– Vi vill i största möjliga mån undvika att de restriktioner som påverkat idrotten i snart ett år leder till ökad fysisk och psykisk ohälsa hos barn och unga, sa idrottsborgarrådet Karin Ernlund (C) i ett pressmeddelande.
Men stödet gäller inte för de idrottsföreningar som har en annan hyresvärd än Stockholms stad. Därför har innerstadens sex boxningsklubbar gått ihop och skrivit ett öppet brev till idrottsnämnden och Karin Ernlund, där man ber om stöd för hyreskostnader och klargör att man annars riskerar att gå omkull till följd av coronarestriktionerna.
Arbetarnas idrottsförening
En av dem är Stockholm AIF. Ovanför dörren till ingången, på en bakgård i Vasastan, hänger en handmålad plåtskylt som, genom året då klubben grundades, gör klart att Arbetarnas idrottsförening fyller hundra år nästa år – förutsatt att man tar sig igenom den av pandemin orsakade ekonomiska krisen.
På väggen inne i den av svett och gummimattor stinkande källarlokalen hänger gamla boxningshandskar, matchprotokoll och ett inramat porträtt av Muhammed Ali.
Ungdomstränaren Natalia Medina och veteranen Ronnie Branting, som började att boxas här som 20-åring 1976 och än idag är engagerad i klubben, sitter tillbakalutade i den svarta hörnsoffan strax innanför entrén.
– Det här är en av få arbetarföreningar som finns kvar.
Under kriget satt flera ledare från AIF fängslade, eftersom de haft kontakt med Sovjet. Idag är givetvis alla välkomna hit ner för att träna, men kamratskapsprägeln sitter kvar i väggarna, säger Ronnie Branting stolt och stryker sig över det silvergrå skägget.
Två våningar
Natalia Medina tar vid och berättar om hur klubbens ekonomi har blivit lidande till följd av pandemin.
– Nu har vi 12 till 16 ungdomar som kommer hit och tränar varje pass. Vi delar upp dem på två våningar för att det inte ska bli för trångt. Men i somras när vi bara kunde köra motionsträning utomhus var det inte mer än en till fyra pers som dök upp.
Dessutom är det många som tvekar kring att lösa ett årskort, då coronarestriktionerna ändras från månad till månad.
– Och det här är en medlemsklubb, så vi är helt beroende av att medlemsavgifterna kommer in om verksamheten ska överleva, säger Ronnie Branting.
En del nya medlemmar har trots allt sökt sig till AIF Stockholm, eftersom man håller ungdomsträningarna igång så gott det går under pandemin.
– Som den här unga tjejen som kom hit. Jag märkte på henne när hon kom att hon inte mådde så bra. Hon var tystlåten, ihopsjunken och inåtvänd. Efter träningen berättade hon för mig att hon gått omkring och varit arg i flera veckor, men när hon fått slå av sig på säcken kändes det bättre. Hela hennes kroppsspråk förändrades. Hon sträckte på sig, gav ögonkontakt och skrattade, säger Natalia Medina.
Ronnie Branting fyller i med att boxning är en sport man oftast söker sig till på egen hand.
– Lagidrott passar inte alla. Här finns det kamratskap och gemenskap, man gläds för varandra när det går bra, men framgången är individuell. På så sätt behöver du aldrig vara orolig för att du ska förstöra för någon annan, för resten av laget, säger han.
”Slå på varandra”
Inifrån boxningsringen i träningslokalen instruerar huvudtränaren Paul Nilssen de killar och tjejer som parats ihop för kvällen för att öva på fotrörelser och slagteknik.
– Se på mig, sen får ni sätta på er handskarna och slå på varandra, okej? Rak höger, vänster. Krok, krok. Uppercut, uppercut. Bom, bom. Bom, bom. Bom, bom! Är ni med?
Dagens ETC fångar upp Stellan Bernhardtsson, 18, från Märsta, och jämnårige Hampus Parman från Kungsholmen, när de tar en kort paus för att fylla på vattenflaskorna. Stellan Bernhardtsson säger att han ”hittade sig själv, på riktigt” först genom boxningen.
– Jag fick ett helt nytt självförtroende genom boxningen, när jag började med den för drygt ett år sedan. Jag kände att jag åstadkom något, på ett nytt sätt, som jag inte gjort förut. Jag kände mig bra helt enkelt, berättar han.
Hampus Parman, som började träna i AIF Stockholm i samma veva som Stellan, håller med och menar att han vuxit både mentalt och fysiskt genom boxningen.
– Jag spelade handboll innan, men det var mest ett sätt för att knyta an i klassen. Jag slutade spela samtidigt som alla andra och kände då att jag ville börja träna mer på riktigt. Boxningen har bidragit både med en disciplin och en långsiktighet i mitt liv som jag inte hade innan, säger han.
Då boxningsträningen stängde till följd av coronarestriktionerna i höstas upplevde båda killarna att deras dagliga tillvaro förlorade något av sitt innehåll och mening.
– Jag stod hemma och skuggboxades framför spegeln. Det var som en parodi på ens liv, och allt annat krackelerade lite samtidigt. Jag sover bättre, äter bättre och pluggar bättre när jag har boxningen, säger Stellan Bernhardtsson.
”För dialog”
Idrottsborgarrådet Karin Ernlund säger till Dagens ETC att hon har en pågående dialog med de idrottsklubbar som behöver hjälp med hyran för att inte gå omkull under coronarestriktionerna.
– Det har varit ett extremt tufft år för idrotten. I samband med att vi nyligen införde nolltaxa året runt för de idrotter som bedriver sin verksamhet inom stadens anläggningar har vi också fört en dialog med de föreningar som har sin verksamhet i externa lokaler, för att säkerställa att idrotten kan ta sig igenom pandemins effekter och att barn och unga kan fortsätta idrotta, säger hon.
Kommer ni att skjuta till några extra resurser för att de här klubbarna ska klara sig igenom krisen?
– Vi har ett hyresstöd som dessa föreningar kan söka och vi ser nu till att säkerställa att dessa stöd kommer de föreningar som har rätt till stödet till del. Dessutom tittar vi på vilka möjligheter exempelvis kampsporten har att utöva sina verksamheter i stadens lokaler, säger Karin Ernlund.
