Kollo har blivit en klassfråga

”Väldigt tydlig statistik”

Men verksamheten når inte längre alla. Det menar Ann-Charlotte Münger som skrivit en bok om hur Stockholms kollon utvecklats under 130 år.

– Det syns väldigt tydligt i statistiken att barn som är ekonomiskt och socialt utsatta inte använder stadens kollo i samma omfattning som andra.

Inkomstklasserna har inte justerats

I Stockholm används ett avgiftssystem där fem olika inkomstklasser avgör vad familjerna ska betala för kollo. 2005 tillhörde 44 procent av alla kollobarn den högsta inkomstklassen. I år är siffran 60 procent. Samtidigt har andelen barn från den lägsta inkomstklassen sjunkit från 13 till 5 procent. 

Statistiken är delvis svårtolkad då gränserna för de olika inkomstklasserna inte har justerats på länge. Men enligt Ann-Charlotte Münger är trenden tydlig – de barn som har det sämst nyttjar inte stadens kollo på samma sätt som medelklassen.  

– Vi vet att barn som lever i familjer med missbruk och våld är särskilt utsatta under sommaren, men de som kanske skulle behöva kollo mest kommer ofta inte dit.

Enligt Ann-Charlotte Münger är förklaringen dels svårigheter att nå ut till alla familjer, dels att kostnaden blir kännbar för föräldrar med små marginaler. 

På 80-talet låg avgiften runt 60 kronor per dag för ett hushåll med 21 000 kronor i månadsinkomst. I dag är den 175 kronor vid samma inkomst. En konsekvens av marknadsanpassningen som skedde under 90-talet, menar Ann-Charlotte Münger. 

– Det handlar mycket om att få ner kostnader och få in avgifter.

”Taxorna för höga”

Roger Mogert (S), kulturborgarråd i Stockholm, är inte främmande för att se över avgiftssystemet.

– Tanken med kollo är ju att barn som annars inte kommer bort från stan ska få ett mer positivt sommarlov. Vi har styrt i sju -månader och inte riktigt hunnit titta på det här. Jag tror att taxorna är för höga, men det behövs en djupare analys innan vi fattar några beslut.

Ann-Charlotte Münger menar att det i dag, med frivilligorganisationer och ideella bidrag, finns likheter med hur det såg ut då sommarkolonierna startade på 1880-talet. 

– Alla har inte råd med den offentliga verksamheten och vi är tillbaka till det här med välgörenhetskollo igen. Den stora frågan blir ju om man ska finansiera en verksamhet med skattemedel om den inte tillgodoser ett av de stora behoven – att de barn som verkligen behöver åka får göra det.