Jag ligger i gräset bland tusenskönor och kisar mot den ljusblå himlen. Fåglar svävar över huvudet, runt om mig surrar sommarljuden. Detta är en inre minnesbild som kommit att sammanfatta min barndom. En människa med en så solid bas har ett förbannat ansvar. Och en grund för förmåga till empati och medkänsla, det vill säga botemedlet mot främlingsrädsla.
En bekant har tre barn vars utseende gör att de lätt skulle kunna misstas för ensamkommande flyktingbarn. Hon höll dem inomhus i helgen.
En kollega överväger numera att ta taxi om kvällarna istället för kollektiva färdmedel.
En vän kan inte sluta gråta.
Efter helgens nazistiska hatmobb och rasistiska demonstration har vi ett ansvar att visa att denna hatmobb har fel bild av vad ”folket”, ”vi”, verkligen vill.
Att den stora massan svenskar inte alls vill bilda våldsgarden mot traumatiserade barn för att bringa lugn och ordning, utan att vi tvärtom har förmåga till empati och medkänsla och att många – faktiskt – känner sig rätt trygga.
Vi behöver skapa breda fronter mot rasismen och den protektionistiska asylpolitiken.
Minns Kärrtorp 2013, då närmare 17 000 människor demonstrerade mot nazismen. Minns de tusentals som tagit ställning mot Pegida i Malmö. Stärk dig själv av alla de vända ryggar som väntade Jimmie Åkesson i varje stad han besökte under valrörelsen. Minns de närmare 20 000 som demonstrerade mot Svenskarnas Parti samma år, ett parti som inte längre finns, de tusentals som i höstas demonstrerade för en solidarisk flyktingpolitik på Medborgarplatsen i Stockholm och alla som tog ställning i andra städer. Och glöm för allt i världen inte den våg av medmänsklighet som sköljde över Sverige under flyktingkatastrofens höst. Kunde vi det då kan vi göra det igen.
Och sanningen är den att vi har mer att slåss emot nu än då. Rasistiska våldsmobbar använder kvinnors säkerhet som alibi för att härska och söndra mot människor med mörk hudfärg. Och regeringen – den rödgröna(!) – levererar migrationspolitik som inte bara stryper asylrätten utan också tvingar ut barn på livsfarliga resor på Medelhavet. Och visst har den framåtblickande Refugees welcome-anda som pikade stadsministerns tal på Medborgarplatsen avtagit.
Rädslan för våld håller fast samhällsordningen i samma gamla hjulspår. Först när vi befriar oss från rädsla öppnas en spricka i världen, en väg till möjlig förändring.
Jag har ljusfräknig hy och blå ögon. Jag är inte personligen hotad av nazimobbar. Min uppväxt har ägt rum i världens på många sätt bästa land.
Just därför kan och vill jag protestera mot en samhällsutveckling som dödar och hotar mina medmänniskor och stänger dörrarna om vår trygghet. Därför kan och vill jag förmå dem som är hotade att sluta upp intill mig.
Vi får aldrig låta våra hopplöshetskänslor ta överhanden. Alla positiva kraftsamlingar behövs nu, inte minst de lokala. Kavla upp ärmarna.