Strax efter klockan sju på måndagskvällen sköts en man i 20-årsåldern till döds i Sätra centrum. Josef Abraham, som bor i närheten, var precis utanför och hörde två skott. Han ringde direkt till sina barn för att fråga var de var. De var inte här.

Sedan kom fyra, fem skott till, och människor kom springande, skrikande, ut från gallerian. 

Själv gick Josef Abraham in, han vet inte varför.

– Jag gick in där, och såg den stackars killen. Jag känner honom, han gick med mina barn i skolan och på dagis. Så när jag såg honom ligga där tänkte jag: Är det han? Sen sa han till mig: ”Kan du snälla ringa en ambulans?”.

Sedan kom poliser och vakter.

Ringer alltid barnen 

Josef Abraham tittar på minnesplatsen, på blommorna och ljusen, och tänker på sina barn. Varje gång han får en notis i mobilen om att det varit en skjutning någonstans ringer han dem för att fråga var de är.

– Om de inte svarar blir jag jätteorolig och skriver ”jag är orolig snälla svara”. Det är hemskt. 

Under måndagskvällen greps fyra personer och de är nu anhållna misstänkta för medhjälp till mord. Polisens misstanke är att skjutningen var gängrelaterad, enligt David Sund, tillförordnad lokalpolisområdeschef i Skärholmen.

Några av ljusen blåser ut i vinden den kyliga eftermiddagen dagen efter mordet. Camilla Matzon böjer sig ner och tänder dem.

Hon är präst från Svenska kyrkans församling i Skärholmen. Tillsammans med kollegan Yonas Tamiru är hon här och pratar med de som vill och behöver. 

– Folk är väldigt ledsna och oroliga och förstår inte vad som har hänt. De undrar hur det kan hända.

Vad säger man till dem?

– Ja, vad säger man. Vi låter dem prata och lyssnar och finns och så får de berätta hur de mår och känner. Berätta sina berättelser. Många vi har pratat med var här igår när det hände. 

En kvinna kommer fram och frågar vad som hänt.

– I går kväll var det en ung man som sköts ihjäl här, säger Camilla Matzon.

Kvinnan skakar stilla på huvudet och stannar och tittar på ljusen och blommorna en stund. 

Tystnad normaliserar

En bit bort står Suzan Andersson. Hon bor i Bredäng och är både arg och rädd över skjutningarna. Själv har hon inte barn, men hon tycker synd om de som har det nu.

– Hur de är oroliga för sina barn. Det kan hända vem som helst, när som helst. Det är otryggt och det gör ont, säger hon.

Också stadsdelsförvaltningen är här, samt ungdomsjouren, för att prata med folk och för att berätta om de krisstöd som finns och för att nå ut till unga. Inne i Sätra centrum går poliser. Också de för att prata med folk och för att skapa trygghet, berättar de. 

En bit in ligger en tom lokal. Den har Midmey Robledo och Grace Caspers fått låna, och här ska de skapa en plats dit människor kan komma och prata av sig. De samarbetar med stadsdelen, med kyrkan, Stadsmissionen, polisen och Röda korset.

– När det blir så här tyst, när man inte pratar om det efteråt, då blir det normaliserat. Det är inte våldet som skapar normaliseringen, det är tystnaden som kommer efteråt, säger Grace Caspers.

Mycket av stödet som erbjuds är att man kan ringa olika telefonnummer. Men Grace Caspers och Midmey Robledo tror att det är viktigt med en fysisk plats, där man kan träffa någon ansikte mot ansikte, direkt.

– Vi vill ta tillbaka vårt centrum och vår rätt och trygghet att vara här och ha våra barn här, för nu är alla jätterädda, säger Grace Caspers.

Hjälper att hjälpa andra

Midmey Robledo var själv här i centrum när skjutningen skedde. Hon var på gymmet och utanför såg hon en kvinna komma springande, för att sedan falla ihop. Midmey hade haft hörlurar i, men tog ut dem för att fråga kvinnan om hon var okej.

– Då skrek hon bara ”de skjuter honom, de skjuter honom”. Och då tittade jag upp och såg folk springa överallt. 

På marken låg en ung kille. Midmey Robledo sprang fram för att hjälpa honom.

Var du rädd?

– Jag tror inte att jag har reagerat än faktiskt. På ett sätt. Man hamnar i en overklighetskänsla. Som att det var en film.

Genom att nu hjälpa andra tror hon att hon kommer att kunna börja processa det som hänt. Lokalen kommer att stå öppen så länge folk vill komma.

– För det blir ett trauma, för alla.

”Var min bästa vän”

I Bredäng: en annan minnesplats, för mannen dog efter att ha blivit skjuten i Handen i Haninge på fredagen. Den unga mannen som sköts bodde i Bredäng.

Ljus på stenar i olika höjd. Blombuketter, en fotboll. En ung kvinna går fram, hon tänder några av ljusen som slocknat.

– Han var min bästa vän.

Hon vill vara anonym, men berättar att de hade känt varandra länge. Att hon blev chockad när hon fick veta att det var han som var skjuten.

– Det är så orättvist, säger hon och rättar till några av blommorna innan hon går därifrån.

Polisen har inte klart för sig om skjutningarna i Haninge och Sätra hänger ihop, men man utreder det. 

– Det är inte en slump att det är individer från samma område som blir ihjälskjutna, det tror vi inte, och det är det vi misstänker är samrörande, säger David Sund.

Men om det till exempel handlar om samma konflikt, det vet man inte än.

– Det ligger ju nära för handen att tänka att det ena är en hämnd för det andra. Men det går inte att säga. Men det är så klart en del av hypotesen. 

Alla drabbas

Salar och hans två barn stannar och tittar på minnesplatsen. De har bott i Sätra sedan 2016, barnen går i skolan här i Bredäng.

– Det blir värre och värre för varje dag, säger han.

Han vill inte att det ska börja kännas som något vanligt, men det är nästan så nu.

– Det är väldigt otryggt. Vi som familj, som har barn. Man frågar sig om det är värt att bo här längre.

Men han tycker om området egentligen, han vill vara kvar. 

– Men det känns som att det kanske är bättre att flytta från Sverige helt. Jag vet inte vart men någonstans där man känner sig lite trygg. Jag är invandrare, jag har flytt från hemlandet, lämnat alla släktingar och vänner, bara för att jag ska leva nånstans är det är tryggt. Och nu är vi här.

Ebadian Forough stannar med sin cykel och tittar på minnesplatsen.

– Åh nej, inte igen. Inte en till.

Hon är på väg hem efter att ha träffat sina fyra barnbarn som bor i närheten. 

– Jag tänker ofta på familjerna, som får en ung människa tagen ifrån dem för att aldrig komma tillbaka. Det är så brutalt, jag är rädd att någon nära mig ska drabbas. Samtidigt, vi drabbas alla. Alla vi som bor här. Man blir rädd, orolig, ledsen.

Hennes barnbarn är fortfarande ganska små, men hon är ständigt orolig för dem.

– Vi vet ju att unga barn utnyttjas av gängen. Varje gång de går ut så tänker jag ”undrar vad som händer i centrum nu”.

Hon är tyst en stund, innan hon fortsätter:

– Nej, det är för hemskt. Det är så fruktansvärt. Det gör så ont i hjärtat, det känns som att det sluter sig. Det blir hårt. Men det gör fortfarande lika ont.