Men den organisation han leder – den är i kris.

När Dagens ETC frågar ledarskribenter som följt honom och organisationen nära, forskare och arbetsgivarsidan är det framför allt Thorwaldssons skicklighet som retoriker de lyfter fram:

– Han har haft en sympatisk framtoning. Han har upplevts som att han uppriktigt har försökt tillvarata sina medlemmars intressen, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.

Han har följt fackföreningsrörelsen i både Sverige och internationellt i hela sitt yrkesliv, först med sin avhandling ”Facklig organisering i tolv länder” och sedan många år tillbaka är han den som tar fram kollektivavtalsstatistiken varje år, för Medlingsinstitutet.

Byter fot i praktiken

Dagens ETC:s ledarskribent Jenny Bengtsson, med ett förflutet som avdelningsordförande för Hotell och restaurangfacket och idag arbetsmiljöinspektör delar bilden. Hon tror att det är nästintill omöjligt för en LO-ordförande att inte hamna där Karl-Petter Thorwaldsson hamnat i dag, trött på att ”rasa” i olika utspel: ”Man blir lite trött på sig själv” sa han i en av intervjuerna i samband med att han meddelade beslutet att inte ställa upp för en ny period.

Kritiken har vuxit mot att LO-ordföranden ena dagen står på Norra Bantorget och levererar en skarp kritik mot den förda politiken och nästa dag sitter med vid beslutsbordet i Socialdemokraternas VU och fattar just de beslut han i grunden ogillar.

– Karl-Petter Thorwaldsson har gjort vad han har kunnat. Men någonstans måste man dra gränsen. Samverkan med S till vilket pris? Man kan inte sitta på dubbla stolar, företräda miljoner medlemmar och klubba igenom fruktansvärd politik som drabbar samma medlemmar. Det går inte. Samtidigt är ett skitläge för facklig organisering, säger Jenny Bengtsson.

Företrädare på arbetsgivarsidan delar bilden. Klas Wåhlberg, VD för Teknikföretagen, bedömer att Karl-Petter Thorwaldsson tagit den position som en LO-ordförande ska ta.

– Han har sett till att LO syns och hörs. Han levererar och han pratar på ett sätt som gör att människor känner igen sig och förstår vad han säger, både offentligt och när jag träffat honom.

Ny retorik

När Karl-Petter Thorwaldsson efterträdde sin företrädare Wanja Lundby-Wedin innebar det ett retoriskt skifte för LO. Medan hon ofta underströk vikten av att komma överens och manade till försiktighet gällande allt ifrån politiska markeringar till användning av strejkvapnet – två beryktade citat under hennes tid var till exempel ”LO demonstrerar inte” och vid ett tillfälle sa hon även ”LO strejkar inte” – har Karl-Petter Thorwaldsson uttryckt sig spetsigare.

– Bland annat har han ju hotat med politisk storstrejk om det blir lagstiftning som förändrar Las. Jämför man med den tidigare LO-ordföranden så är det att gå ganska långt. Politisk strejk var inte aktuellt under a-kasseförändringen som genomdrevs då, konstaterar Anders Kjellberg.

Samtidigt har även Karl-Petter Thorwaldsson framhållit kompromissviljan och vissa menar att han tog den ett steg för långt när han i avtalsrörelsen 2016 gjorde gemensam sak med Svenskt Näringslivs dåvarande VD Carola Lemne. I ett debattutspel uppmanade de fackförbund inom konstellationen 6F som varslade om strejk för att få löner högre än ”märket” att hålla tillbaka sina lönekrav.

Tyst om Las-bråket

Och i det uppblossade bråket mellan förbunden om de pågående förhandlingarna mellan parterna om kommande förändringar i Las, initierade i Januariöverenskommelsen, har det varit märkbart tyst från LO:s ordförande.

