Jag ser honom komma upp för backen på elcykeln, springer ner och öppnar porten och det är som om det inte gått en dag sen sist.

Samma lite trevande, nästan blyga, artighet mellan oss och samma sökande efter likasinnade.

Jonas Gardell håller på med sin nya show 30 år tillsammans och jag sitter och skriver memoarer, men det finns ingen dåtid att prata om den inte påverkar vår nutid.

Johan:

– Låt oss börja med Victoria och kungahuset och om du någon gång trott att politiska symboler, de där ögonblicken vi minns, kommer till av sig själv så har du fel.

Jonas:

– När jag blev Årets Homo på QX-galan 2013 och det var kronprinsessan Victoria som delade ut det, var det ju en sensation av historiska mått. Kungahuset är den främsta representanten för det officiella Sverige – vad vi än tycker om kungahuset är det den roll de spelar. Och det hade aldrig hänt i något land att den högsta representanten på det sättet sträckt ut handen till en grupp som bara några årtionden tidigare varit betraktade som fullkomliga outcasts. Du vet, jag trodde inte ens att jag skulle bli Årets Homo. För på Gaygalan brukar det vara en titel som ges till den som kommit ut senast.

– Okej, som stöd.

– Ja, typ, kommer du ut i Idol blir du Årets homo. Så har det varit sedan Jerker Dalman vann Expedition Robinson och genast blev Årets homo. Och jag tänkte att jag får vinna Årets bok, Årets tv-serie och sådant, men jag kommer inte att bli Årets homo. Men sen när det stod klart att det var kronprinsessan som delade ut priset – alla trodde förresten först att det var en drag queen, och sen när vi förstod att det verkligen var hon, fan vad vi skrek, alla skrek, och skrek, i fem–sex minuter, det tog aldrig slut, det var mycket gripande. Alla förstod liksom vilket erkännande det var. Svårt kanske för en utanförstående att fatta. Men i alla fall, då plötsligt så ville jag ju vinna! Inte bara av fåfänga, som säkert också fanns med i bilden, utan för att om det här skulle funka som symbol är det bara jag som kan ta emot det eftersom det är jag som är Bögen i svenskarnas ögon. Med stort B. Jag är Riks-homot. Sen 30 jävla år tillbaka. Pia Sundhage och Anja Pärson och en massa fantastiska människor har gjort en jättestor insats, men det är inte symboler på samma sätt i just den här frågan.

– Ja, ja.

– Så började kronprinsessan att prata och i samma ögonblick hon säger orden ”Få har berört oss så mycket ... ” förstår publiken att det är mig hon talar om och alla börjar tokjubla. Och du förstår, jag blev så rörd, jag har inte haft det stödet tidigare, det var först med Torka aldrig tårar utan handskar som jag fick det här enorma stödet och kärleken från homo-samhället. Bögar vill liksom inte ha andra bögar, de vill ha Whitney Houston eller Liza Minnelli eller Madonna eller Beyoncé!

– Som ger stöd och uppmuntran?

– Ja, de vill inte ha Rikard Wolff, eller mig. Men i alla fall, folk börjar superjubla, och jag tänker febrilt. Jag fattar att det här kommer att valsa runt i världen, men då måste vi ha två saker. Ett foto och ett pratminus, annars är det ingen nyhet. Och så vet jag att den som tar emot det här priset, ska inte vara en ”straight acting”, eller ”grabbig” person, utan den som tar emot det här priset ska vara den kanske mest föraktade, den feminine homosexuelle mannen.

– Mm.

– Så jag går upp på scenen och istället för att buga börjar jag niga, för det ska vara en fjolla som tar emot det här priset. Ingen annan. Ingen som har städat sig, och kammat sig för att bli accepterad, ingen som har ansträngt sig för att passa in. Så blir det mer jubel, kronprinsessan och jag kramas eller något, och sen ska jag tacka på något sätt. Men innan jag börjar göra det vinkar jag till mig Victoria, tänk att jag vågade det, och hon kommer fram till mig och jag fattar hennes hand och så lyfter jag den. Så vi står tillsammans med lyfta händer – de två symbolerna. För det högsta och det lägsta i samhället. Och jag tänkte: Fotot!

– Ha ha, punkt ett, klar.

