Har utsatta barn inte längre tillgång till kollo?

– Det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Sett till hela Sverige finns egentligen inget intresse att föra statistik, vilket i sig är ett problem. 

Men i Stockholm är det framför allt tre grupper som saknas på kollo idag: barn till föräldrar med låga inkomster, barn vars föräldrar har utländsk bakgrund och funktionshindrade barn.

– Från politiskt håll vill man ju nå just de grupperna med kollo, som ett slags kompensation för att andra institutioner lägger ned på sommaren, så ur det perspektivet blir det ett problem.

Kostnad och information ett problem

När kolonierna startade på 1800-talet var grundidén den rakt motsatta. Verksamheterna riktade sig till barn till fattiga och barn från arbetarklassen, dels med syftet att ge dem en meningsfull sommarvistelse, men också för att ordna tillsyn medan föräldrarna jobbade. Tanken var också från början att ge barn från arbetarklassen en bättre uppfostran. Under 40-talet gick politikerna till och med så långt att man beskrev det som att de fattiga barnen behövde påverkas av rasbiologiskt bättre rustade barn, berättar Ann-Charlotte Münger. 

Ändå fick kollo länge en fattigstämpel som man försökte tvätta bort under 1900-talet. 

– Men det  var först på 70- och 80-talen som man lyckades blanda barn med olika bakgrund.

– Sedan kom 90-talets privatiseringar, sommarbarnsbyrån lades ned. Kolloverksamheten började upphandlas och många blev avgiftsbelagda. Man började tillhandahålla specialkollon, som seglarkollon och ridkollo. Det kan kosta 2 000-4 000 per vistelse, säger Ann-Charlotte Münger.

Så det är kostnaden som gör att många med dålig ekonomi nu hålls utanför kolloverksamheten?

– Kostnaden är en viktig anledning, men inte den enda. När det gäller utlandsfödda är det många som inte har någon tradition att lämna ifrån sig barnen till en institution. Informationen är ett annat problem. Tidigare gick den ut genom lappar från skolan, nu finns den på olika hemsidor. Det kan i sig göra det svårtillgängligt för en del grupper. 

– Dessutom kan den som sätter samman kollogruppen vara noga just med att det ska vara en blandad och fungerande grupp. ”Det får inte vara fem DAMP-barn”, har jag hört sägas. 

”Kollo är tänkt att kompensera”

Ann-Charlotte Münger betonar att hon bara kunnat titta på hur det ser ut i Stockholm och att hon nu också undersöker en annan kommun. Många kommuner har ingen kolloverksamhet alls, andra har valt att göra kollo helt kostnadsfritt och bjuda in grupper som annars inte skulle följa med. 

– Där kan jag tänka mig att sammansättningen ser annorlunda ut. 

Men vad ska samhället göra för utsatta barn på sommaren då?

– Det största problemet ligger i att hela Sverige ligger nere tre månader om året, vilket lämnar barn i missbrukarfamiljer och våldsutsatta miljöer i sticket. Skola, BUP, fritids ligger nere och socialtjänst och vård går på sparlåga. Kollo är tänkt att kompensera, men finns ju bara till hands ett par veckor. Det här kan också leda till att behandlingar som kunde ha inletts i maj månad skjuts upp till september. 

Så utmaningen ligger i att få de andra sociala institutionerna att fortsätta fungera, snarare än att satsa på ett mer integrerat kollo?

– Ja, precis. Hur man ska göra vet jag inte, jag förespråkar ju inte att ta bort sommarlovet. Jag vet att en kommun ett år valde att inte hålla kollo. De pengarna lades i stället på löpande fritidsverksamhet som barn och unga hade tillgång till hela sommaren. Men det är också mest som en kompensation.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.