I förra veckan aviserade fem av LO-förbunden – Kommunal, Byggnads, Seko, Fastighets och Målarna – att de drar tillbaka sitt förhandlingsmandat för LO i frågan. Pappers hade redan hoppat av i ett tidigt skede (och från tjänstemannafackens centralorganisationer PTK och Saco har även Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund i dagarna lämnat).

Det som utlöste var att de förhandlande parterna presenterat en avsiktsförklaring som LO-förbunden informerades om, där utgångspunkterna för de fortsatta förhandlingarna beskrivs. Innehållet i har fått förbunden att döma ut forsatta förhandlingar.

– Det går till och med längre än inriktningen i Januariavtalet. Dokumentet öppnar upp hela Las till våra medlemmars nackdel. Detta kan vi inte acceptera och därför lämnar vi förhandlingarna, säger Valle Karlsson, ordförande Seko i ett uttalande.

Efter den kraftfulla kritiken från förbunden aviserade LO i måndags att de trots detta går vidare med förhandlingarna med de åtta förbund som fortfarande står bakom förhandlingsmandatet. 

Men mycket kan fortfarande hända. Förhandlingarna är inte menade att återupptas förrän tidigast i maj 2020, efter avtalsrörelsen. Skulle LO ompröva detta beslut tills dess skulle det bli ett hårt slag mot regeringen och en potentiell regeringskris, eftersom Januariavtalet bygger på att parterna hittar en kompromiss för hur arbetsrätten kan ”moderniseras” som det kallas.

”Ett stort misslyckande”

Martin Klepke, politisk redaktör för LO-ägda Arbetet, en person som alltså arbetat i princip heltid med att följa arbetsmarknadspolitiken och LO:s agerande under hela denna period, gör bedömningen att de fem förbundens avhopp faller tillbaka på hela LO-ledningen inklusive Karl-Petter Thorwaldsson.

– Som LO:s ordförande har han en sammanhållande uppgift. Och sammanhållningen knakar just nu ganska kraftigt.

Han pekar på att en faktor som gjort sammanbrottet så tydligt är förhandlingsordningen. Förhandlingarna runt Las har inte varit ”samordnade” vilket på förhandlingsspråk betyder att alla förbund förhandlar tillsammans i en fråga, utan ”gemensamma”, vilket betyder att LO utser förhandlare som förhandlar å alla förbundens vägnar.

– När denna utsedda förhandlingsgrupp nu efter flera månaders förhandlande lägger fram en avsiktsförklaring runt Las och fem förbund hoppar av är det uppenbart ett stort misslyckande. Och som sagt, även om ”Kålle” inte varit med i förhandlingarna så faller misslyckandet tillbaka på hela LO-ledningen.

Samarbetet som slutat leverera

Karl-Petter Thorwaldsson har tidigare kommenterat förbundens avhopp med att han inte tror att det kommer att bli en särskilt långvarig konflikt mellan LO och förbunden. Han vill inte svara detaljerat på några av Dagens ETC:s frågor, men säger att han anser att delar av Januariavtalet helt enkelt är ”korkade”:

– Delar av Januariavtalet behöver verkligen omförhandlas, säger han.

Men att sitta kvar vid förhandlingsbordet är en princip han är för:

– Vi har i LO gjort vägvalet att samverka med S. Historiskt har det samarbetet kunnat leverera. Så ser det inte ut längre. Därför har jag och LO försökt bredda samverkan med andra partier, ett exempel är att jag besökte Vänsterpartiets Vänsterdagarna. Men jag har även bjudit in några av de borgerliga politikerna till samtal om frågor där de kan påverkas.

Att överge samarbetet med S är dock inte aktuellt:

– Nej! Visst gör politiken saker som går emot löntagarna och arbetarklassen. Men vi ska sitta med vid bordet – och varje delfajt vinner vi inte i fackföreningsrörelsen.

