BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hanhikivi-området, där kärnkraftverket nu förbereds, är delvis ett naturskyddsområde och anses vara unikt på grund av landhöjningen. Turismen och intresset för regionen har historiskt varit gott. Men trots Natura 2000-skyddet valdes området Hanhikivi till platsen för ett nytt kärnkraftverk. På Fennovoimas hemsida finns en informationsfilm med bilder på vackra landskap med betande kor och cyklande barn bland grönskande träd. I filmen beskrivs den lilla orten Pyhäjoki nära kraftsverksbygget som ett samhälle som har varit i kris, men som räddats av kärnkraftsprojektet. Enligt Fennovoima är lokalborna nyfikna och positiva i sin inställning.
– Folkets röst har hörts regelbundet under projektets lopp. Kommunfullmäktige som representerar invånarna i Pyhäjoki har gett utlåtanden flera gånger vid projektets olika skeden, säger Jussi Vuoti, kommunikatör på Fennovoima.
Men kritiker av projektet håller inte med om den beskrivningen. De har i stället noterat att vissa ministrar har egna intressen i att projektet blir av.
– Kärnkraftverksprojektet är ett elitprojekt. Tre av våra finska ministrar är ägare och delägare i bolag som är inblandade i kommersen kring kärnkraft – som handel med uran och transportföretag. Ministrarna har fått en egen benämning: de tre essen, berättar Taina Mäntykenttä, som är kärnkraftmotståndare och som bor i området.
100 000 år – en lång tid
Säkerheten i hanteringen av det radioaktiva materialet beskrivs av Fennovoima som hög. Kraftverket ska stå emot alla möjliga typer av väder och naturkatastrofer – till och med en ”direktkollision med ett passagerarflygplan”. Men farhågorna inför ett ryskt inflytande tas inte i beaktande, menar kärnkraftsmotståndarna. Fennovoima ägs nämligen till en dryg tredjedel av det ryska statliga bolaget Rosatom.
– Att kärnkraftsavfall används till att göra kärnvapen borde väl de flesta känna till vid det här laget, säger Taina Mäntykenttä.
Slutförvaringen av det radioaktiva avfallet ska enligt befintlig plan inledas år 2090. Vid det laget lever med obefintlig sannolikhet någon nu inblandad. Ansvaret ska alltså läggas på kommande generationer – ett förvar som ska vara hållbart i 10 000–100 000 år. Detta faktum bekymrar vissa.
– Hur kan man veta vem som styr över Finland 2090? Det finns ingen demokrati när det gäller sådana här saker. Vi har bett att få folkomrösta om det här fyra gånger. Men det blir inga omröstningar. Men man kan förstöra naturen och ta människors hem, men folket får inte tycka till, säger Taina Mäntykenttä.
Enligt Fennovoima kommer regionen att blomstra under kommande decennier tack vare projektet.
– Turism? Vem vill komma och titta på ett kärnkraftverk? frågar sig Saila Kleine, en annan aktivist boende i Pyhäjoki.
Uppgivet och trött
Flera av aktivisterna som jag talar med beskriver sig som utbrända och besvikna. Inget de gör verkar få effekt, makthavarna och storbolagen gör som de vill ändå. Även Saila utstrålar det typiska uppgivna uttrycket hos någon som har insett att spelet är förlorat och att det inte finns något att göra.
Men kärnkraftsbolaget menar att man har tagit erforderlig hänsyn, och att platsen är noggrant utvald.
– Mycket viktigt var den höga kvaliteten på berggrunden i Pyhäjoki. Området hade ingen fast bosättning. Uddens flora, fauna och skyddsobjekt har noga kartlagts och tas i beaktande vid planering av byggnader, vägar och kraftlinjer. Områdets stränder hålls så orörda som möjligt, säger Jussi Vuoti, kommunikatör på Fennovoima.
Att området inte har någon fast befolkning motsägs av det faktum att det första kärnkraftsbolaget fick ta itu med var en omfattande kampanj för att köpa loss stugor, gårdar och privatområden. Till slut gav många boende upp och sålde sina tomter. De största markägarna fick bäst betalt och sålde först. Sedan övertalades de övriga genom påtryckning och till slut tvång.
