– Det står Leif! säger treåriga Juliana Edicaldalu som har lånat pennan och skrivit några krumelurer på reporterblocket.
Sedan springer hon skrattandes iväg och klättrar upp i knäet på sin elva år gamla bror Daniel. Han sitter i soffan och skojbråkar med den något äldre kompisen Andrei.
– Det är bra att barnen har andra att leka med, säger syskonens mamma Medianca Hossein.
Tolv personer bor tillsammans i huset som ligger i ett skogsbryn utanför stan. Det är ett stillsamt område och de äldre barnen tycker att det är lite långt till bussen, men trivs med omgivningarna. Bakom lösningen står Leif Eriksson, till vardags lektor på Göteborgs universitet. ETC Göteborg har tidigare berättat om hur han har ordnat husvagnar och ställplatser för att fattiga EU-migranter ska få tak över huvudet. Han har länge sökt efter hus att hyra där en grupp med ringa resurser kollektivt kan betala hyran och nu har idén förverkligats. Den aktuella villan är hyrd genom en form av rivningskontrakt som garanterar en lösning för minst ett år framöver.
Rätt eller inte att skänka pengar
Fattiga EU-migranter har blivit en del av gatubilden i allt fler stadsdelar. Reportage efter reportage vittnar om rumänsk korruption, omfattande diskriminering av fattiga och romer och den misär som väntar dem som återvänder. Samtidigt stormar den svenska debatten om huruvida det är rätt eller inte att skänka pengar. Många ger lite grand, somliga tycker inte att det är deras problem, andra tycker att hjälpen borde finnas på plats i hemländerna. Oavsett fortsätter människor att ta sig till Sverige för att få ihop tillräckligt med pengar för att klara livhanken och skicka hem pengar till sina nära.
Göteborg sticker ut i sitt engagemang för att förse EU-migranter med boende och viss samhällsservice, men antalet sovplatser täcker bara en bråkdel av behovet och som ETC Göteborg tidigare har berättat om körs tält, bilar och husvagnar bort med hjälp av polis och Kronofogden.
”Underbart”
Fotbollskillen Andrei tycker att det bästa med att bo i huset är att han inte blir uttråkad. Hans mamma njuter av närheten till naturen.
– Det är så fint här med skogen alldeles utanför. Jag gick en tretimmars-promenad häromdagen, det är underbart, säger Andreis mamma Ileana.
De båda heter egentligen något annat men vill inte ha sina namn med i tidningen. En rumänsk bekant lovade Ileana jobb och hon tog chansen. Hon sade upp både jobb och bostad i Rumänien och flyttade hit. Under sex månader arbetade hon i en butik och hon och Andrei bodde inneboende hos mannen som ägde butiken. Men månaderna gick utan att Ileana fick lön och när hon protesterade kastade mannen ut henne och sonen på gatan.
– Jag har känt mannen i 16 år... Jag förlorade allt genom att komma hit och min son började i skolan här, vi kan inte åka tillbaka. Ibland jobbade jag 15 timmar om dagen och jag skötte affären när han var på semester. När han slängde ut oss ringde en vän och frågade om jag ville bo här. Det var bra tajming, säger hon.
Hon har nu börjat studera och ibland arbetar hon extra inom restaurangbranschen.
Hon och Medianca dukar fram te och tar fram extra stolar i vardagsrummet.
– Det regnar inte på mig och mina barn. Jag kom till Sverige första gången 2009 och det senaste året har vi bott hos vänner till Leif på en gård, säger Medianca som aldrig vill återvända till Rumänien, det finns så lite att återvända till.
Sandros Pantazi och Marin Cueru slår sig ner vid bordet. Båda säljer gatutidningen Folk är folk och bodde tidigare i de husvagnar som Leif hade ordnat fram.
Marin bodde med sin sambo och son på en stilla camping innan de bytte till ett rum på husets övervåning.
– Det här är bra. Fast att bo i husvagn på camping var också fint, säger Marin som liksom många svenskar uppskattade husvagnens närhet till naturen under sommaren.
”Det är hederliga människor”
I huset betalar en ensam person 600 kronor i månadshyra, ungefär 20 kronor om dagen. En familj som delar rum betalar 2000 kronor tillsammans. Kostnaden täcker precis hyran och därtill lägger varje rum en timme om dagen på hushållssysslor såsom trädgårdsskötsel eller upprustning av huset.
– Jag kommer mest bara hit och sover och så går jag på morgonen. Jag är inte här så mycket säger Aurel Batea som just har kommit tillbaka från att ha tiggt pengar på stan.
Han tar en kopp te och sätter sig en stund medan Juliana leker med en Svampbob i plast på bordet. De vuxna menar alla att de helst skulle ha egna boenden för sig och sina familjer, men skratten är många och stämningen varm. Ibland äter familjerna gemensam middag, men respektive rum sköter sig i huvudsak själva.
– Jag vill att folk ska se att detta är hederliga människor. Det går att få det att funka fint om man bara känner dem som hyr. Det handlar om tillit och relationer. Det är som vilket kollektiv eller vilken arbetsplats som helst, säger Leif Eriksson som fortsätter att söka ställplatser för husvagnar och andra boendemöjligheter.
