– Jag är rädd. Jag lämnade Nigeria för länge sedan. De här människorna finns fortfarande kvar där och kan attackera mig, säger Joy.
Pappersservetten hon håller i handen är luddig och upplöst av fukt. Solen flödar utanför glasfasaden på Kulturmagasinet i Sundsvall och blänker i hennes ansikte. Jag skriver in sökord på min dator, trafficking, voodoo, juju, Nigeria, Grekland. Skärmen fylls av bilder på kvinnor med minimala kläder, sexhandel, och människor med hysteriska blickar. Kontrasten mot tystnaden och den torra papperslukten där vi sitter kan inte bli större.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag trodde att jag skulle vara stark i dag, säger Joy.
Hon baddar sig under ögonen. Varje gång vi träffas för att prata kommer tårarna, som en sorg så djup att den inte kan ta slut.
Berättade inte sanningen
Joy heter egentligen något annat. Under sina fyra år i Sverige har hon använt sig av sitt tagna namn och vill inte att hennes flicknamn ska publiceras nu heller. Rädslan är fortfarande stark. Däremot har hon tagit fram papper som styrker hennes identitet. En ny omständighet, som kanske kan få betydelse. Joy har aldrig berättat hela sanningen och hennes identitet har aldrig fastställts. Frågan är om den sanna berättelsen har någon betydelse i dag? Och varför Joy inte vågade berätta sanningen när hon sökte asyl? Det är vad den här artikeln ska handla om.
Tårarna som rinner på Joys kinder nämns redan i en av Migrationsverkets första tjänsteanteckningar i hennes asylärende hösten 2013. Joy befinner sig på asylenheten i Märsta, nyss anländ. Hon har befunnit sig i Grekland i nästan fyra år där hon har tvingats sälja sex på gatan. Joy är gravid i sjunde månaden, har ont i kroppen efter att ha sovit utomhus under natten. “Sökande gråter tyst och tittar ned”, skriver handläggaren. Joy berättar en påhittad historia om hur hon kommer direkt från Nigeria. Senare i asylprocessen ska hon påstå att hon blev kidnappad och våldtagen. Handläggaren misstror henne. Ställer frågor om vad Joy i sådana fall gjorde i Grekland där hon fick lämna sina fingeravtryck hos myndigheterna 2009. Joy vet att om hon berättar sanningen så kommer hon att skickas tillbaka dit eftersom det är så systemet fungerar inom Schengenområdet. Hon är livrädd för att tvingas möta samma personer som i flera års tid har tvingat henne att sälja sin kropp till främmande män.
– Jag var så rädd. Jag litade inte på någon. Jag var gravid med min son. Jag sade ingenting om Grekland utan gav dem en annan historia om kidnappning. Jag ville inte åka tillbaka, säger Joy.
Vad kommer att hända om du tvingas återvända till Nigeria, frågar jag.
– Om jag åker tillbaka dit med min son så kommer de att ta med honom ut i skogen och skjuta honom.
Känner sig överhettad
Vi är tillbaka vid bildskärmen på Kulturmagasinets tidskriftsavdelning. Bilderna vi tittar på får Joy att känna sig överhettad, som en kastrull som kokar över. Nästan fyra år har gått sedan hennes första möte med Migrationsverket på asylenheten i Märsta. I fjol vann utvisningsbeslutet laga kraft.
Joy är övertygad om att det enda som kan rädda henne är att berätta sanningen, i detalj. Beskriva hur hon smugglades till Grekland med flyg till Turkiet och vidare till Syrien. Hur hon vadade över en flod med andra flyktingar på väg tillbaka till Turkiet. Hur hon skadade benet när båten hon färdades i kantrade utanför den grekiska kusten. Hur hon lämnade sina fingeravtryck och vad som hände sedan. Trots inre motstånd gör Joy det hon måste.
Tvingades att betala av skuld
Hon berättar att det var när hon kom till lägenheten och träffade sin “madam” första gången som hon fick besked om att hon var skyldig pengar för resan och att skulden skulle betalas av genom sexarbete på gatan.
