Det finns så mycket jag vill skriva om i relation till den här krisen. För det första, vad som klassas som en kris och de åtgärder som därmed vidtas. I åratal har vi levt i skuggan av en klimatkatastrof som skördat betydligt fler dödsoffer än vad Corona gjort, men som ändå anses vara för abstrakt för att kräva några drastiska åtgärder. Om det är något de senaste veckorna lärt oss, så är det att det går att fatta kontroversiella politiska beslut, och att människor kan ställa om och förändra sin livsstil – hur högt näringslivsrepresentanterna än protesterar.
Vilket osökt leder mig in på nästa fascinerande aspekt av den här uppochnedvända världen. Å ena sidan, en politisk diskurs som gjort en helomvändning: från att värna nyliberala privatiseringsideal till att slänga sig på knä framför staten och kräva att den ska rädda oss. Oavsett politisk färg. I sitt stilla sinne tänker man ”hallå, kan ni inte kolla med Carema, Attendo, Capio och de andra vinstdrivande vårdbolagen om de kan lösa den här krisen, dom var ju så hiiiiimla bra alldeles nyss”. Men nej, till och med Ulf Kristersson vill etablera ett statligt lager av skydds-och sjukvårdsmaterial. Kanske borde han ha tänkt på det innan sjukvården nedmonterades och fältsjukhusen lades ner för att de kostade för mycket pengar.
Å andra sidan står näringslivsivrare dag efter dag i direktrapporteringar på bästa sändningstid och är livrädda för att samhällsekonomin tvärbromsat, och utmålar staten som skyldig till detta svek. Vissa går så långt som att hävda att vi måste ha en diskussion om vad ett människoliv faktiskt är värt pengamässigt (se t ex Aktuellt 20/3–2020). Detta samtidigt som vår fantastiska vårdpersonal jobbar dygnet runt med att rädda livet på de människor som inte haft samma tur som Företagarnas VD vad gäller ålder och hälsotillstånd. Har inte cynismen gått lite väl långt nu, eller vad säger ni?
Coronakrisen aktualiserar också frågan om vilka jobb som vi inte klarar oss utan för att samhället ska fungera. Tyvärr är relationen mellan samhällsnytta och inkomst i många fall inverterad. De senaste dagarna har gjort klart för oss alla att vi inte klarar oss utan vårdpersonal som varje dag räddar liv, förskollärare och lärare som utbildar våra barn, lokalvårdare som håller våra byggnader rena och därmed begränsar smittspridningen, och räddningstjänst som rycker ut när det krävs – vare sig karantän råder eller ej. När det kommer till kritan är det inte börsmäklare och fondförvaltare som får det här samhället att gå runt, hur mycket de själva än vill få oss att tro det.
Ett litet, tämligen vackert ord, som allt oftare söker sig in i mitt medvetande i dessa dagar är stiltje. Närmare bestämt har jag fascinerats av vilket enormt hot detta lilla ord tycks utgöra mot kapitalismen. Vi lever i ett system som kräver konstant underhåll, konstant aktivitet, för att kunna fungera. För att vara extra tydlig: systemet kräver aktivitet av dem som inte tjänar på det. När industriarbetare, hotell-och restaurangpersonal, konditorer, butiksbiträden m.m. tvingas stanna hemma så KOLLAPSAR systemet. Och jag kan inte låta bli att tänka, att vad gör det med oss människor att leva i ett samhälle som kräver konstant aktivitet för att inte braka samman? Risken är att det till slut blir vår egen självbild: en dygdig, flitig arbetare som måste göra-göra-göra för att ha ett existensberättigande. Problemet med detta är att vi är människor, inte vinstgenererande utbytbara enheter. Vi är human beings, inte human doings. Vi är inte byggda för konstant aktivitet. Vi kraschar, går in i väggen, förbannar oss själva för att vi borde orka så mycket mer, borde orka vara både människor och vinstgenererande maskiner.
För mig är detta i allra högsta grad en personlig fråga. Det här jävla systemet har i så många herrans år sparkat på mig, plågat mig, talat om för mig att jag borde vara annorlunda, att de aspekter av mig som faktiskt gör mig till människa är handikapp som jag borde fila bort. Men nu äntligen så står det tamejfan STILL. NU LIGGER DU DÄR, SYSTEMHELVETE, OCH KIPPAR EFTER LUFT. VEM ÄR DET SOM HAR ÖVERTAGET NU, VA? Du ligger där och är ett tomt jävla skal när inte underbetalda arbetare fyller dig med något. När du tvingas stå still så krackelerar du i hela din fula meningslöshet, medan vi människor stannar upp, låter rädslans slam lägga sig tillrätta på bottnen av sinnets sjö, och förblir intakta. Och jag hoppas, hoppas så innerligt, att vi när detta är över tar varandra i hand och hjälps åt att bygga en värld baserad på solidaritet och rättvisa. Att när Corona äntligen är ett minne blott, så reser vi oss upp och låter hyperkapitalismens skärvor spolas bort av alla de tårar vi gråtit över den otillräcklighet som systemet självt planterat i oss.
