BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Serien av svenska valundersökningar 1956–2014 är Europas längsta svit och den näst äldsta i världen.
– Vi har gjort en väljarbok efter varje val sedan 1976, så det är lite av en tradition. Undersökningarna som ligger till grund är en del av svensk demokratitradition och något Göteborg är stolt över, berättar Henrik Oscarsson.
Han är hygglig nog att ha tagit sig tid för en intervju trots semester och hägrande Spanienresa.
Det normala urvalet av intervjupersoner efter ett val brukar ligga på kring 4 000 där hälften är nya och hälften är uppföljningar av personer som intervjuades vid senaste föregående val. Vid supervalåret 2014, med både riksdags- och EU-val så intervjuades hela 9 400 väljare.
– Men våra panelstudier visar att kring en fjärdedel av väljarna kommer inte ihåg vad de röstade på i senaste valet. Vi röstar fortfarande ofta ideologiskt, men inte partibundet. Vänster-högeridentifikation är starkare än partianhängarskap, förklarar Henrik.
Enligt Henrik Oscarsson har vi antagligen aldrig haft så högt politiskt intresse i Sverige som nu.
– Men partistrukturerna är i förändring. Vänster och höger sitter fortfarande på grundackorden, men kulturella frågor och identitetsfrågor tar allt större plats.
Högt valdeltagande
Valdeltagandet har vuxit i Sverige tre val i rad och enligt Henrik kommer det att hålla sig högt även framöver. Men högt politiskt intresse betyder nödvändigtvis inte hög politisk kunskap. Enligt boken så beror SD:s framgångar på bland annat socioekonomiska villkor, ideologiska uppfattningar, och mer konkreta åsikter om speciellt invandring bland deras väljare. Såväl egenintressebaserad gruppröstning som ideologibaserad åsiktsröstning förkommer. Men det förekommer även en stor del allmän proteströstning mot etablissemanget, liksom populisminfluerad röstning bland väljare med ett svagt politiskt intresse, lägre grad av politiska kunskaper och ett lågt förtroende för politiker och för det mesta av ett samhälles institutioner.
– SD ligger ändå bakom en stor mobilisering av väljare som annars hade legat på sofflocket. Det handlade om ungefär 100 000 tillkommande röstande 2010 och ytterligare 100 000 nu i samband med valet 2014.
Henrik Oscarsson menar att SD troligen har sopat rent missnöjesrösterna från de övriga partierna. Men samtidigt råder det sådan polarisering i debatten att det säkert kan fortsätta.
– År 2012 satte vi ett opinionstak på SD på 9 procent. Men de har lyckats spränga sitt eget tak flera gånger.
Han återkommer till polariseringen av de politiska väljarna.
– Det är uppdelat i två grupper med väldigt tydlig inställning. De som är för mångkultur och de som är emot och kritiska mot ökad globalisering och mångfald. Det är en enda tydlig sakfråga. Men Sverige är inte ensamma om denna konflikt, utan den syns överallt, som exempelvis vid Trumps framfart.
– Om ens syn på verkligheten är att det råder en stor elitkonspiration från den korrupta eliten så finner man hopp i Donald Trump, trots alla faktafel och vanföreställningar. Att röra om i grytan och få samhällseliten att svettas är en tröst i den frustration och vrede som har byggts upp.
Henrik Oscarsson menar att SD i mångt och mycket är ett enfrågeparti, men att de inte är så beroende av just invandringsfrågan som folk tror.
– Det finns en hel radda med åsikter som samlar de här krafterna på samma sätt. Ta Brexit och misstänksamheten mot EU till exempel. Det är klassisk populism, att ge sken av att vara den enda sanna uttolkaren av folkviljan, i strid mot en korrupt elit som man anser endast skor sig själva och håller varandra om ryggen.
Det nya medielandskapet där en del tycks välja sina sanningar från mindre källkritiska, alternativa kanaler och samtidigt misstror de etablerade medierna tycks göra sitt till.
– Det är lättare att koordinera och organisera och det är lättare att hitta varandra, oavsett vad man tycker. Det har lett till filterbubblor och lite faktaresistens. Men där kan man, om man vill vara optimistisk, tänka att det är barnsjukdomar över den nya tekniken som kan komma att växa bort.
– När jag blev intresserad av politik var det en glädje med olika åsikter då de ledde till spännande diskussioner och man lärde sig nya saker. Den glädjen är lite borta nu då det ska hatas och effektsökas hela tiden. Men jag tror att folk kommer att tröttna på det för det finns ingen väg vidare. I det långa loppet kommer de mer balanserade opinionsledarna att vinna mark.
"Reinfeldt var väldigt nyliberal"
Föreställningen om att det är S-väljare som har hoppat först till Moderaterna och sedan vidare till SD är inte sann enligt Henrik Oscarsson.
– Vi kan inte hitta sådana trepartihopp utan det är äldre moderata män som röstar på SD på grund av flyktingfrågan. Det är inte de klassiska Danderydsmoderaterna utan en grupp som vill ha högerpolitik men som inte har lika mycket att vinna på Moderaterna så invandringsfrågan trumfar över för egenintresset. Ian och Bert-gruppen skulle man kunna säga, säger Henrik och syftar på samma missnöjda och småborgerliga grupp som hoppade på Ny demokrativågen på 90-talet.
Under regeringen Reinfeldt så kunde de olika konservativa fraktionerna samlas under Moderaterna så länge frågorna handlade om jobb och ekonomi.
– Reinfeldt var väldigt nyliberal och inte så konservativ traditionalist, och så länge fokus var på jobbpolitik och ekonomi och så länge det gick opinionsmässigt bra, så fick han hållas. Men nu tappar Moderaterna dels till SD bland dem som fokuserar på flyktingfrågan, dels över blocket på grund av fördelningspolitik. Och det är väldigt svårt för dem att försöka behålla bägge grupper samtidigt då politiken i de frågorna motverkar varandra. De borgerliga är väldigt frustrerade över detta, men för en valforskare är de därför det mest spännande partiet just nu.