– Jag tvingades att sitta ner på golvet. De sade att jag måste arbeta för dem och betala pengar, 50 000 euro.
Trafficking med nigerianska kvinnor omsätter svindlande summor pengar varje år. 2015 publicerade European Asylum Support Office (EASO) rapporten “Nigerian Sex Trafficking of Women”, där även svenska Migrationsverket har bidragit med inne håll. Enligt EASO är 50 000 euro inte något ovanligt stort belopp, utan det händer att kvinnorna krävs på ännu mer pengar. I Joys asylutredning finns en annan rapport bifogad, från irländska Refugee Documentation Centre. Där betonas att kvinnor från Benin City i regionen Edo, där Joy är född och uppvuxen, är särskilt utsatta. Enligt EASO är drivkrafterna bakom handeln med kvinnor många. I Europa är efterfrågan stor. De som organiserar verksamheten är på ständig jakt efter nya människor att sälja. I Nigeria drivs människohandeln på av faktorer som analfabetism, strukturellt våld mot kvinnor, fattigdom, förväntningar inom familjen och drömmen om ett bättre liv. Joy berättar att hon lockades av ett jobb på en hårsalong, men att det var en lögn visade sig snabbt. I lägenheten i Aten fanns redan flera andra nigerianska kvinnor. Joy berättar om en av dem, som blev påkommen med att skicka hem pengar till anhöriga i Nigeria.
– De slog henne. Jag vet inte om hon överlevde för jag stack från lägenheten innan polisen kom, säger hon.
Joy säger att det var efter den händelsen som hon började planera sin flykt. Då hade hon ungefär 30 000 euro kvar att betala. Jag söker belägg på internet för misshandeln, men får ingen träff. I stället får jag ett namn på Sandra, en kvinna som Joy lärde känna när båda sålde sex runt Omoniatorget. Jag ringer upp via Whats App. Rösten som svarar låter ansträngd och jag ser ett par såriga ben i en sjukhussäng på min mobilskärm.
Sår som täcker kroppen
Sandra, som inte vill att jag skriver hennes fullständiga namn, berättar att hon är sjuk och att hon mötte Joy vid ett tillfälle då hon själv var ledsen och fick tröst. Sandra visar bilder. Såren täcker stora delar av hennes kropp och hon har tappat håret. Diagnosen är lupus, en autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper den egna kroppen. Sandra säger att den bröt ut redan när hon gick på gatan. Hon hade en manlig hallick.
– Han behandlade mig illa.
Förutom att Sandra bekräftar Joys berättelse om sexarbetet i Aten, som aldrig kom fram i asylutredningen, så är hon även ett bevis på att de nigerianska ligorna använder svart magi, eller “juju”, som verktyg för att kontrollera sina sexarbetare.
– Ja, det är därför jag är här. Det är därför jag är sjuk, säger Sandra.
I avsnittet “Use of juju in sex trafficking” beskriver EASO hur “juju” skrämmer kvinnor som Joy och Sandra från att berätta sanningen. Jag vrider bildskärmen så att även Joy kan se, utan att vi stör andra besökare på tidskriftsavdelningen. Några bilder visar döda människor, som skulle kunna vara offer för rituella mord. En annan visar en tidningsrubrik om att kvinnor från Afrika säljer sex i Sydeuropa för 10 euro per kund.
Ritual före resan
Joys ansikte och kroppsspråk visar tecken på det jag föreställer mig är en blandning av äckel och ilska. Hon berättar att även hon genomgick en ritual före resan till Grekland. “Juju” är ett samlingsbegrepp för ett traditionellt, andligt trossystem som involverar olika föremål.
