Klara fick ångest av skolan

– Som förälder är det en enorm frustration. Det är hemskt att se sitt barn må så dåligt, och inte veta om man ska pusha eller stötta, gör man rätt eller gör man fel? Hon har missat så mycket och jag blir orolig för att det ska påverka hennes möjligheter i livet att hon inte klarar av det här nu, säger Lena. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Klaras problem kom smygande. Lite ont i magen och en fråga om hon fick vara hemma. En ångest på morgnarna, som till sist blev till ångest redan kvällen innan. 

– När vi har sagt hon måste gå till skolan har det varit som att prata med en vägg, hon liksom försvinner in i sig själv när det blir så där. Ångesten tar över och hon gråter och säger ”det går inte, jag kan inte” om och om igen, berättar Lena.

Lena och Tom beskriver hur de har letat desperat efter vägar vidare. De har tagit hjälp av skolans kurator, de har bytt skola, följt med Klara till skolan och suttit där hela dagarna vecka ut och vecka in. De har prövat att låta henne vara hemma, och de har prövat att bära sitt skrikande barn till bilen.

Provat sig fram

– Eftersom vi inte vet vad det beror på så har vi inte heller vetat vad vi ska göra åt det. Så vi har provat oss fram. Det är många gånger vi har trott att ”nu har vi kommit på det, nu blir det bra”. Men så har det gått några veckor och så har det börjat om igen.

Strax efter att skolan hade startat i höstas var det en sådan period som fungerade. Men efter att Lena och Tom hade åkt bort tillsammans en helg i oktober brakade helvetet lös. Under fem månader gick Klara inte på en vanlig lektion. Bara om Lena var med tog hon sig till ett resurscenter på skolan två timmar om dagen. Ångesten blev värre och hemma pratade hon om att hon inte ville leva längre. 

– Då ringde jag till Bup och grät och de förstod allvaret i situationen. Vi fick komma dit snabbt. Nu har vi gått där varje vecka och det har hjälpt enormt, säger mamma.

Diagnoser och medicinering

Klara har utretts och fått diagnoserna panikångest och social fobi kopplad till skolan eftersom det bara är där hon har mått dåligt. Mot det äter hon nu ångestdämpande medicin. Och nu blir det bättre och bättre för varje vecka.

– Vi vågar inte riktigt tro på det ännu, men hon tar stora steg just nu. I går hade hon ätit lunch i matsalen, där har hon inte vågat sätta sin fot på ett år. Och nu kan jag lämna henne utanför skolan och hon går själv in på lektionerna. Det är så stort, säger Lena. 

Det har varit tuffa år för hela familjen. Allt har handlat om Klara, allt annat har fått stå åt sidan. Både Lena och Tom är otroligt tacksamma över den hjälp de ändå har fått på vägen. Som kuratorns och skolsköterskans engagemang, arbetsgivarnas förståelse för många vabbdagar, Bup och att det fanns ett resurscentrum på skolan som kunde bli en sorts mellanväg att gå när inget annat fungerade. Utan det hade de inte hållit ihop, menar de.

– Vi har funderat mycket på varför det här har drabbat oss, Klara som alltid har varit duktig i skolan, vi som är en kärleksfull familj som älskar att vara hemma och vara tillsammans. Men på Bup säger de att det inte är väsentligt att grotta i det. Huvudsaken är att vi får Klara att trivas i skolan nu, säger Lena. 

Fotnot: Klara och hennes föräldrar heter egentligen något annat men har valt att vara anonyma i reportaget.