Journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius har följt Sverigedemokraterna i tre decennier. I dag, på SD:s dag i Almedalen, släpper hon en ny bok om partiet och deras historia, ”Svart på vitt: Om Sverigedemokraterna”.
– Mycket är redan känt, men det är också viktigt att vi håller kvar det vi vet om SD och påminner oss om vad det är och har varit för parti, säger Anna-Lena Lodenius.
Till skillnad från den vitbok SD själva skriver sträcker sig granskningen till efter partiets inträde i riksdagen 2010. Hon undersöker om nazismen verkligen är historia, och hur partiet styrs och ser ut i dag.
Åsikter samma som förut
I boken lyfts några exempel på hur partiets representanter fortsatt uttrycka sig rasistiskt efter 2010. Till exempel Martin Strid från Borlänge som 2017 hävdade att ”muslimer inte är människor fullt ut”. Även om partiet förändrats till ytan, räcker det bara att skrapa lite på den för att upptäcka att åsikterna i grunden är desamma som förut, menar Anna-Lena Lodenius.
Hon skriver också att partiet blivit ännu mer toppstyrt sedan inträdet i riksdagen.
– Det är ett populistiskt parti och de kan snabbt ändra på något de inte anser gynna dem, just för att de är så toppstyrda. Efter att jag granskat SD:s syn på jämställdhet dröjde det inte länge innan de började ändra i sina formuleringar om abort, rätten att adoptera och hbtq-frågor.
Tonat ner invandringskritiken
SD har även tonat ned sin invandringskritik. Från att ha krävt totalstopp accepterar de i dag kvotflyktingar. Anna-Lena Lodenius menar att även om många vill ha ett stopp är det något de inte kan kommunicera utåt eftersom det kan vara ett hinder på väg mot makten.
På så sätt finns det en dubbelhet i SD, menar hon. Å ena sidan ska de vara ett vanligt parti och sitta med i trafikutskottet, å andra sidan är de krigare för ett rashomogent Sverige och pratar om kulturkrig och att ”segra eller dö”.
SD har fortsatt växa sedan 2010, särskilt bland arbetare, trots kontroverser och skandaler. Hur har de lyckats med det?
– Jag tror att det handlar om ett stort missnöje med socialdemokratin och deras misslyckande att leverera förbättringar i välfärden. Men det handlar också om att värderingsfrågor i större utsträckning styr hur vi röstar. När jag träffar arbetarrörelsen och pratar om flyktingar och hbtq är det tydligt att finns det en stor mängd män som inte alls är färdiga med de frågorna. Det finns en utbredd homofobi och främlingsfientlighet. När då vänstern inte kommer med förbättringar blir det nationalistiska alternativet mer intressant.
