Hon är den Aftonbladet-knutna skribenten med den vassa pennan som har Europa som sin arbetsplats med Paris som utgångspunkt. Med jämna mellanrum har hon synts i SVT, både i samband med fotbollssändningar och i På spåret och har blivit både ett känt namn och ett känt ansikte. Tidigare i år fick Johanna Frändén 2020 års Jolo-pris. I motiveringen sades bland annat att hon är en gränsöverskridare med rötter i samma berättande journalistik som Jan Olof Olsson, mer känd som Jolo. Juryn förklarade också att hon som krönikör ”är befriande mänsklig och nyanserad, som reporter är hon sakkunnig och klar. Det är en gärning i Jolos anda”.
– Det är roligt att de skriver att jag är nyanserad. Det är inte sånt som alltid brukar vara hot stuff på en kvällstidning, säger Johanna Frändén med ett skratt.
Ingen förvånad över yrkesvalet
– Att vara nyanserad och inte bli långtråkig, det är svårt. Den risken finns ju alltid. Jag brukar försöka tänka att det ofta finns en tredje ståndpunkt som inte bara är si eller bara så. I det avseendet är det ganska bra att bo utomlands och få andra intryck. Annars blir referensramarna samma som alla andras. Sen är det viktigt att det inte går åt andra hållet, att det blir snobberi. Jag tycker att man kan balansera lite på den gränsen.
Hon växte upp i Lerdala utanför Skövde och säger att vägen till journalistiken inte var spikrak, inte självklar. Det var först när hon läste sociologi i Lund som hon, inspirerad av kompisar, kom på att journalist – det kan man ju bli. Eller förresten, hennes föräldrar säger att hon med jämna mellanrum tidigt pratade om att bli journalist och flera gamla lärare har hört av sig efteråt, de är inte det minsta överraskade av hennes yrkesval.
Hon som bor i Paris är i Sverige för att sommarjobba några veckor på Aftonbladets kulturredaktion, som hörde av sig när det stod klart att det inte skulle bli något fotbolls-EM att bevaka. Annars umgås hon inte med svenska kollegor till vardags, därför är det rätt lätt för henne att koppla bort jobbet. ”Nästan ingen i min IRL-vardag påminner mig om arbetet”.
Klarar mindre jobb
Hon påpekar också att hon tar bort Twitter-appen med jämna mellanrum, alltid på semestern. Den inställningen säger nog rätt mycket om Johanna Frändéns attityd gentemot sig själv och till sitt arbete, och den går hand i hand med hennes tankar kring sin egen situation i en tid när gammelmedia kämpar för att överleva och exempelvis Aftonbladet har stora ekonomiska problem. Hon har frilanskontrakt med Aftonbladet och säger att hon egentligen inte är orolig, mest för att hon inte har några lån och inga direkt dyra vanor. Får hon mindre att göra skulle hon klara sig även på lite mindre pengar.
– Men jag är väldigt o-nojig över jobbet, tänker att jag nästan alltid verkat i tider av nedskärningar och har börjat inse att det inte hjälper att få ångest. Hittills har det löst sig, jag tror det fortsätter så.
Vi arbetade båda under hösten och våren 2007–2008 på sportredaktionen på gratistidningen Punkt se. Den ägdes av Schibsted-koncernen men lades ner när koncernen förvärvade 35 procent av den mycket mer etablerade gratistidningen Metro.
Då, på Punkt se, var det korta, korta texter med hög ambitionsnivå och ännu högre tempo som gällde. Tempot eller som hon uttrycker det, temperamentet, påverkar henne fortfarande och hon tycker att skillnaden är stor jämfört med hur exempelvis kulturjournalistiken fungerar. Hon trivs med att få ett uppdrag och en deadline som innebär kort om tid. Sinnena skärps. Det är ofta då, med kniven mot strupen som det blir bäst.