– Sen är det punkt två. Jag måste säga något som går att citera. Och jag säger: ”Victoria, du är vår kronprinsessa, men jag tror att i dag är jag vår lilla drottning”. En ordvits om att drottning som en kunglighet och drottning som beteckning för fjolla. Att vara queen. Och sen säger jag i princip inget mer. Själva tacket är 20 sekunder långt.

– Det här var 2013?

– I början av februari. Torka aldrig tårar hade kommit på hösten och allting var bananas. Jag var Årets allt. Årets svensk. Årets stockholmare. Årets homo. Jag fick en massa priser och hedersbetygelser. Och jag tror fortfarande att det inte var jag personligen utan i någon form ”bögen” som belönades.

– Det var också en samhällelig skam, tror jag.

– Ja, det var någon sorts upprättelse. Det var till och med riksdagsparti som krävde att regeringen skulle gå ut med en officiell ursäkt för det sätt homosexuella behandlats på. Men det tyckte dåvarande socialministern, jag tror att det var kristdemokraten Göran Hägglund, var onödigt.

***

Jag tror det här är viktigt. Jonas Gardell berättar om en gala du kan hitta på TV4 Play eller Youtube och samtidigt berättar han om medvetenhet, om avsikt om att förvandla det som kan verka ytligt till allvar.

Kanske det är där man kan se skillnaden mellan att vara kändis och att vara känd för att skapa något. Att bli Årets homo betyder inget om det inte kan användas till något större än ett diplom.

På sätt och vis är Jonas Gardell mer politisk än våra valda politiker, hans nya show maler obarmhärtigt ner skratten och gör dem till saker man inte kan strunta i. Jag tänker speciellt på hur SD dyker upp och blir ett gapskratt som sen blir allvar. Det är i avsnittet om En komikers uppväxt och övergången är brutal. Plötsligt syns bilder på Hitlerhälsande SD:are på scenen.

***

– Många läser En komikers uppväxt också i dag. Det är en bok som behållit sin relevans. Genom att visa att när En komikers uppväxt gavs ut – som jag fortfarande måste stå för – gjorde SD:s medlemmar Hitler-hälsningar på sina möten – och det måste de stå för. När jag skrev mina första romaner hade grabbar som nu är SD:are rakade skallar och kängor med stålhätta och sparkade ner sådana som mig. Det är ju sant. Hehe. Jag väntar fortfarande på reaktionen från officiellt SD-håll.

– Mm, jag tror aldrig du får någon. De har alltid förlorat om de vågar prata allvar. Men jag tänkte på din publik. Den är ju så bred i dag. Du måste ju ha några SD-sympatisörer som sitter och blir sura.

– Det är klart. 20 procent kan ju tänka sig att rösta på dem, 70 procent stöder den nya flyktingpolitiken. Så naturligtvis finns det människor som sympatiserar med SD i publiken, det är därför jag går långt i föreställningen och pekar på en bild av Jimmie Åkesson och säger att vi inte känner igen fascismen när vi ser den.

– Men varför känner vi inte igen fascismen?

– Jag tror att det är för att den inte ser ut som vi förväntar oss. Den ser ut som Ullared. Något svenskt och vardagligt. Inga sadistiska tyskar i skinnrockar.

– Du tror att det är så enkelt?

– Sedan andra världskriget har västvärlden demoniserat nazismen i populärkulturen så mycket att man glömmer att nazismen, visst var galen, men den var också en tjänstemannakultur, en byråkratikultur, en ordning och reda-kultur, hierarkisk, noggrann och prudentlig. Och Sverige, med vår sociala ingenjörskonst och vår vilja till ordning, vi är ju ett lätt offer. Glöm inte att sånt som till exempel det rasbiologiska institutet är en svensk uppfinning som vi exporterade till nassarna.

– Ja, vi var ett stort exportland redan då. Jag har inte jobbat på att se allt du har gjort, men jag tror att jag har gjort det. Jag upptäckte det när jag såg den här showen, hur mycket jag själv kom ihåg från förr.

– Det finns ju fragment från olika shower i showen, som jag satt ihop på ett helt nytt sätt. Som till exempel texten om Ragnar Frisk och den om kvinnlig gymnastik, Men nu har jag satt ihop dem till något som sitter ihop, om hur vi tar misslyckanden och då blir det något helt nytt.

– Du pratar jättemycket om det, hur man tar misslyckanden. Om att våga misslyckas, det här med att man är den svage och så vidare. Det där kan ju slå åt andra hållet också. Man måste ju vara stark, och du är ju stark. Du berättar om när du inte är stark, men du är djävligt stark när du gör det.

