I stället för att låta sina barn ärva den miljon som 71-årige Per Sundgren inte har hunnit använda bestämde han sig för att grunda stiftelsen Jämlikhetsfonden.
– Mina barn hör inte till dem som har det dåligt. Det är inte de som behöver pengarna, säger Per Sundgren där han sitter vid köksbordet hemma i hyreslägenheten i Högdalen, och tillägger att barnen är nöjda och stolta över att han använder pengarna till annat.
– Jag har haft en medelmåttig inkomst, men har aldrig har saknat något. Om man har pengar när man är gammal tycker jag att man ska använda dem till något bra.
Var kulturborrgarråd
Numera är Per Sundgren lycklig pensionär som ägnar sig åt att läsa, gå på teater och vara i naturen. Från balkongen konstaterar han att björken är tidig i år. Men på 80- och 90-talet var Per ett välkänt ansikte i Stockholmspolitiken. I arbetsrummet står en inramad affisch från Stockholms stad som uppmanar till att delta i valet 1991. Per Sundgren var Vänsterpartiets ansikte. Bland annat posterna som kulturborgarråd och ordförande för bostadsförmedlingen finns på meritlistan.
– Det senare är det viktigaste i min politiska karriär. Jag blev en institution mot fiffel och båg och lyckades få några privatvärdar dömda för svarthandel. Jag gjorde också en lista med de privatvärdar som inte lämnade lägenheter till bostadsförmedlingen som de skulle. Då blev även sossarna skitarga på mig, berättar Per.
Organiserad i 50 år
Det politiska engagemanget väcktes tidigt. Per skrattar när han berättar hur:
– Min lärare i folkskolan läste många historier från Bibeln. Många av dem, som den om den barmhärtiga samariten, talar ju om hur vi bör behandla varandra. För mig blev jämlikhetstanken central.
– Och på 50-talet var det atombomen som var i fokus. Jag minns hur jag låg i min säng och tänkte på att flygplanen med bomber flög där uppe. När som helst kunde något gå fel.
Per Sundgren ansåg att det var kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, som var mest emot bomberna. Nu har det gått 50 år sedan han organiserade sig.
I dag är det de ekonomiska klyftorna – både i världen och i Sverige – som står i fokus för Pers engagemang.
– Klyftorna växer och i Sverige har det gått snabbast. Utan att blinka tjänar toppdirektörerna 50 gånger mer än vanliga arbetare. Det är ett oerhört misslyckande och regeringen har inte ens ett jämlikhetsmål i budgeten.
– Dessutom har jag hittills aldrig hört ett enda rimligt etiskt argument för att någon ska tjäna mer än någon annan. Det är ett så stark tänkande i dag – att klyftorna beror på att några är duktigare, som jag tycker är helt fel. Med individuell lönesättning skapas snarare missnöje på arbetsplatserna.
”Behöver inte vänta”
Och tankarna på att göra mer för jämlikheten och starta sin stiftelse har funnits där länge. Per är stolt över att ha en styrelse där bland annat författaren Nina Björk och LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund finns med. Tanken är att dela ut ett pris på 100 000 kronor till en organisation, företag, fackförbund eller ett kooperativ som redan i dag har minskat de ekonomiska klyftorna.
– Vi kan inte förändra världen eller Sverige, men vi behöver inte vänta på revolutionen. Vi kan jobba på lokal nivå och lyfta de goda exemplen.
För i grund och botten tycker Per att det vore trist om han dog och pengarna bara gick till hans egna barn.
– Jag känner mig lite som Joakim von Anka som ska dela ut pengar, skrattar Per.
Två snabba till Per Sundgren
Vad skulle du göra om du var ordförande för bostadsförmedlingen i dag?
– Usch, bostadsmarknaden är så dyster i dag och har förändrats mycket. Det finns knappt några hyresrätter kvar. I valfrihetens namn har hyresrätter omvandlats till bostadsrätter – men åt andra hållet får man inte göra. Det är som att borgarna har köpt sig väljare genom att berika enskilda på bekostnad av det vi alla har byggt upp.
Tycker du att man borde expropriera de lägenheter som omvandlats till bostadsrätter?
– Nej. Det går inte. Det är vanliga människor som köpt dem.
Vad skulle du göra om du var kulturborgarråd i dag?
– Det handlar till stor del om pengar. Men i dag har det fria kulturlivet tagit stryk och de måste få bättre förutsättningar. Jag är ordförande för Orion-teatern och där är ekonomin väldigt bekymmersam. Varje år måste vi söka nya pengar.