Följde efter Zlatan
Men Punkt se var egentligen bara ett mellanspel på väg ut i Europa. Sommaren 2006 skickades hon av Sportbladet på uppdrag i Frankrike för att följa upp efterspelet efter fotbolls-VM då Italien vann i finalen mot just Frankrike och när sedan Zlatan Ibrahimovic skrev på för Barcelona 2009 flyttade Johanna Frändén till Katalonien. Därifrån bevakade hon Zlatan, FC Barcelona, fotboll och livet i största allmänhet. Sådär som hon har gjort sedan dess. Förutom då Zlatan som hon inte punktmarkerar längre, inte sedan han lämnade Paris Saint-Germain våren 2016.
– Alla de gånger jag har tänkt att jag kanske ska rikta in mig på någon annan typ av journalistik så har jag alltid börjat sakna fotbollen. Länge tänkte jag att det var något jag skulle göra i några år, men ju mer etablerad jag har blivit har det känts mer och mer konstigt att avveckla den biten. Faktum är att det finns nästan inget som är roligare än att sitta på en europeisk toppmatch och ha lite deadlinestress.
Dessutom konstaterar hon att fotbollsskrivandet och allt det andra hon skriver om, samhället, politiken, rasismen, feminismen, kulturen, drar varandra, behöver varandra, ger näring åt varandra. Hon är bred och gillar det så.
– En gång skrev jag en text för Aftonbladet Kultur och en notis om att Zlatan hade siktats på Disneyland i Paris, det var texter som jag lämnade med ett par timmars mellanrum. Det är roligt att Aftonbladet accepterar att jag fungerar så.
Senare samma kväll skriver hon om när Real Madrid avgör La Liga. Om ett par dagar ska texten om hennes syn på att alla i hennes svenska närhet plötsligt älskar att vandra publiceras på Aftonbladet Kultur.
Johanna Frändén om coronavåren 2020:
”Precis när Frankrike började stänga ner allting kände jag att jag inte ville sitta ensam i min lägenhet i Paris. Framför allt inte om det skulle bli långvarigt. Så jag drog till min bästa kompis i Göteborg och bodde i hennes extrarum i två månader. Det var nog jättebra rent socialt. Men jag var ändå ganska deppig i början. Sen ryckte jag upp mig lite grann andra halvan och jag åkte tillbaka till Paris några dagar innan de öppnade upp. Sen har det varit bra. Fransmännen har gått in i någon form av förnekelsefas nu och eftersom jag är så socialt smidig har jag hängt på det, en känsla av ”Ja, nu är det över”. I Sverige tror vi mer på att hålla en jämn, monoton attityd gentemot corona. Vi har det lite tråkigt hela tiden. I Frankrike blev det mer ”Whooho, nu är ockupationen över, nu ska vi dansa tills vi inte står upp längre” efter en hård lockdown. Jag tror att det kan bli en ganska tung höst, jag är superförberedd på det, att det kan komma en ny våg och att då får jag rida ut det på plats i Paris den här gången.”
Johanna Frändén om vad som är hemma:
”När jag tänker på det så är det Paris. Jag har bott där länge, i åtta år, men det hindrar inte att jag säger att jag ska åka hem när jag ska åka till Stockholm. Eller till mina föräldrar i Västergötland. Eller Göteborg för den delen. Där hittar jag som i min egen ficka. Mitt ideal är nog att ha tre eller fyra olika ställen som är så hemma att jag kan ha ett eget autonomt liv och ha nycklar till folks lägenheter. Det bygger mycket på att de kan komma och bo hos mig i Paris. Jag blir inte uttråkad snabbt men jag tycker att det är rätt najs att ha kompisgäng på flera olika platser. Det är kanske lite rotlöst men jag gillar att känna att man har flera platser där man kan lägga ner sin hatt.”
Johanna Frändén om Paris:
”Folk har inte så satans mycket pengar som i Stockholm i förhållande till vad de gör. Den övre medelklassen är inte så glassig som i Stockholm. Här är så homogent. Så är det inte i Paris. Folk äger inte sina lägenheter, det finns inget som heter bostadskarriär. Man planerar inte på det sättet. Den enda gången man ringer en hantverkare är för att det läcker någonstans, inte för att bygga en induktionshäll. Det är lite mer skavanker på hela samhället rent generellt.”
