I skuggan av Nobelpriset delas World’s Children’s Prize (också kallat barnens Nobelpris) ut i Sverige varje år. Juryn består av barn från 15 länder som har erfarenhet av att ha behandlats illa. Ett av dem är 17-årige Kewal Ram från Pakistan.
En solig höstdag träffar ETC honom på Skeppsholmen i Stockholm. Han representerar barnarbetare, skuldslavbarn och ”barn som inte finns”, det vill säga barn som inte registreras vid födseln. Olikt de flesta andra jurymedlemmarna bär han sitt hemlands traditionella klädsel.
I den stora hallen i före detta Skeppsholmskyrkan pågår repetitioner inför dagens pressträff, då pristagaren, Malala Yousafzai, ska tillkännages. Vi går upp en trappa, till ett lite lugnare rum ovanför den stora hallen.
– Det är tredje gången jag är i Sverige. Jag gillar att vara här, särskilt tillsammans med de andra jurymedlemmarna. Juryn har ett stort ansvar. Vi har olika möten där vi utbyter erfarenheter och berättelser, och när vi inte träffas mejlar vi ofta för att hålla kontakten, säger Kewal Ram.
Under hans Sverigebesök har han och hans tolk besökt skolor runt om i Sverige för att informera om barnslaveri. Då har han bland annat visat bilder från sin hemby och berättat om sina egna upplevelser.
Kewal Ram kommer från en -liten by i Tharöknen, i Sind i Pakistan. Byn saknar elektricitet och består av tio lerhus. Där växte Kewal upp med sin familj, som består av nio personer.
Mamman blev sjuk
Vid sju års ålder tvingades han till barnarbete. Hans mamma blev sjuk, familjen hade inga pengar till medicin och pappan hade vid den tiden inget jobb.
– Pappa var tvungen att låna pengar av en mattvävstolsägare, men villkoret var att någon i familjen skulle jobba för honom. Jag var äldsta barnet och därför blev det jag, berättar Kewal.
Lokalen var smutsig och dammig och luften inte bra för lungorna. Han arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen, utan rast.
– Jag satt obekvämt på golvet och fick ont i ryggen. Vi jobbade med vassa verktyg som skadade fingrarna, eftersom vi arbetade i högt tempo.
Vävstolsägaren hade flera fabriker runt om i området, men där Kewal Ram jobbade var han enda barnet.
– Jag jobbade där i tre år, minst 40 timmar i veckan, utan ordentlig mat och sömn. Halva lönen gick till mannen som ägde vävstolarna, halva till familjens andra skulder, själv fick jag inga pengar alls, fortsätter Kewal sin berättelse.
Jag frågar Kewal Ram om han känner till indiern Kailash Satyarthi, som om två veckor får ta emot Nobels fredspris 2014 tillsammans med den pakistanska flickan Malala Yousafzai för deras arbete mot barnförtryck.
– Både Kailash Satyarthi och Malala Youszafsai gör ett bra jobb. Jag är glad att just de har fått -Nobels fredspris, svarar han.
Hur tror du att barnslaveri kan förhindras i framtiden?
– Utan fattigdom skulle det inte finnas något barnslaveri. Mycket beror också på att många saknar utbildning, om folk hade kunskap om sina grundläggande rättigheter skulle barnslaveriet inte vara så utbrett som det är, anser Kewal Ram.
Det var ingen vuxen som befriade honom ur slaveriet på mattfabriken, det gjorde han på egen hand och lyckades dessutom söka hjälp.
– En dag fick jag chansen att fly från fabriken och började vandra hemåt, till min familj. På vägen träffade jag en vän som jag berättade allt jag varit med om för. Vännen informerade mig om organisationen BLLFS (Bonded Labour Liberation Front Societies) och att den hade en grundskola i området. Jag gick dit och träffade en lärare som pratade med ledningen och ordnade så att jag fick börja på skolan, men skulden till vävstolsägaren fanns kvar. Därför kunde jag inte helt komma bort från mattfabriken. Min familj lyckades dock övertala vävstols-ägaren att jag skulle få flytta hem till byn och arbeta deltid på en annan mattfabrik.
– Jag gick i skolan på förmiddagarna, på eftermiddagarna och på söndagarna jobbade jag i fabriken. Innan jag gick till skolan gjorde jag mina läxor, för när jag kom hem från fabriken på kvällen var det alldeles för mörkt, säger han.
När Kewal Ram var 14 år tog hans farbror över arbetet med att knyta mattor för att betala av skulden. Sedan år 2011 studerar Kewal Ram på heltid.
Jag frågar hur han mår nu och om hans mamma har blivit bättre. Han skiner upp och ler.
– Min mamma är frisk, hon har aldrig varit friskare. Jag är väldigt glad nu, på min fritid läser jag böcker som jag lånar på biblioteket. Jag går i en bra skola och hoppas bli läkare en dag.
Fortsättning: Kailash Satyarthis organisation befriar barnarbetare
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
