Så såg det inte ut när Jimmy Koivisto klev in här för femton år sedan.

– Här satt folk och knackade i stift manuellt, med hammare, säger han.

Nu har de ersatts av datorstyrda maskiner som aldrig kroknar. Det samma gäller de flesta sysslor på Epiroc Drilling Tools i Fagersta, fabriken som förser gruvbolag världen över med borrar.

Trots det – de anställda är fler idag, drygt 500. Inte ens pandemin innebar att några fastanställda sades upp. Försäljningsvolymerna har nämligen under samma tid ökat mångdubbelt.

Arbetarna nya marginalväljarna

På flera sätt en solskenshistoria i det svenska industrilandskapet. Dagen innan har vänsterledaren Nooshi Dadgostar fått ta del av den. Hon gick runt i fabriken, sedan for hon ner till centrum och bjöd folk på korv.

V-ledaren har traskat några kilometer på svenska fabriksgolv vid det här laget. Besöket i Fagersta är ett i raden på de industri- och bruksorter som partiet pekat ut som särskilt intressanta när partiet ska bredda sig. 

Ska man förändra Sverige räcker det inte att progressiva akademiker i storstäderna tycker om en, resonerar Vänsterpartiets strateger. Nu ska partiet nå den arbetarklass man så länge sagt sig företräda. Inklusive väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt, men sedan rört sig till Sverigedemokraterna. Och de är många.

För 10–15 år sedan ansågs storstädernas medelklass sitta på nyckeln till regeringsmakten. Frågor som fastighetsskatt och rut-avdrag blev heta i jakten på deras gunst.

Nu kan industriarbetarna vara de nya marginalväljarna. Ska de gå till SD och bädda för Ulf Kristersson som statsminister eller välja något av de röda partierna och se till att Magdalena Andersson kan sitta kvar?

Men Jimmy Koivisto, som nu är skydds­ombud för IF Metall på Epiroc, håller inte med om att det är något nytt:

– Vi i den arbetande klassen står hela tiden och tvekar. Bland de rika finns det bara borgare, man röstar blått. Det är ingen som sitter i en mångmiljonvilla i Danderyd och funderar på att rösta vänster, säger Jimmy Koivisto som också är medlem i Vänsterpartiet.

Han påminner om hur Reinfeldts nya moderater inför valet 2006 kallade sig för arbetarparti och kapade åt sig LO-medlemmar som var besvikna på S. 

Nu är det SD som drar. Men det som alliansregeringen gjorde satte spår, menar han. 

Niclas Bergström och Jesper Andersen, ­Metallklubbens ordförande respektive vice ordförande – som båda är Socialdemokrater – nickar instämmande. Många är mer måna om den egna plånboken än den gemensamma välfärden. Skulle någon till exempel röra Reinfeldts jobbskatteavdrag skulle det ta hus i helvete. Så uppfattar de sina klubbmedlemmar.

– Har du hamnat i kläm i sjukvården eller håller på att bli arbetslös, då är du kanske mottaglig för att prata om de problemen, annars faller det tillbaka på den där tusenlappen i månaden. ”Vi har det bra, byter bil var fjärde år”, det är svårt att tränga igenom, säger Jesper Andersen.

Därmed nyanserar han bilden som ibland ges av de manliga industriarbetarna som vänster i ekonomiska frågor och konservativa i värderingsfrågor som jämställdhet, invandring, miljö och brottsbekämpning.

Bullar upp runt medlemmarna

Årtionden av nyliberal dominans har inneburit en förskjutning från gemensamma lösningar till individuella. Då blir det svårt att vara vänster, konstaterar Jesper Andersen.

– Vi har ett kollektivt tänk, men jag tror inte våra jobbarkompisar ute på golvet tänker så, man tänker ”jag”, säger han.

I det läget måste man som fack locka med något, medlemmen måste ”tjäna” på sitt medlemskap, menar Niclas Bergström. Samtidigt har det uppstått revor i de offentliga trygghetssystemen, som a-kassan och sjukförsäkringen. Då har facket klivit in och täckt upp med försäkringar för sina medlemmar.

– Vi bullar upp runt våra medlemmar. Blir det dyrare att gå till doktorn får vi tillbaka allting, går tandläkarräkningen upp likaså, säger Niclas Bergström.

Här finns ett dilemma, menar de alla tre. Fackets försäkringar bidrar till att det politiska trycket på en trygg välfärd uteblir.

– Skulle inte de här fackliga skydden finnas skulle diskussionerna på golvet handla mer om sjukförsäkringen. Nu landar alla diskussioner förr eller senare i invandring eller bensinskatt, säger Jimmy Koivisto.

”Överdrivet om bensinskatten”

I det dova mullret på fabriksgolvet är det få som vill prata med Dagens ETC. Men Gilermo Harthey delar med sig av sina tankar inför valet.

Han bekräftar bilden, i synnerhet av bensinskatt som ett hett diskussionsämne, särskilt efter den senaste tidens prisstegringar. Diskussionen är överdriven, tycker han.

– Visst är det dyrt, men så länge jag har råd att åka bryr jag mig inte så mycket om det. För att ha det vi har i Sverige måste vi betala skatt, säger Gilermo Harthey.

Samtidigt – höjda skatter vill han inte ha. En del är lite väl höga, tycker han.

– Jag röker, det är lite för dyrt, säger han med ett skratt.

Men mest är det lag och ordning som upptar hans tankar.

– Jag kom till Fagersta 1988, då var det lugnt och fint. Nu går man ingenstans när det är mörkt, säger Gilermo Harthey.

