BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har tidigare bott på HVB-hem och firat jul där och det var den värsta julen jag har varit med om så jag har inga förhoppningar om att den här julen ska bli annorlunda när jag är inlåst. Det känns riktigt jobbigt att behöva gå igenom jul och nyår utan min familj och vänner. På det här ungdomshemmet får man inte söka permission på jul/nyår om man inte har varit här en viss tid och skött sig på ett speciellt sätt. Så hur mycket jag än skulle vilja vara hemma och fira jul med min familj så går det inte. Det känns ensamt och tråkigt, det finns verkligen ingen julkänsla. Även om institutionen tar in en gran och vi äter julbord så får man aldrig den där riktiga julkänslan.
På HVB-hemmet jag firade jul på åkte vi till och med och badade på julaftonsdagen och då försvann all känsla över huvud taget. Det var riktigt pissigt, för en riktig jul enligt mig gör man med familjen och i mitt fall tillsammans med min älskade flickvän. Jag saknar henne så otroligt mycket nu när jag bara får prata med henne i telefon två gånger om dagen. Hon betyder väldigt mycket för mig, så att inte kunna fira jul med henne kommer bli väldigt jobbigt.
Om jag skulle få beskriva en låst avdelning så skulle jag säga ”fängelse”. Vi har pansarglas med armerade fönster, alla dörrar är låsta, till och med till toaletterna. All inredning i rummet är fastskruvad och du får inte ha mobil eller tändare eller någonting med drivgas eller som kan vara vasst i rummet. Dessa regler finns för att inte man ska skada sig själv eller någon annan. Men det kan kännas riktigt instängt att ha det såhär också, man verkligen känner att nu jävlar är jag inlåst.
Nu ska jag inte prata om Sis som att det är helvetet på jorden. Man får lära sig mycket om sig själv och bli en ansvarstagande individ i samhället. Men när det gäller hur julen ska firas så blir jag riktigt deprimerad av att sitta här och tänka på hur min familj och min flickväns familj kommer att fira jul utan mig.
John
”Jag försökte sova bort julafton”
Jag hör steg som knarrar i snön och vill öppna ögonen och se morgonljuset ifrån julaftonen som jag tänkt så mycket på. Men när jag väl öppnar ögonen så rinner en deprimerande våg över mig. Jag inser först efter några sekunder att stegen var institutionens vaktmästare som höll på att plåga asfaltsgången runt säkerhetsbygget som jag bor på.
Jag försöker bita ihop och lovar mig någonstans där i morgondimman att jag aldrig mer ska vakna upp till möbler som är fastskruvade i väggen eller till en avdelning där det finns testosteronfyllda tonåringar som vill få utlopp för sin ilska.
Att fira jul på en låsbar ungdomsanstalt är värre än vad det låter faktiskt. Tänk er själva att leva bakom galler och inte kunna se klappar under en julgran. Inslagspapper är förbjudet eftersom det lätt kan antändas ifall någon lyckats smuggla in en tändare. I stället ser man en liten plastgran och ett gäng billiga deodoranter från Ica.
Har man tur när man firar julafton på Sis så kan man få besök av familj eller i bästa fall lyckas få en permission. Men jag var nog inte tillräckligt snäll förra året för att ”tomten’’ skulle låta mig åka på permission, utan i stället satt jag nästan hela tiden för mig själv inne på rummet och försökte sova bort den där julaftonen.
I dag är jag kvar på Sis fast med mycket bättre förutsättningar. Jag är på väg att ta ett steg ut i friheten och ska få fira min jul hemma bland nära och kära, och det är ett steg i rätt riktning, ett steg närmare tillbaka till livet som fri.
Anton