Karl-Petter Thorwaldsson menar att en hård kritik från LO:s håll i förlängningen gör avtryck på dagens socialdemokrati:

– Vi påverkar faktiskt Socialdemokraterna. Från LO:s sida har vår viktigaste fråga varit att överskottsmålet måste bort, för att det stryper Sverige. Nu börjar det landa hos Magdalena Andersson, hon vill åtminstone minska överskottsmålet och där följer hon vår linje.

Jenny Bengtsson ser Las-förhandlingsbråket som ett sundhetstecken i fackföreningsrörelsen – eftersom vissa förbund redovisar öppet för sina medlemmar var de står.

– ”Kålle” har fortsatt ett helt omöjligt läge. Vad ska han säga, han sitter i skiten. Det här är inte egentligen en LO-kris, det är en S-kris.

”Snudd på katastrof”

Att S-krisen påverkar LO är uppenbart. När Martin Klepke ska sammanfatta var organisationen befinner sig i dag, skräder han inte orden:

– Situationen är snudd på katastrofal. Det råder ingen som helst tvekan om att facket och LO har pressats tillbaka något oerhört under de här åren. Medlemsutvecklingen var katastrofal efter förändringen av a-kassan, men även efter att A-kasseavgifterna justerats tillbaka fortsatte ju medlemstappet.

Flera politiska beslut har påverkat organisationens handlingsutrymme, som socialförsäkringssystemets nedmontering och en rad försämringar inom arbetsrätten. Även lagen om arbetskraftsinvandring från 2008, som innebär möjligheter till arbetskraftsinvandring utanför EU, har påverkat LO.

– Man har varit så rädd för att kallas rasist, men lagarna är som skrivna för att gynna de svenska arbetsgivarna. Att kalla det solidaritet att människor kommer från Filippinerna och får bo i containrar – det är inte solidaritet, det är slaveri! Där har man reagerat sent, säger Martin Klepke.

Osäkerheten ökar

En annan kritik som lyfts fram allt oftare mot LO de senare åren är deras oförmåga att motverka tillfälliga och otrygga anställningar. En undersökning från Arena idé visade nyligen att de tillfälliga anställningarna ligger kvar på cirka 15 procent av de anställda – och att deras villkor blir allt sämre, eftersom de osäkra kontrakten blir allt mer osäkra.

I den svenska modellen är lagstiftningen ett golv för arbetares rättigheter, men det är i förhandlingarna mellan parterna som mycket av villkoren mejslas ut. Det innebär att även om till exempel hyvling, att skära ner en heltidstjänst till deltid, är tillåtet i lag, finns det inget som hindrar LO att teckna kollektivavtal för hela arbetsmarknaden som förbjuder sådant – eller att i kollektivavtal kräva ytterligare begränsningar av anställningar på ”allmän visstid”.

LO borde ha kunnat mobilisera medlemmarna bakom sådana politiska krav, mullras det från delar av rörelsen.

Trots kritiken, vill Karl-Petter Thorwaldsson, när han själv kommenterar de otrygga anställningarna, i stället lyfta fram att utvecklingen går åt ”rätt” håll:

– Det är för många som har tillfälliga anställningar, men trots allt så är det 70 000 färre än när jag tillträdde, det är en 10-procentig nedgång. Visst går det för sakta, men det går framåt. Vi sitter i förhandlingar med arbetsgivarsidan om detta. Vårt krav är enkelt: Normen ska vara tillsvidareanställning på heltid.

Tappar till SD

Så om inte otrygga jobb är ett misslyckande för facket i landet med världens starkaste fackförening – vad räknar då Karl-Petter Thorwaldsson själv som misslyckat under sin ordförande­period?

– Mitt största misslyckande är helt klart att vi inte fått ner SD på anständiga nivåer. Det är ett stort ansvar för arbetarrörelsen! Jag vet i och för sig inte hur mycket jag personligen kan ta på mig det ansvaret, men jag är definitivt inte nöjd med att det är så många som kan tänka sig att rösta på ett i grunden främlingsfientligt parti.