Vid ritualen fick Joy ge ett tystnadslöfte, berättar hon. Forskare kallar företeelsen för “the oath of secrecy”. Hon berättar att en “voodoo-präst” klippte naglar och rakade hår från hennes kropp, att hon fick dricka en blandning av whiskey och kycklingblod och “döptes” i en flod. Håret och naglarna hamnade antagligen i den docka som Joy berättar att hennes “madam” hade i förvar. Föremålet är en länk till andevärlden som kan användas för att utöva svart magi mot kvinnorna och rädslan för att drabbas av sjukdom och död blir ett verktyg för kontroll.
– Jag vet att juju fungerar även på distans. Jag har sett det själv, säger Joy.
Nej till ny prövning
Om svaret på varför Joy inte berättade sanningen är rädslan för att skickas tillbaka till Grekland, rädslan för fysiskt våld och för svart magi, så är frågan om den sanna berättelsen kan förändra något för Joy och hennes son? Allt beror på, är kanske svaret. Sommaren 2016 fick Joy hjälp av Asylkommittén i Sundsvall att ansöka om så kallat verkställighetshinder. Genom att visa på nya omständigheter kan det leda till att utvisningsbeslutet stoppas och att det sker en ny prövning av asylskälen. Men Migrationsverket sade nej. Myndigheten, som tidigare hade accepterat Joys påhittade historia om att hon hade blivit kidnappad och våldtagen av flera män i Nigeria, men bedömt det som riskfritt för henne och hennes son att återvända, konstaterade att det inte hade kommit fram något nytt som förändrade något i sak.
I efterhand går det att konstatera att fokus i ansökan i betydligt högre grad borde ha legat på riskerna för Joy och hennes son med att återvända till Nigeria. Inte i huvudsak på hennes flykt från ligan i Grekland.
För Joy var beslutet en katastrof. Hon berättar att det var på grund av en skuld mellan hennes far och en äldre man i hembyn, som hon såg erbjudandet om jobb i Grekland som en chans. Hon säger att det finns ett ärende öppet hos den nigerianska polisen, som gäller den här skulden. Anledningen är att hon själv utgör en del av regleringen. Genom en uppgörelse om förlikning, som byns äldste låg bakom, så skulle Joy gifta sig med den äldre mannen. Men Joy ville inte.
Hon blev kontaktad av den kvinna som kom med förslaget om Grekland. Joy berättar också att hon har försökt få tag på kontraktet hos polisen genom att ta hjälp av sin pastor från baptistförsamlingen i Nigeria, som i sin tur har lovat att inte berätta var hon befinner sig.
– Polisen krävde att jag betalade 150 000 naira (cirka 4 000 kronor). Men jag har inga pengar. Jag är efterlyst i Nigeria, säger Joy.
Jag ber om att få kontaktuppgifterna till pastorn, men Joy vill inte dela med sig. När jag via omvägar får tag på en mejladress till den man i Nigeria, som hjälpte henne med att ta fram hennes födelseattest, dopbevis och intyg på medlemskapet i baptistförsamlingen, och som jag tror kan vara pastorn, så reagerar hon starkt och vädjar till mig att inte kontakta honom. Jag förklarar att det är viktigt, men Joy framhärdar.
– Jag måste skydda mig själv, Det måste du förstå, säger hon.
Risk för ”retrafficking”
Enligt rapporten från EASO finns det också risk för att kvinnor, som återvänder, blir föremål för “retrafficking”. Joy fruktar i högre grad att hennes son ska bli ett offer.
– Jag kan aldrig åka tillbaka dit, säger hon.
Jag stänger av datorn och försöker leda in samtalet på något neutralt, för att hjälpa Joy tillbaka från sin överhettade känsla.
Hon kan bli utvisad med sin son, egentligen när som helst. De återvändandesamtal hon har kallats till har slutat med att hon har gett besked om att hon inte tänker medverka frivilligt. I dag lever de på det ekonomiska bistånd Joy fortfarande får för sin son. Ett par tusenlappar i månaden och hon får inte arbeta. Vad tror du om framtiden? frågar jag.
– Jag vill vara som alla andra i samhället och skapa något för mig själv. Jag tänker på det hela tiden. Jag tänker på mig själv och min son. Jag vill finnas där för honom, säger hon.
