidigt att det kommer att behövas minst fyra stycken pubar och att det kommer att gå åt mycket Guinness. Det blir ett lyft för Horndal, utöver Bertas och Amigo.
Vattnet – ett senare problem
Det är alltså sex år sedan han guidade en grupp pikéklädda tech bros till en anonym skog. I oktober 2016 köpte kommunen in mark från privata ägare som sedan under extremt hemlighetsmakeri såldes vidare till Google. Bara tre personer i hela kommunen var införstådda i vilka köparna var. Slutligen, i oktober 2017, lyfte Google självmant på sin egen slöja och avslöjade världsnyheten att de vill att deras sjätte europeiska datacenter ska ligga i Horndal. Sedan dess har processen rullat på och kommunen har köpt loss ytterligare 60 hektar för lätt industri, där man vill etablera fler företag som lockas av att ha Google som granne. Kanske odlingar för fisk eller tomater, eller bryggeri, saker som kan nyttja spillvärmen från serverhallarnas kylvatten? I en tidig ansökan planerade man att ta kylvatten från sjön Rossen men det har städats bort på grund av rädslan för torrläggning – därav Horndals albumtitel ”Lake drinker”. Nu tänker man istället dra två mil rör från Dalälven. Ett senare problem. Den nuvarande är krånglig nog, och kommunalrådet har flera gånger gått i offentlig klinch med Länsstyrelsen Dalarna. I en skrivelse tryckte tjänstemännen där att Google skulle undersöka ännu mer om det ”eventuellt finns en lämpligare plats”. Det fick Lars Isacsson att blåsa topplocket i Avesta Tidning och säga att Länsstyrelsen Dalarna hånar fem års hårt arbete.
– Miljökrav är deras uppgift. Och det är okej. Men när man verkligen trycker på att man vill ha fler utredningar på varför man inte etablerar sig vid större befolkningscenter har man glömt sitt uppdrag att främja näringslivet. Då utesluter man datacenter på alla ställen utom Göteborg, Malmö, Stockholm. Då driver man att det inte går att ha datacenter någonstans i Dalarna. Inte i Falun heller, frustar Lars och torkar snömodden ur nunan.
Länsstyrelsen är i Falun. Det äkta Dalarna. De som ser landskapets nedre regioner som en röv.
Spelar det in för Länsstyrelsen att man från Falunhållet ser ner på rövmasarna?
– Många känner nog så här. Varför duger vi inte till Google? Ännu en gång tack för ingenting. Ni kanske kan stötta oss istället? Lokale författaren Magnus Lind beskriver Avesta som Bergslagens kurder. Vi saknar tillhörighet. Vi är inte Dalarna, inte Västmanland, inte Gästrikland.
Har det präglat områdets hela mentalitet?
– Ja, precis, Avesta kommun är en underdog. Därför byggde man världens största Dalahäst här. I betong. Det retar oerhört mycket uppe i knätofsdalarna.
Oavsett antalet nya arbeten: vad händer om Google inte blir av?
– Ja, då har massa folk lagt ner massa arbetstid. Mest jag. Men det ingår.
Men vad händer för Horndal och hela kommunen?
– Det är klart att det skulle bli jävligt tungt om det inte blir av. Fast vi reser oss väl från det med.