För några år sedan stod Svartedalens äldreboende i fokus för både nationell och internationell media. Försöket med sex timmars arbetsdag fick stor uppmärksamhet, ett år förlängdes till två. Men i december 2016 tog det slut. Det kom i och för sig inte som någon överraskning för personalen, men de är ändå förvånade över att ingen hört av sig för att göra någon slags uppföljning under det dryga år som gått sedan de återgått till normala arbetstider.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sex timmars arbetsdag är en fråga som djupt splittrar de politiska partierna i Göteborg, men för undersköterskorna på Svartedalen är ekvationen enkel.
– Man kunde ha ett liv när man jobbade sex timmar. Det hände att jag kunde hämta barnbarnen på förskolan – det skulle ju aldrig gå nu, säger Carina Dahl.
De andra skrattar och nickar. Assi Cassama, Heidi Ullström och Anneli Sköld var också med under hela projekttiden. Alla vidgår att de knappt håller ihop med den arbetsbelastning de har idag.
– Man skulle behöva färdtjänst hem från jobbet ibland! säger Carina Dahl med eftertryck.
Och den här gången är det ingen som skrattar, alla instämmer bara mumlande.
Fick bättre upplevd hälsa
I den följeforskning som gjordes under projektets gång framgick att personalen på Svartedalen hade en betydligt bättre upplevd hälsa än på jämförelseboendet Solängen. De kände sig lugnare, piggare och friskare. Sjukskrivningarna minskade med 0,6 procent under första året, men gick delvis upp igen under det andra. Fler aktiviteter hanns med för de boende. 15 nya årsarbetare anställdes. Samtidigt ökade kostnaden för Göteborgs stad med 9,8 miljoner kronor för de första 18 månaderna.
Det är några av de fakta som presenteras i följeforskningen. Men åsikterna om ifall projektet var lyckat går isär. Moderaterna har kallat det ett misslyckande och ett oansvarigt projekt. Vänsterpartiet anser det vara lyckat och vill införa sex timmars arbetsdag på bred front.
För undersköterskorna på Svartedalen finns ingen tvekan.
– Jämfört med hur vi har det nu var det rena lyxen, säger Heidi Ullström.
Carina Dahl förtydligar:
– Och med ”lyx” menar vi att vi hann med vårt arbete utan att stressa sönder oss. Vi hade hela tiden att göra, men vi kunde göra det på ett vettigt sätt.
Hon förklarar att arbetsskador ofta uppstår när man är stressad. Har man tid att vänta in en kollega innan man gör ett tungt lyft, då blir det bra både för personal och för den boende.
– Är det stressigt gör man lyftet själv, för man har så mycket annat som måste göras, och det är då det blir fel och man får ont, säger hon.
Vågar inte ta rast
De beskriver sin arbetssituation nu. De är två i personalen under förmiddagen som ska hinna laga frukost, ta upp de boende, hjälpa dem med alla morgonbestyr. Allt är exakt klockat för att de ska hinna med. De hinner sällan ta någon rast alls innan lunch. Många arbetsuppgifter, lyft till exempel, kan inte göras av en person. De måste därför vara extremt samspelta. Och det haltar givetvis när det kommer in nya vikarier, vilket det ofta gör.
– Om jag jobbar ett helgpass med en ny vikarie, då tar jag inte rast. Inte på hela helgen. Man vågar inte! Det kan hända så mycket, och en del vikarier som plockas in har aldrig satt sin fot i vården, säger Carina Dahl.
Omtanken om de äldre är tydlig.
– Under projektet kunde vi ta med dem på utflykter. Vi åkte till Vinga en gång, vi var i Slottsskogen och Trädgårdsföreningen. Nu finns varken pengar eller tid till sådant. Vi hinner inte ens gå ut med de gamla, säger Assi Cassama med uppgivenhet i rösten.
Med kortare arbetstid orkade de mer de timmar de jobbade. Och med fler händer fick de mer tid, både för de äldre och för deras anhöriga, en kontakt de menar är oerhört viktig.
– Man hade tid att andas, säger Carina Dahl.
Sjukskrivningar ökade
Helèn Ericsson är ordförande för Kommunal Västra Hisingen. Hon delar bilden sjuksköterskorna ger.
– Många som deltog i försöket upplevde en större positiv skillnad än siffrorna visar. Siffror säger inte allt. Upplevelsen av att din arbetssituation är hanterlig, att du känner dig utvilad och får tid för återhämtning är ju oerhört viktig. Det är ju det som gör att du gillar ditt jobb, säger hon.
Redan någon månad efter att försöket upphört fick hon signaler från Svartedalen att gamla krämpor var tillbaka och att sjukskrivningarna ökade.
– Det borde göras en ordentlig uppföljning. Och vi i Kommunal är positiva till fler försök. Vi fick tidigt signaler från de som deltog. ”Kan vi få jobba så här till pensionen?” var det många som sa.
Glada för möjligheten
Undersköterskorna på Svartedalen är glada att de fick möjlighet att prova sex timmars arbetsdag, men samtidigt förbannade över att politiker och beslutsfattare sedan inte brytt sig om att lyssna till deras åsikter och upplevelser.
De är oroliga för hur de ska orka jobba till pensionen, och cyniska inför framtiden.
– Unga kommer aldrig att söka sig till det här yrket med de här arbetsvillkoren. Sänk arbetstiden och höj lönen för oss ”gamla tanter”! Det är som att vår erfarenhet och vårt yrkeskunnande inte räknas, men vi klarar allt i det här huset. När vi går i pension finns det ingen som kan ta över om inte unga söker sig till yrket nu. Och det gör de inte, säger Carina Dahl.
