De flesta av kollektivhusen i dagens Sverige skiljer sig dock nämnvärt från den bild Moodysson målar upp. Det vanligaste är att de boende har egna lägenheter och sedan delar gemensamma utrymmen och ansvar för matlag och städning.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Anita Persson är styrelsemedlem i föreningen ”Kollektivhus nu” och bor i kollektivhuset Färdknäppen på Södermalm som enbart är till för personer över 40 år utan barn. Hon tycker att det kollektiva boendet har många fördelar.
– Det är dels ett sätt att sänka levnadsomkostnader eftersom vi praktiserar ”delningsekonomi”, vi delar till exempel på tidningsprenumerationer, tv-apparater och tvättmaskiner. Dessutom gör det gemensamma matlaget att jag kan äta middag för 27 kronor fem dagar i veckan, och blir det över får jag köpa restportioner för 18 kronor. Maten är ”hjärtat” i vårt hus. För oss pensionärer som har låg pension är det väldigt fördelaktigt. Jag brukar säga att vi är bra hyresgäster men ”dåliga” konsumenter, säger hon.
Viktigt med det sociala samspelet
Förutom den ekonomiska aspekten tar Anita Persson även upp miljöfrågan och det sociala sammanhanget som positiva sidor av kollektivboendet.
– Vi har väldigt lite matavfall och vår sopsortering blir väldigt effektiv eftersom vi hjälps åt med allt. Vi har tagit över driften av städning och trädgård och får 90 000 kronor per år av Familjebostäder som ersättning. Det är också ett resurssnålt boende, vi behöver inte så stora lägenheter eftersom vi har många gemensamma ytor. Det är också viktigt med det sociala. Jag brukar kalla vårt hus för en folkhögskola för andra halvan av livet. Att alltid ha sällskap och slippa sitta ensam som många äldre gör i Sverige i dag är fantastiskt, det är en ständigt pågående socialiseringsprocess. Det finns otroliga resurser i ett hus med 56 personer, säger hon.
Ibland träffar Anita Persson människor som säger att de är för individualistiska för att kunna bo i kollektiv. Hon menar att det tvärtom.
– Det kom en kvinna från Centerpartiet på besök en gång och sade ”såhär skulle jag aldrig kunna bo, jag är för en stor individualist!”. Men det är ju precis det man måste vara för att kunna bo här, man måste ha en smula integritet för att kunna möta och samarbeta med andra. Vi vet att det finns ett stort intresse för att bo i kollektivhus, kommunpolitikerna och de statliga bostadsbolagen måste ta sitt ansvar och informera om att det här alternativet finns och bygga fler kollektivhus, säger hon.
Kollektivhuset Färdknäppen där Anita Persson bor ägs av Familjebostäder och har funnits sedan 1993. Till skillnad från en del andra kommunalt ägda kollektivhus har Färdknäppen stått emot ombildandet till bostadsrätter och är fortfarande ett hyreshus.
– För oss är det en jätteviktig fråga. När Familjebostäder höll på med utförsäljningen av sina hus var det självklart att vi markerade mot detta. Vi vill inte att man ska kunna köpa sig in här bara för att man har pengar, man ska bo här för att man aktivt vill bo i kollektivhus. Jag personligen tror också att privatiseringen bidrog och bidrar till ökad segregering, säger Anita Persson.
Kollektivhus bryter med kärnfamiljen
Ett kollektivhus som har ombildat sina lägenheter från hyresrätter till bostadsrätter är Tullstugan i Norra Hammarbyhamnen. Det byggdes 1994 av Familjebostäder och initiativet kom från några par som redan bodde i ett kollektivhus i Hässelby.
Gunilla och Tage Wiklund heter ett av paren och de har bott i kollektivhus i hela sitt 56-åriga äktenskap.
– När vi träffades och blev ihop i början av 60-talet så kände vi båda redan till att man kunde bo i kollektivhus. Jag kände personligen att jag absolut inte ville isolera mig i en kärnfamilj och bli hemmafru. Jag ville jobba och träffa andra familjer och hjälpas åt med matlagning och barnpassning, säger Gunilla Wiklund när hon minns tillbaka.
Hennes man Tage Wiklund var inne på samma linje och de flyttade in i ett hyreshus med bemannad matsal i bottenvåningen som fungerade som en restaurang för de boende. En slags lyxvariant på dagens kollektivhus där matkuponger till restaurangen ingick i hyran.
– När restaurangen sedan stängde och förvaltaren övergav kollektivprojektet tog vi själva över och började organisera matlag och städning. Att vi har bott i kollektivhus under hela vårt liv som par har nog räddat vårt äktenskap, när alla våra vänner som bodde som isolerade kärnfamiljer skiljde sig fortsatte vi vara tillsammans, mycket tack vare kollektivet, säger Tage Wiklund.
– Det bor fler kvinnor än män i kollektivhus, det gäller även här i vårt hus. Det tror jag beror på att kvinnor är de som lider mest av kärnfamiljen och som får det bättre när ansvaret fördelas kollektivt. Jag tror också att män har större kontrollbehov och hellre bor själva med sin familj, tillägger han.
Ombildning skapar segregation
Nere i Tullstugans matsal står Margareta Falk Hogstedt och Ann Mari Engel och förbereder kvällens middag som är ugnsgratinerad torsk med potatis och ärtor. Även de har märkt att det är fler kvinnor än män som är positiva till kollektivhusidén.
– Kvinnor utför ofta mest hushållsarbete i kärnfamiljen, så vi har allt att vinna på att leva i kollektivhus, säger Ann Mari Engel.
Hon menar att det gemensamma matlaget där både män och kvinnor lagar mat är positivt ur ett jämställdhetsperspektiv även för barnen.
– Det är jätteviktigt för dem att se att det inte bara är mamma eller andra kvinnor som lagar mat och diskar.
På frågan om det finns några nackdelar med att bo i kollektivhus svarar både Margareta Falk Hogstedt och Ann Mari Engel nej.
– Det enda som har varit negativt var när våra hyreslägenheter ombildades till bostadsrätter. Majoriteten här i kollektivhuset var emot, men eftersom vårt hus ingår i ett område med flera hus i det här kvarteret så röstade de andra husen för och vi fick vika oss. Att alltfler hyresrätter ombildas till bostadsrätter ökar segregationen, säger Ann Mari Engel.
Hur tycker ni att ni själva har lyckats med inkludering och mångfald i ert kollektivhus? Jag får bilden av att majoriteten som bor här är svenskfödd, vit medelklass.
– Ja, den bilden stämmer nog, även om det i alla fall åldersmässigt finns stor spridning. Men eftersom kollektivhusföreningen också tar in medlemmar som inte bor här, jag till exempel, så finns det möjligheter även för personer från andra områden att vara med. Så det kan öka chanserna till större mångfald här, säger Margareta Falk Hogstedt och lägger på purjolök, tomat och créme fraiche på sista plåten torsk innan den ska in i ugnen.