I förra riksdagsvalet röstade nästan var fjärde LO-medlem, 24 procent, på Sverigedemokraterna. Men är det LO:s ordförande som bör hållas ansvarig för detta?

Jenny Bengtsson svarar nej:

– LO:s ordförande kan inte lastas alls. Det är en direkt konsekvens av det rådande politiska läget. LO-medlemmarna är vilka vanliga människor som helst som röstar. Här krävs politiska förändringar!

Inte heller Martin Klepke vill lasta LO för att dess medlemmar röstar på SD:

– SD:s framgångar måste förstås mot bakgrund av underfinansieringen av välfärden, säger han.

Inskränkt strejkrätt

Kanske är det som sticker ut allra mest under Karl-Petter Thorwaldssons LO-ordförandeskap att LO drev på för en förändring av strejkrätten. Rätten till ordnade strejker är fundamental i ett demokratiskt samhällssystem – men en socialdemokratisk minister la i år fram det lagförslag som innebar att strejkrätten villkoras på en rad punkter och LO hade inga invändningar. 

Anders Kjellberg tror inte att lagändringen innebär några direkta problem på kort sikt. Men han varnar för vilken utveckling det kan leda till på sikt om gula fack – fackföreningar som står på företagssidan och som tecknar kollektivavtal – etablerar sig och den etablerade arbetarrörelsen inte kan strejka sig till ett vettigt kollektivavtal. Amazons intåg i Sverige innebär en sådan farhåga.

– Än har vi inte gula fack i Sverige. Men får vi det kan den nya lagen få betydelse. Vi är inte där än, men titta på Danmark, där utgör de gula facken drygt 15 procent av fackföreningsrörelsen.

Högre reallöner…

När Karl-Petter Thorwaldsson tillträdde på kongressen 2012 handlade hans installationstal framför allt om makt:

– Vi ska flytta fram positionerna för våra medlemmar. Det är det uppdraget vi har, dundrade Thorwaldsson.

Lyckades han?

Svaret har flera bottnar. I den ena vågskålen: Otrygga anställningar, färre medlemmar, inskränkt strejkrätt och låga kvinnolöner. Samtidigt ligger i den andra vågskålen att reallönerna ökat för fackets medlemmar.

Enligt Anders Kjellberg är det LO-ordförandens viktigaste framgång.

– När vi konstaterar att reallönerna stigit – men inte så mycket – sedan Industriavtalet tecknades 1997, måste vi också titta på vår omvärld. I Tyskland sjönk reallönerna i flera år efter millennieskiftet, konstaterar han.

Ur ett internationellt perspektiv är reallöneökningen unik, menar Martin Klepke.

– Det grundläggande fackliga uppdraget, att få en rimlig del av produktionsresultatet, har LO lyckats alldeles utmärkt med för sina medlemmar.

… liksom vinster

Men sammantaget ser vi en utveckling där reallönerna visserligen ökar, men att löneandelen av företagens vinster sjunker och att företagen redovisar höga vinster och aktieutdelningar. Borde facket ha kunnat få ut mer?

– Ja, det är möjligt att man hade fått upp lönerna mer om man varit beredda att gå ut i konflikt, säger Anders Kjellberg.

Samtidigt understryker han att Sverige inte är en isolerad ö, våra löner påverkas i hög grad av globaliseringen. Risken finns att företagen flyttar produktionen utomlands om lönerna stiger mer i Sverige än i omvärlden. Samtidigt som Sverige uppmärksammats som ett land där klyftorna mellan rik och fattig ökat oroväckande mycket de senaste åren konstaterar Anders Kjellberg att Sverige trots allt har en relativt sammanpressad lönestruktur och att kapitalvinster, bostadsvinster och skattepolitiken är viktigare förklaringar till ökad ojämlikhet.

