Det var här, för fem år sedan, som Tove Salmgren och ett hundratal andra lokalbor hade samlats för att protestera mot nazisternas ökade närvaro i stadsdelarna längs tunnelbanans linje 17.
– Jag bodde här i centrum och kom till demonstrationen med mina barn och deras pappa. Det var många andra barnfamiljer med, så det kändes tryggt att delta. Men sedan plötsligt small det, och efter det blev allt kaos! Jag flydde hem med mina barn och var både rädd och skitförbannad, berättar hon.
Hennes dotter som då var åtta år blev djupt chockad av händelsen och började efter det utveckla stark oro och en slags torgskräck.
– Hon blev också jätterädd för polissirener och folksamlingar och ville absolut inte gå med på nya demonstrationer. Vi fick söka hjälp för det här och det är först nu, fem år senare, som det har börjat lätta, säger Tove Salmgren.
Antifascistiskt självförsvar
En annan Kärrtorps-bo som var med när nazisterna attackerade är fembarnspappan Olle Ahlsén.
– Jag har sett mycket under mina år som aktiv antirasist, men jag kunde inte föreställa mig att nazisterna skulle attackera vår lilla, fredliga manifestation. Precis när det lokala bandet hade börjat spela hörde vi plötsligt knallskott och såg flaskor komma flygande. Det var nazisterna som kom. Eftersom mina barn var i säkerhet började jag och flera andra springa mot nazisterna, och de som stod kvar på torget bildade kedjor för att hindra nazisterna från att komma fram.
Flera av de lokalbor som jagade bort nazisterna blev senare åtalade för våldsamt upplopp, men åtalet lades ner eftersom man bedömde att de handlat i självförsvar.
– Polisen menade att det vi gjorde kunde klassas som nödvärn så länge nazisterna var på torget, men att det blev våldsamt upplopp när vi jagade upp dem i skogen. För mig är båda sakerna antifascistiskt självförsvar, och jag skulle inte tveka att göra det igen, säger han.
Normalisering av nazism
Efter den stora motdemonstrationen den 22 december 2013, där över 16 000 personer deltog, har Linje 17 mot rasism fortsatt sitt antifascistiska arbete. Trots detta tycker Skarpnäcks-bon och Linje 17-aktivisten Johan Lilly Gyberg, som själv var med på demonstrationen som attackerades, att det har skett en ökad normalisering av rasism och nazism i det offentliga rummet de senaste åren.
– Det som stör mig är den här idén om ”lika goda kålsupare”, det vill säga att man jämställer antifascism med våldsam högerextremism. Den retoriken har dels bidragit till att det som hände kunde beskrivas som ”extrema grupper träffades i Kärrtorps centrum för att göra upp”, men också att nazister i större utsträckning anses ha rätt att manifestera sina åsikter som vilka som helst och till och med får poliseskort.
Johan Lilly Gyberg menar att det även har skett en förskjutning i samtalet om demokratiska rättigheter och yttrandefrihet sedan attacken i Kärrtorp.
– I dagens samhällsklimat kan man bli stämplad som vänsterextrem om man säger att man är mot nazism, rasism och för jämlikhet. Jag tror att många människor glömmer bort att de demokratiska rättigheter vi har idag är resultatet av många års kamp, och att vi måste fortsätta kämpa för dem. För mig har det som hände i Kärrtorp blivit en symbol för det lokala samhällets vilja till solidaritet och medmänsklighet, den ständiga kampen för demokrati, och hur staten misslyckas att skydda oss mot nazism och rasism.
Lokal mobilisering
En av dem som var med och startade Linje 17 mot rasism och som har varit aktiv både innan och efter nazistattacken är Kärrtorps-bon Sandra Eriksson.
– Vi var många som märkte av den ökade närvaron av nynazistiska grupper här. Kärrtorps Gymnasium blev ned-klottrat med hakkors regelbundet och det satt klistermärken med nazistiska budskap överallt. Droppen blev när en ung man misshandlades av nazister i Björkhagen, och när jag och min familj såg hur medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen hade träningsläger på Kärrtorp IP. Då kände jag att vi måste göra något, säger Sandra Eriksson.
Efter ett möte på det lokala kafét bildades Linje 17 mot rasism och medlemmarna började organisera sig i olika grupper.
– Vi hade bland annat trygghetsvandringar, en saneringsgrupp som tog bort nazistiska klistermärken och hakkors, berättar Sandra Eriksson.
– Många av oss fick motta hot i form av mejl och hembesök, och det gjorde att vi tvingades utarbeta säkerhetsstrategier. Nu har vi mer koll på varandra och om något händer i området kan vi snabbt meddela oss genom de plattformar vi har skapat. Det känns tryggt, säger Sandra.
Hon menar att det som hände i Kärrtorp även har bidragit till att relationen mellan aktivister, kulturaktörer och de lokala företagarna har förbättrats.
– Vi har börjat samarbeta mer med varandra och jag upplever också att vi har blivit mer kreativa. Vi har till exempel arrangerat Festival för 17, antifascistiska pubkvällar och olika aktiviteter för nyanlända och EU-migranter. Vi kanske lever i en liten antirasistisk bubbla, men det känns ändå hoppfullt att vi har lyckats skapa det här, eftersom rasism har blivit så normaliserat i övriga samhället, säger Sandra Eriksson.
