2008 hittade Karin Nilsson en knöl i ena bröstet. Eftersom bröstcancer är så ovanligt bland unga kvinnor – endast 5 procent av de som insjuknar är under 40 – dröjde det fyra månader innan hon fick träffa rätt läkare. Först då fick hon beskedet att hon hade cancer.

– Jag reagerade med chock, så klart. Jag förstod verkligen inte. När jag hittade knölen fick jag hela tiden höra att jag inte behövde oroa mig eftersom jag var så ung och inte hade bröstcancer i släkten. Att det faktiskt var någonting kändes som en blixt från klar himmel.

Efter beskedet gick det fort, berättar hon. Många beslut skulle fattas direkt.

– Som det här att jag skulle operera bort ena bröstet, jag tror att det gick ungefär två veckor mellan beskedet och operationen. Det var fruktansvärt jobbigt. Sedan skulle jag ställa in mig på en massa behandlingar och cellgifter, tappa håret, allt sådant där, det är så svårt att ta till sig.

Försökte tänka positivt

För att hantera sjukdomen ansträngde hon sig för att hålla sig positiv och leva i nuet, säger Nilsson.

– Jag försökte också jobba mycket för att hålla det ifrån mig en bit. Det tror jag var en överlevnadsstrategi, jag var rädd att bara gå ner mig om jag satt hemma själv och grubblade. Om jag blev sjuk igen så skulle jag inte jobba, men då kunde jag inte ta in det, för skulle jag ta in det var jag så rädd för att bryta ihop och det orkade jag inte, jag måste ha kraft nog för att klara behandlingen.

Hon fick också hjälp av att delta i bröstcancerföreningen Amazonas öppna hus-kvällar för unga kvinnor.

– Det är ju en sjukdom som drabbar äldre kvinnor till största del, så det kändes konstigt att gå till möten för att träffa andra kvinnor i samma situation och upptäcka att de kvinnor man ska relatera i är i ens mormors ålder. Därför var det väldigt skönt att träffa andra unga kvinnor, för att se att det faktiskt finns andra i samma situation.

Familjen var ett stort stöd

Genom hela sjukdomsprocessen fick Karin Nilsson mycket stöd från sin familj och sin arbetsgivare.

– Min mamma har varit helt fantastisk, hon har varit med hela tiden. Hon har jobbat inom vården själv, så hon förstår också hur läkarna pratar. Det är annars jättesvårt för en lekman att förstå allt de säger samtidigt som det är svårt för läkarna att konkretisera så att vanliga människor förstår.

Hon upplevde att vården både var bra och dålig på att ge henne det stöd hon behövde när hon var sjuk.

– Jag hade en kurator via kirurgavdelningen som var otroligt bra – henne har jag till och från haft kontakt med även flera år senare. Men det jag egentligen har saknat är ett sätt att se patienter som människor och inte bara som kroppar. Det är så klart olika mellan olika läkare, men det är jättejobbigt när man verkligen bara är en kropp för dem.

”Behöver vara stark”

Karin Nilsson berättar att sjukdomen lärde henne att bli tuffare och att berätta vad som var viktigt för henne för läkarna.

– På det stora hela tycker jag att jag har fått bra vård här, men har man inte varit sjuk förut vet man inte vad man ska ställa för krav på vården och den har tyvärr blivit lite så att om man inte ställer krav är det någon annan som gör det och som kommer före. Så man behöver vara stark själv eller ha någon som är stark åt en, och det är jättetråkigt.

Trots allt det tunga var det aldrig fråga om att ge upp. Karin Nilsson har alltid varit positiv, men nu tycker hon att hon har blivit starkare, mer självsäker.

– När jag precis hade blivit sjuk sade en kompis att ”jag skulle aldrig orka allt det där du måste göra”, men jag har ju inget val. Man orkar, för vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Det gör man inte. Det är rätt häftigt ändå att se vilka resurser man besitter när det krävs.

Fryste ner sina ägg

Förra året slutade Karin Nilsson med den sista medicinen hon tog som en del av behandlingen för bröstcancern – en anti-hormonbehandling som hon hade ätit i fyra år och som i princip satte henne i klimakteriet vid trettio års ålder.

– Det är inte så jättetrevligt när man är ung – alla runtomkring en bildar familj och själv sitter man där och svettas. Det var otroligt skönt att sluta med behandlingen och känna att kroppen faktiskt fungerar, att den lever.

Före cellgiftsbehandlingen fick hon plocka ut ägg och frysa ner dem eftersom hon inte hade några barn och ville ha den möjligheten i framtiden. Behandlingen är så stark att den kan ta död på äggcellerna, och att vänta med att skaffa barn har varit svårt. Men de frysta äggen behövdes inte – nu är hon gravid och ska föda sitt första barn i januari.

– Det känns lite som jag vann över den där jävla cancern, det är lite revansch, den kunde inte riktigt ta kål på mig hela vägen. Det finns hopp, liksom. Ett liv på andra sidan.