En stund senare ska Tero Heikki börja sitt nattpass. Just brottsligheten uppfattar han som den hetaste frågan bland kollegorna. Rån och våldtäkter skrämmer. Likaså gängskjutningar, även om Fagersta varit förskonat.

– Risken är att det kommer ske här också. Det är rätt omfattande narkotikaförsäljning i stan och där det finns pengar finns det kriminella, säger Tero Heikki.

Hittills har den här artikeln handlat om fast anställda industriarbetare på ett välmående storföretag med kollektivavtal. Så ser verkligheten inte ut för hela arbetarklassen.

Som regionalt skyddsombud far Jimmy Koivisto runt på olika arbetsplatser – och ser väsensskilda villkor.

– Är man med i ett fackförbund och har kollektivavtal har man en massa trygghet som man saknar om man bara kommer ett snäpp utanför det, säger han.

Hög arbetslöshet

Jimmy Koivisto tar pensionsinbetalningar som exempel. På en medlemsutbildning bad han deltagarna logga in och kolla sin samlade tjänstepension. Det kom fram en 47-årig kille och sa: ”Det måste vara något fel, jag har bara 25 000 här”. 

– Han hade tidigare jobbat en massa år på ett företag som inte satt undan ett öre åt honom. Jag undrar varför aldrig diskussionerna hamnar där, om att systemet är uppbyggt kring att arbetsgivarna ska pytsa undan åt dig och att du knappt får någon pension om de inte gör det, säger Jimmy Koivisto.

Alla har inte heller ett jobb att gå till. Fagerstas arbetslöshet är på väg ner, men med 10,6 procent i mars den är fortfarande högst i länet. Trots det är det svårt att hitta folk med rätt kompetens att manövrera de avancerade robotarna.

– Du får inte jobb här utan utbildning, säger Jimmy Koivisto.

Men nu var det jakten på arbetarrösterna den här artikeln skulle handla om. Och det är inte de arbetslösa som varit i centrum för partistrategernas uppmärksamhet. Den är alltför fixerad vid manliga arbetare med jobb på fabriken, har en del vänsterpartistiska medlemmar muttrat. Det finns de som uppfattar att V-ledningen med Nooshi Dadgostar i spetsen tonat ner delar av partiets politik för att undvika att stöta sig med SD-lutande industriarbetarmän.

”Stödja den lilla människan”

Klimatpolitiken är det mest omdiskuterade, men det handlar också om sådant som att begreppet feminism används mer sparsamt än tidigare. Enligt partiledningen handlar det om att fokusera på människors materiella villkor – som att många kvinnor har låga pensioner – snarare än etiketter.

Ann-Christine Andersson, ordförande för Vänsterpartiet i Fagersta, hör till de som lovordar den väg Nooshi Dadgostar slagit in på. Att feminismen skulle ha blivit mindre framträdande känner hon inte igen sig i.

– Där jag befinner mig är frågorna väldigt levande. Om de tonades ner skulle jag vara där och lyfta upp dem, säger Ann-Christine Andersson.

Inte heller de som kallat Vänsterpartiets sänkning av bensinskatten för populistisk och tyckt att den rimmat illa med klimatpolitiken ger hon sitt stöd.

– Det handlar om en kort period för att folk ska kunna ta sig till jobb. Att stödja den lilla människan, det är ju vår grej, säger Ann-Christine Andersson.

Nora Bastås, som också hon sitter i den lokala V-styrelsen, instämmer. Att partiet pratar på ett annat sätt än tidigare betyder inte att man sticker fingret i luften och anpassar innehållet.

– Man ändrar retoriken. Men populism tycker jag inte att det är, vi berättar vad vi tycker, säger Nora Bastås.

Vid Fagersta Norra järnvägsstation står Peter Lilja. En gång i tiden var han aktiv socialdemokrat och metallare. Nu toppar han SD:s kommunlista i höstens val. 

Han gillar luthersk arbetsmoral. ”Gör din plikt, kräv din rätt”, citerar han den gamla ­S-devis som också Jimmie Åkesson använt sig av.  

Peter Lilja pekar mot Outokompo, som det anrika järnbruket numera heter.

– Här ser ni bruket, det här står för svensk välfärd. Hitta rätt sten, slå sönder den och göra malm, få järn, härda, exportera. Sedan investera i barnomsorg, skolor, äldreomsorg. Vi har gjort det gemensamt, det ska vi fortsätta med, säger Peter Lilja.

Kan Socialdemokraterna inte förvalta det arvet?

– Nej. De har tappat bort det. De ska kohandla, förhandla. Men att förhandla är inte bara att säga ”du får det här, så får jag det här”. Man måste ha en röd tråd, vad är det vi vill, vart är det vi ska?

Vänsterpartiet då?

– Ska du äta måste du jobba, bidra till samhället. Det är de inte så förtjusta i, de ska ha allt åt alla samtidigt. Men vem ska utföra jobbet? De som vill göra jobbet slutar om de inte har någon drivkraft.

Därmed målar Peter Lilja upp den bild av Vänsterpartiet som partiledningen vill göra sig kvitt. Redan innan Nooshi Dadgostar valdes trummade hon in att välstånd inte bara ska fördelas, det ska skapas genom arbete. Och i sitt kongresstal i februari sjöng hon pragmatismens lovsång samtidigt som hon lovade att inte agera kravlös dörrmatta åt socialdemokratin: ”Vi lovar inte allt åt alla, med det vi lovar kommer vi att genomföra”. Ann-Christine Andersson jublade.

– Det ska bli mitt mantra också, säger hon.