Josefina beskriver relationen med den man som snart kommer att vara hennes ex-make som väldigt ojämställd. Det var inte tanken att det skulle bli så, men han jobbade mycket och tjänade flera gånger mer än hon. Samtidigt var hon själv osäker på vad hon ville göra i livet, och det kändes naturligt att hon tog all föräldraledighet, att hon tog hand om allt hemma.

I efterhand kan hon se att hon gick med på vissa saker på grund av att hon var i en beroendeställning. Att hon var rädd för att bråka, för att ifrågasätta. För vad skulle hända då?

Det dröjde inte länge innan hon insåg att hon inte ville leva så. I sin dagbok från den tiden kan hon läsa hur hon frågar sig själv hur hon ska kunna stå ut. Hon satte upp olika tidslinjer för sig själv: om tio år, om det inte är bättre då måste jag ta mig ur. Då är barnen äldre, då kanske jag kan stå på egna ben. Men där och då var skilsmässa inget alternativ.

– Jag hade inte råd.

Skräcken blev verklighet

När Josefina ser tillbaka på äktenskapet har hon svårt att förstå hur det blev som det blev.

– Självständighet har varit ett av de viktigaste värdena i mitt liv. Ändå hamnade jag här. Den skammen. Inför mig själv och inför andra. Vad hände?

Att veta att hon inte kunde lämna var en stress, men det är först efteråt hon ser sin egen maktlöshet.

– Man anpassar sig så efter sina förutsättningar. Jag tänkte att jag får försöka jobba på relationen i stället. Jag såg ingen annan utväg.

Men slutet kom ändå. Det blev hennes man som tog initiativet och sa att han ville skilja sig. Det var under en period då hon tyckte att de haft det bättre än vanligt. Känslan var att någon dragit undan mattan under hennes fötter.

Alla de farhågor som hindrat henne från att själv avsluta äktenskapet blev plötsligt verkliga.

– Var ska jag bo? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag kunna ta hand om mina barn och ge dem mat?

Hon började ångra allt som fått henne att hamna i den här situationen. Hon ångrade att hon träffat honom och att de skaffat barn så tidigt. Hon kände sig naiv.

Vad tänkte du skulle hända då?

– Jag tänkte knappt. Bara att andas gjorde ont.

När det var som värst kunde hon varken äta eller sova ­ordentligt.

– Jag fick ha chokladbitar vid sängen på nätterna för jag fick så lågt blodsocker så jag ­behövde stoppa i mig en ­chokladbit för att kunna sova. Och när man vaknar och bara… drar man efter andan. Vad jag tänkte kommer jag knappt ihåg.

Värsta paniken över

Den värsta paniken började lägga sig när Josefina fick veta att hon kommer att få bo kvar i familjens lägenhet. Frågan om hur hyran ska kunna betalas framöver blir nästa steg. I dag är hon fortfarande mitt i ­separationen, hon och pappan till hennes barn har ännu att komma överens om eventuellt underhåll.

Till andra som befinner sig i den ­situation som hon själv var i, har hon svårt att veta vad hon ska säga.

– Jag önskar att jag kunde säga ”kom igen det går!”. Men jag känner inte alls att jag kan säga så. För alla ­situationer ser så olika ut. Och ekonomi letar sig in från ­relationen och hur den byggs upp till ens hälsa till vad man har för förutsättningar i en separation.

Men hon ser en ljusning i sin egen situation. Och hon är till slut glad över att det blev som det blev. När det ekonomiska är bestämt och klart, kommer hon att kunna börja leva ordentligt igen, torr hon. Det längtar hon efter.

– Att vara en människa, och inte bara en oro.

Josefina heter egentligen något annat.