– Det är skrämmande att läsa om hur nazister misshandlar fredliga ungdomar som sittstrejkar av rädsla att utvisas till ett land som rankats till näst farligast i världen efter Syrien, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Karin Gyllenring sympatiserar med deras demonstration och konstaterar samtidigt att den väcker minnen i henne själv. Av synth-luggar, torgmöten och ett eget politiskt engagemangs födelse.
Som 14-åring i början av 1990-talet stod hon sida vid sida med sin farmor på Norrmalmstorg varje måndag för att demonstrera för Baltstaternas självständighet från Sovjetunionen.
Med en farmor som flytt undan den sovjetiska ockupationen i Estland via ett sönderbombat Nazityskland på väg att falla, innan hon slutligen landade på Sveriges stränder, fylldes tillvaron från barnsben med historier om krig, förtryck och flykt.
– Jag har präglats av min farmors engagemang i ockupations- och flyktingfrågan. Hon ägnade all sin tid åt att samla förnödenheter att skicka till Estland. Vi gick på måndagsmötena på Norrmalmstorg. Vi reste dit med stora resväskor med kaffe, tvål och LP-skivor av Elvis.
Nu kämpar Karin Gyllenring på hemmaplan, för att människor ska få skydd på samma sätt som hennes familj en gång fick skydd. Jobbet som asyl- och migrationsrättsadvokat sliter henne mellan stark frustration och tårögd glädje. Särskilt de senaste åren.
– Det har varit känslomässigt turbulent på byrån. Det började hösten 2015. Det kändes som på 70-talet, en rädda världen-våg. Vi stod på centralen på vår fritid och gav juridiska råd till människor som var juridiskt vilseledda. Vi kämpade dygnet runt.
Men klockan 15.00 den 24 november 2015 (Karin Gyllenring har tid och datum i huvudet) drogs rullgardinen ner för den positiva andan. I början av hösten hade Sverige på bara ett par månader tagit emot 80 000 asylansökningar. Landet behövde ”ett andrum” i flyktingmottagandet, hävdade regeringen, och i ett slag blev det mycket svårare för människor att återförenas med sina familjer och uppehållstillstånden blev tidsbegränsade.
– Det blev en politisk depression. Det tog ett tag att komma tillbaka och känna motivationen att det vi gör är viktigt.
Den ”tillfälliga” lagen skrämmer och består
”Vi kämpar för en medmänskligare värld där allas rättigheter tas till vara.” I stora bokstäver, centrerat på den vita tavlan i Asylbyråns lunchrum har asylrättsjuristerna försökt ringa in varför de gör det de gör. I ett fönster några meter bort står en jordglob med symboliska nålknoppar strödda över världen. Varje knappnålshuvud symboliserar en person som byrån har hjälpt att få skydd i Sverige.
Två år sedan den ”tillfälliga” begränsningslagen infördes och den är fortfarande gällande lag. På Asylbyrån har dock depression och frustration övergått i beslutsamhet.
– Vi har märkt att vi mer och mer dras mot att bilda opinion. Att peka på felaktigheterna i lagen när den inte överensstämmer med folkrätten och de internationella konventioner som vi är förpliktigade att följa.
Karin Gyllenring ser på den svenska migrationspolitikens utveckling med rädsla. En tillfällig lag infördes på mycket kort tid och utan att lyssna på remissinstansernas eller lagrådets varningar.
– Det skrämmer mig. Om man gör en jämförelse med USA och Trump, så har han också kommit med hafsverk, lagar som inte varit rättssäkra eller i linje med mänskliga rättigheter. Muslim ban till exempel. Men där har det stoppats eftersom de har ett rättssystem som värnar rättssäkerheten. Det har vi inte i Sverige i dag.
Trots detta skrämmande läge och trots att arbetet med med människor som flyr konflikt och förföljelse är tufft många gånger, finns alltid någonting som får Karin Gyllenring att vilja jobba vidare.
– Samtalet till klienten, när man ringer upp och har fått beslutet att de får stanna. Det är alltid med tårar i ögonen, säger hon medan hennes ögon tåras. Det är fantastiskt att ringa det samtalet. Det är det som driver mig framåt.
