Just nu är frågan om de hormonstörande ämnena den största tvistefrågan på kemikalieområdet inom EU. Redan i december skulle kommissionen ha lagt fram ett förslag på kriterier över vilka ämnen i så kallade biocider och pesticider – som bland annat används i kläder och växtskydd – som ska räknas som hormonstörande. Men förslaget stoppades av industrin som kräver en konsekvensanalys av kriterierna innan de ska kunna godkännas. Så länge kriterierna inte godkänts kan ämnena inte förbjudas.
– Det är helt galet att kräva en analys av konsekvenserna innan man godkänner kriterierna. Antingen är ett ämne hormonstörande eller så är det inte det oavsett vilka konsekvenserna för industrin kan tänkas bli, kommenterar EU-parlamentarikern Carl Schlyter (MP).
Förseningen har fått miljöminister Lena Ek (C) att sätta ner foten och hota EU-kommissionen med stämning i EU-domstolen om inte kriterierna över hormonstörande ämnen i biocider presenteras innan april går mot sitt slut.
– Det var förvånande, men väldigt positivt att regeringen sade ifrån, säger Carl Schlyter.
Miljö- och kemikaliefrågor avgörs i kommissionen, men parlamentet kan ändå spela en viktig roll som påtryckare.
– För ett år sedan presenterade parlamentet exempelvis en väldigt bra Own-initiative rapport skriven av Åsa Westlund (S) om vilka ämnen de ansåg skulle räknas som hormonstörande, säger Frida Hök, projektledare på den ideella organisationen ChemSec som arbetar mot spridning av farliga kemikalier.
Tolkningen är avgörande
En annan högaktuell fråga handlar om hur vass EU:s kemikalielagstiftning Reach ska bli i praktiken.
– Just nu ansöker industrier om fortsatta tillstånd att använda särskilt skadliga ämnen som ska förbjudas de kommande åren. Frågan är hur bedömningarna kommer att se ut. Det är av avgörande betydelse hur Reach kommer att tolkas och på vilka grunder fortsatta tillstånd ges. Hur kommer samhällsnyttan kontra miljö- och hälsoriskerna att bedömas? Det finns en risk att lagen urholkas och blir tandlös, säger Frida Hök.
Det är den europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA, som kontrollerar att industrins ansökningar uppfyller kraven i Reach, innan beslut sedan fattas i kommissionen.
– ECHA lägger väldigt mycket resurser på att underlätta för industrin, men borde enligt vår mening kräva mer ansvar från industrins sida, säger hon.
En annan viktig fråga Frida Hök skulle vilja se på agendan handlar om kombinationseffekterna av alla de kemikalier vi dagligen utsätts för.
– Men den är det ganska tyst om just nu.
Carl Schlyter nämner även frågan om hur nanotekniken ska hanteras. Kunskapen om hur människor påverkas av nanomaterial är begränsad, men man vet att nanomaterial kan passera in i cellerna och cellkärnan.
– Kommissionen vill ha märkning av livsmedel som innehåller nanopartiklar, men bara på nya tillsatser, säger han.
Med andra ord skulle alla existerande livsmedelstillsatser i nanoform undandtas. Hur många de är är okänt eftersom det ännu inte krävs någon märkning.
Sverige inte längre i täten
– Generellt kan man säga att de gröna och S är mer förutseende, eller proaktiva, i miljö- och kemikaliefrågor i EU än vad de konservativa är och att parlamentet är mer proaktivt än kommissionen, säger Frida Hök.
Enligt henne är Sverige bland de bästa länderna i EU när det gäller att ta ansvar i kemikaliefrågor, men vi tar inte längre täten som för några år sedan.
– Nu är det Danmark som har ledartröjan, även Frankrike går i täten när det gäller exempelvis hormonstörande ämnen. Sverige borde införa fler nationella förbud av farliga kemikalier. De gånger man gjort det har det i många fall flyttat fram positionerna i EU-lagstiftningen, säger Frida Hök.