– De rika har tjänat mest på den förda politiken. Visst är det möjligt att facket på kort sikt hade fått ur mer i löneavtalen, men minskad löneandel är en komplicerad fråga. Den är svår att ändra. Om kapitalet skulle få mindre avkastning flyr det till andra länder. Det är inte lätt för en LO-ordförande att ändra på.

Arbetsgivarsidan understryker den risken:

– Vi är ett exportberoende land. Vi hade en period 90-talet då det blev mest luft av löneökningarna. Det har inte med fackets strategi att göra utan är något som snarare förhåller sig till världsmarknaden, säger Klas Wåhlberg.

Karl-Petter Thorwaldsson tror att det hade kunnat vara möjligt att få ut mer, men bara i någon mån:

– På marginalen hade vi kunnat göra annorlunda, men det rör sig om högst en halv procent. Vi har inget omedelbart behov av högre reallöneökningar. Det är inte lönerna som bidrar till ökade klyftor, där har vi varit i världsklass. Att klyftorna ökat beror på att samhället – politiken – inte tillräckligt beskattat vinster och kapital, säger han.

Även Klas Wåhlberg oroas över de ökade klyftorna i det svenska samhället – men just därför menar han att lönerna inte får öka för mycket:

– Är jag oroad? Ja! Ett samhälle kan inte utvecklas om klyftorna är för stora. Att kunna röra sig är helt centralt och då är det jobben som är det viktigaste. Jobb är identitetsskapande och ger större chanser både för en individ och för samhället, säger han.

Våga bli osams?

Men stämmer det verkligen att företagen med automatik flyttar ut om de som arbetar får en större andel av det de producerar? Vissa menar andra att risken för utflyttning är överdriven – ett mantra som i förlängningen gynnar företagen och vinsterna.

Jenny Bengtsson gör bedömningen att vi definitivt hade kunnat se en högre reallöneökningar med en mer offensiv strategi från LO-förbunden.

– Absolut! Men det hade krävts att facket vågat bli jävligt osams med näringslivet. Ur det perspektivet kan jag tycka att man har jamsat för mycket.

På sikt tror hon att det påverkar fackets möjlighet att uppfattas som relevant:

– Människor undrar vad man ska ha facket till. Facket måste kriga när det behövs och våga använda strejkvapnet mer.

En rad utmaningar

När nästa LO-ordförande ska väljas i sommar, står hen inför en rad utmaningar: Lönekampen naturligtvis, men dessutom måste medlemskurvan vända uppåt om inte den svenska modellen på sikt ska undergrävas. Konflikten om märkets roll i lönebildningen måste lösas och med den ekvationen om hur de lågavlönade och felavlönade kvinnorna ska kunna komma ikapp männen. Striden om anställningstryggheten återstår – kommer förbunden att enas, blir det en storstrejk? – liksom alla de otrygga anställningsformerna som blir allt värre. Men den allra största utmaningen blir antagligen att hitta en ny roll i förhållande till Socialdemokraterna. Om arbetarrörelsens fackliga gren sköter sin del, men den politiska grenen beslutar om skattesänkningar, åtstramningspolitik och nedmontering av välfärden så drabbas LO:s medlemmar i slutänden mer av politiken än av den egna rörelsens agerande.

Och Karl-Petter Thorwaldsson – vart kommer han att ta vägen? En del spekulerar i att han är en trolig kandidat till att bli nästa S-ordförande. Själv avvisar han bestämt den tanken:

– Det är uteslutet. Jag har världens roligaste jobb nu, då skulle jag fortsätta på LO om jag ville ha den typen av tempojobb. Nej, jag vill ha ett annat arbetsliv de sista 10 åren. Mitt liv har varit att vakna varje morgon och veta att jag är LO-ordförande, det är det sista jag tänker på innan jag går och lägger mig och ofta drömmer jag om jobbet – så vill jag inte ha det.

Så vart tar du vägen?

