Det har gått tre år sedan Karolina Ramqvists förra och hyllade bok ”Björnkvinnan” gavs ut. Om lånen från det egna livet glimtade till där, står Karolina Ramqvists liv helt upplyst i den nya boken ”Bröd och mjölk”, som hon kallar ett slags minnesarbete eller en essäroman. Samtidigt är hon noga med att påpeka att jaget i texten snabbt blir en litterär konstruktion, även när hon försöker skriva ”sant” om upplevelser som är hennes egna.
Upplevelserna handlar mycket om barnets förhållande till mat. I den barndom som Karolina Ramqvist skildrar i sin nya bok är maten delvis ett sätt att förstå de vuxna, den ger ledtrådar om var man kommer ifrån och vem man vill vara, men den blir också ett sätt att senare vara vuxen på.
– Barnet i boken tolkar och förstår de vuxna genom maten de ger henne. Och framför allt upprättar hon, eller jag, en väldigt stark emotionell och psykologisk bindning till maten. Det jag ville skildra var hur maten förvandlar en situation eller en känsla. Maten blir ett sätt att hantera vissa känslor och att skapa en trygghet för sig själv och ätandet en sorts sinnesförändrande process.
En ensam plats
Behovet av mat, besattheten av mat, beroendet av mat. Det är begär som följer med till vuxenlivet. Och det finns likheter mellan hennes relation till skrivande och till matlagning. Karolina Ramqvist berättar hur hon som barn först vände sig till maten, för att senare vända sig till skrivandet.
– Jag ville skriva för att uthärda livet och det var också ett sätt att skydda mig själv.
Vad var det du behövde skydda dig mot genom maten som barn, och skrivandet som vuxen?
– Jag kände mig främmande inför livet i allmänhet och förstod inte hur jag skulle kunna klara av alla faror som jag tidigt insåg ligger i att leva, risken för förlust och smärta och övergivenhet. Barndomen var för mig en suggestiv och ensam plats, och i det här skrivandet ville jag gå tillbaka till barnet som ur sin rädsla och fantasi uppfann ett särskilt förhållningssätt till världen.
– Med skrivandet har jag kunnat skapa min egen värld, men det har under åren isolerat mig och blivit något som jag som vuxen förstått att jag behöver bryta mig ur.
Hur visste du att den gränsen var nådd?
– Det blev tydligt för mig när jag fick flera barn. När mina yngsta barn var små märkte jag att jag var tvungen att förändra mitt förhållningssätt och att skrivandet inte längre var min största lojalitet. I stället behövde jag knyta an till de människor jag hade runt mig. Det finns mycket av det i ”Björnkvinnan”, och det som drog mig till berättelsen om den isolerade kvinnan på ön, var all smärta och förlust hon måste genomgå där. Det var samma sak som jag själv var rädd för, när jag plötsligt hade bildat den här stora familjen. En familj innebär ju väldigt många risker. Tidigare hade jag undvikit att utsätta mig för risker, för att jag varit rädd.
”Gjorde mig ofri och skapade en skam”
Karolina Ramqvist menar att hennes relation till både skrivandet och maten har varit en del av att undvika livet, och att hon insåg att hon behövde se vikten av att i stället vara en del av det.
– Jag tänker att det handlar om är att knyta an till andra människor och att försöka att släppa rädslan och beskyddandet av sig själv. Det gäller väl all form av tvångsmässiga beteenden, att man gärna går upp i någonting för att slippa livet, säger hon och skrattar till.
Jag passar på att fråga om ett annat slags undvikande, det som Karolina Ramqvist beskriver i essän ”Det är natten”, olusten över att gå in i rollen som Författaren när en bok är färdig och det är dags att göra intervjuer om den. Som vi gör nu, påpekar jag.
– För mig har det varit lite skamligt att skriva om skrivandet, så det blev viktigt att skriva den essän. En del av det jag tyckt varit svårt med den offentliga delen är att jag haft en bild av att jag sviker min bok när jag ska försöka berätta om den. Jag får en stark känsla av otillräcklighet. Lite som att jag förråder den, men också att jag inte är en tillräckligt god representant för verket.
Hur då?
– När jag skriver har jag full kontroll, men när jag pratar är det så mycket svårare. Det inträder andra saker, det finns ett socialt kit eller något som handlar om den fysiska närvaron, om stunden man är tillsammans med andra människor. Men med ”Bröd och mjölk” känns det annorlunda och det är paradoxalt, för jag har ju skrivit om mitt förhållande till mat, något som varit svårt för mig att tala om under hela mitt liv.
Varför har det varit svårt tidigare tror du?
– Det grundläggande är nog att maten är något så basalt i våra liv och att jag väldigt tidigt i min barndom förstod att jag inte klarade av det här med mat och ätande. Min besatthet av mat gjorde mig ofri och skapade en skam över att jag inte kunde hantera detta enkla, att äta.
Blev maten så viktig att det ledde till en ätstörning?
– Ja, min önskan om att fly in i ätandet ledde till det som idag kallas hetsätningsstörning och räknas som den vanligaste ätstörningen, men då fanns det inte som diagnos. Jag hade också bulimiska tendenser, en märklig upplevelse som jag skriver om i boken, men var inte ”tillräckligt” sjuk för att kunna få hjälp. Av en expert på bulimi fick jag veta att jag hade ett ”för starkt psyke” för att räknas som ätstörd – men själv led jag ju verkligen av hur mina tankar på mat övertog mig.
Idag är Karolina Ramqvists relation till mat annorlunda och hon vet att hon inte är ensam om att leva med en besatthet av mat, vilket har hjälpt henne.
– För många tar det lång tid att söka hjälp och det kan det nog också verka som att det inte finns någon hjälp. Jag har sökt mig till andra med liknande problem och genom de samtalen har jag kunnat förändra mitt förhållningssätt till mig själv och återerövra kärleken till maten. Jag har velat beskriva också det i “Bröd och mjölk”, dragningen till maten men också rörelsen bort från den, mot livet.
Karolina Ramqvist om...
... att få ihop rollerna som Författare och Mamma:
– Ingen har krävt av mig att ha tre barn. Har jag dem, så är det för att jag vill vara med dem. Som ung tänkte jag att barn var ett hot mot skrivandet och det egna jaget, men när jag fick fler barn såg jag att det snarare var män jag hade relationer med som utgjort hotet.
... att prata om sina böcker:
– Det är svårt att tala om böckerna ibland, för att för mig är mitt skrivande jag så starkt och autonomt, medan mitt ”verkliga” jag känns vagare och så lätt löses upp i mötet med andra människor. Det gör att jag kan känna att jag inte kan göra böckerna rättvisa när jag pratar.
... att bojkotta Ryssland:
– Jag förstår att man bojkottar idrottssammanhang och det är förstås viktigt att isolera det officiella Ryssland, men vad gäller litteratur och kultur behöver vi också fortsätta att läsa ryska författare och ta till oss vad ryska akademiker, journalister och oppositionen i allmänhet säger.