– De hade levat hela sina liv på udden, men till sist var de tvungna att sälja. De sista köptes upp av Fennovoima förra året. Om vi ville bygga på vår egen mark så måste vi ha tillstånd. Det gick inte, vi fick inga tillstånd. Fennovoima fick tillstånd direkt, berättar Taina Mäntykenttä.
Frågan om kärnkraftsverkets vara eller icke vara har även engagerat svenskarna, eftersom Bottenviken och Kvarken är Sveriges och Finlands gemensamma innanhav.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Med sin begränsade vattenmängd och sitt bräckta vatten är det en känslig och helt unik ekologisk miljö. Länderna har ett delat ansvar att förvalta detta för kommande generationer, säger Elisabeth Holmström, kontaktperson för nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken.
Själv bor Elisabeth i Robertsfors, men hela kustområdet är mer eller mindre utsatt. Avståndet mellan svenska Bjuröklubb och Hanhikivi udde är mindre än 13 mil. Många städer och samhällen i Norr- och Västerbotten ligger på 15–17 mils avstånd.
– Vilket i radioaktiva sammanhang är att betrakta som “nästgårds”! Radioaktivitet känner verkligen inga gränser, utan följer vattnets och vindens rörelseriktningar, konstaterar Elisabeth Holmström.
Bottenvikens känsliga natur
Bottenviken beskrivs av Naturvårdsverket i en remiss som en unik och extremt känslig bräckvattenmiljö, ett havsområde med många särdrag – både i jämförelse med andra delar av Östersjön och med andra hav.
– Att bevara Bottenviken är viktigt eftersom havet är så ömtåligt. Det är ett innanhav och vattnet blir allt varmare med tiden. Isen kommer allt senare varje år och börjar man pumpa varmt kärnkraftsvatten till havet, så kan man räkna ut att denna utveckling exploderar, menar Taina Mäntykenttä.
Taina säger att hon blev aktivist för att ”få människor att förstå och vakna” inför det som håller på att hända i Pyhäjoki. Men det är svårt att protestera – situationen har skapat misstänksamhet och bråk. En del boende vill ha bygget, eftersom det förväntas ge arbetstillfällen. Det finns familjemedlemmar som inte längre talar med varandra.
– Det har tagit på våra krafter. Människor är inte på samma sätt längre. Glädjen är borta. Man talar inte med varandra, säger Saila Kleine.
Aktivismen är inte utan risker. Både Saila och Taina berättar om hot och trakasserier.
– Jag har fått höra att det kan gå illa om vi fortsätter protestera. Det kan hända saker med min egendom och med mitt hem. Att jag inte kommer att få jobb om jag fortsätter, säger Taina Mäntykenttä.
Pyhäjoki, ett splittrat samhälle
Sammantaget tycks Pyhäjoki vara splittrat. Misstänksamheten människor emellan är stor, liksom mellan kärnkraftsmotståndarna och makten.
– Innan Fennovoima bodde vi i ett fridfullt samhälle. Nu åker polispatruller runt och spanar efter misstänkta aktivister, säger Taina Mäntykenttä.
Därför har aktivisterna försökt protestera fredligt. Men sammandrabbningarna har inte alltid gått fredligt till. Aktivister som har närmat sig byggområdet har fått kraftig respons från Fennovoimas vakter. Det ska ha handlat om sönderslagen fotoutrustning och brutal hantering. Aktivisterna anklagar både vakter och polis för att ha använt omotiverat våld.
– Det stämmer inte, säger Jussi Vuoti, informatör på Fennovoima, som väljer att inte gå närmare in på anklagelserna än så.
Sedan Fennovoima drog igång sitt projekt har flera investerare dragit sig ur, bland annat Eon, Ovako och Boliden. Totalt har ett 30-tal företag hoppat av under processens gång, enligt svenska Yle. Det ger motståndarna en gnista av hopp. Andra konstaterar bittert att kärnkraftsföretagets bulldozers redan har hunnit förstöra en ansenlig bit av Pyhäjokis unika naturområden.