– Jag har tidigare jobbat som utredare, det var jag ganska duktig på. Jag har flera spännande globala uppdrag. Klimatomställning är en fråga som jag är väldigt engagerad i och gärna jobbar mer med.

3 framgångar…

1. Reallönerna ökar

Arbetare har fått mer i plånboken. Reallöneutvecklingen var förra året 0,6 procent, relaterat till konsumentprisindex.

– Reallönerna har utvecklats bättre i Sverige än i omvärlden, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi.

2. Vass kritik från vänster

Karl-Petter Thorwaldsson har kritiserat Socialdemokraterna hårt, utan bli osams med rörelsen.

– Det som vissa påstår att han inte lyckats med – att markera LO:s intressen mot S – det har han gjort. Han har stått upp för LO mot S, han har påbörjat en resa som kan behöva fortsätta, säger Martin Klepke, Arbetet.

3. Sysselsättningen ökar

När Karl-Petter Thorwaldsson själv ska sätta ord på vad han är mest stolt över under sin ordförandeperiod, säger han att det utan tvekan att LO lyckats väl med att påverka investeringspolitiken för ökad tillväxt och nya jobb.

– Vi har en högre sysselsättning idag än när jag tillträdde, självklart är jag stolt över det.

3 misslyckanden…

1. SD vinner mark

I senaste valet röstade var fjärde LO-medlem på Sverigedemokraterna.

– Vårt största misslyckande är helt klart att vi inte fått ner SD på anständiga nivåer, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

2. Splittrade om ”märket”

LO står bakom att industrin ska sätta märke för lönebildningen på hela arbetsmarknaden, men kritiken växer från flera av förbunden. Även ekonomer på högerkanten har kritiserat märket för att leder till för låga löneökningar, vilket riskerar att driva upp inflationen. Märkeskonflikten är en av förklaringarna till att avtalssamordningen spruckit i tre av de avtalsrörelser som genomförts under Karl-Petter Thorwaldssons ordförandeperiod.

3. Strejkrätten urholkas

Villkor för strejk införs i lagen.

– Karl-Petter Thorwaldsson och LO borde inte gått med på strejkrättsinskränkningarna, säger Jenny Bengtsson, ledarskribent Dagens ETC.

Så sa han – så blev det

Ur Karl-Petter Thorwaldssons tal till kongressen när han tillträdde 2012

”Även om vi förlorat något av vår styrka, så är vi fortfarande en av världens starkaste fackföreningar.”

När han tillträdde hade LO-förbunden 1,3 miljoner yrkesverksamma medlemmar (inklusive arbetslösa). Sedan dess har organisationen tappat cirka 60 000 medlemmar.  Det beskrivs av många som en framgång –  medlemstappet har planat ut. Det framgår av att LO sedan 2006 har förlorat drygt 330 000 yrkesverksamma medlemmar.

”Vi är och förblir en kamporganisation.”

Strejkrätten villkoras 2019, LO protesterar inte. Villkoren rör bland annat att beslutet om stridsåtgärden fattats på rätt sätt, att syftet är att uppnå kollektivavtal, att den föregåtts av förhandlingar mellan parterna och att det inte handlar om krav om att konkurrera ut ett annat kollektivavtal.

”Kvinnor är inte bara lågavlönade. De är också felavlönade.”

När han tillträdde var kvinnors lön 85% av männens löner.
I dag: 89%.

”När anställningsformerna blir mer otrygga stärks arbetsgivarnas makt.”

De osäkra anställningarna ligger kvar på omkring 15 % av anställningarna. Men inom gruppen osäkert anställda har otryggheten ökat. Långa vikariat blir ovanligare, korta påhugg och gig-jobb ökar.

”Rätten till ett arbete och kampen för full sysselsättning är och förblir vår viktigaste fråga.”

När han tillträdde var arbetslösheten 8%. I dag är den 6,3%.