– Min rollkaraktär på scenen är ju sådan. En märklig blandning. Mina berättelser handlar ofta om misslyckanden och svaghet och om tillkortakommanden. Jag beskriver mig som en kille med bettskena, visar bilder av mig själv med dubbelhakor och jag går med på att var ful.

– Alltså, det där med bettskenan är så vidrigt bra! Det förstör ju sexuallivet för alla.

– Min tanke är att den här fula, rädda, svaga personen ska ändå upp på scenen och får kärlek.

***

Det går inte riktigt att beskriva Jonas Gardells min när han visar hur kärlekslivet påverkas av en bettskena. Men det är oerhört befriande, killar och tjejer i alla åldrar skrattar hjälplöst och det är så uppenbart att bara den som kan avslöja sig själva kan avslöja andra så man står ut med det.

***

– Jag tänker att en ung pojke som kommer och ser dig och skrattar kommer att bli otroligt ledsen över att du också, att man måste bli stark som du för att klara det här ...

– Hur menar du nu?

– Du berättar den här sjuåringen, om dig som barn som gjort den här fantastiska boken ... Och så kommer man in och upplever att man inte har det modet. Det är nästan så att man blir ledsen över att du måste gå igenom det för ...

– Jag är ett ställföreträdande mod på scenen. Det är ett mod som jag inte ens själv har. Jag är friare, roligare och sexigare och flirtigare på scenen än vad jag är privat. Privat är jag skygg och sitter helst hemma. Att vara ställföreträdande både för mig och andra, det är den funktionen som stjärnor fyller. Jag är ju en av de få riktiga stjärnorna i min generation, att vara populär, det kan många vara, men jag är en ... Stjärna!

– Du använder också stjärnrollen medvetet. Man kan inte ifrågasätta det du säger, att du är en stjärna. För då blir följden, varför ska jag titta då? Det blir en sorts överenskommelse med publiken.

– Min överenskommelse är att jag tål att stå i mitten. Stjärnan sjunger sällan bäst eller dansar bäst, men hon är bra på att vara navet allt kan kretsa kring.

– Det finns en politisk dimension när du pratar om Mark och dig hela tiden, hur vardagligt det än är. Vad du gör är att du förvandlar homo till vardag. Första gången jag diskuterade det här med unga killar så var det som att det här med homosexualitet måste vara något avancerat, något spännande ... Du vet.

– Humor är ett väldigt bra vapen för att avdramatisera. ”Jonas Gardell” och ”Mark Levengood” är två enskildheter, men så finns det en tredje enskildhet och det är ”Mark och Jonas” – som begrepp – det betyder mest att du inte behöver skriva något efternamn. Under alla de här trettio åren som jag har skämtat om Mark och mig har utvecklingen gått från att vi inte över huvud taget godkändes av samhället, till att vi har fått gifta oss, och en av anledningarna till att den utvecklingen är för att vi har synliggjort oss själva.

– Ja, du står på scenen och säger hur jobbigt det är när någon vill knulla och att man själv sitter med bettskena ... Alltså du gör ju vardagen uthärdlig i all sin pinsamhet. Man tänker på sig själv och sin älskade. Jag är 59 ... Hur sexiga är vi egentligen?

– Jag älskar ögonblick när jag visar en pinsam bild på mig och folk bara skriker av skratt. Fast de skrattar i någon form av lycklig lättnad för att det är så här livet är och vi har det ungefär likadant. Och att där har jag inga problem med att bjussa på det.

– Det är väldigt pinsamt om man försöker låtsas som motsatsen.

– Ja, i slutet av föreställningen sjunger vi Aldrig ska jag sluta älska dig och jag kompar på en Omnichord som är en sorts El-cittra, och jag spelar så jävla dåligt! Helst usel! Men det är det som är poängen, jag ska inte bli älskad för något jag är väldigt bra på utan trots att jag är så dålig. Det finns något i det att vara älskad i sin ofullkomlighet, istället för att göra sig så perfekt som möjligt för att sen bli älskad.

***

Jonas Gardells nya show heter 30 år tillsammans och det är en underfundig titel för visst finns det en publik som varit med hela tiden, men det är också en berättelse om en artist som tvingar sig in i rum där han aldrig borde ha varit välkommen om bara rädsla och fördomar styrde oss. Hans julberättelse Mormor gråter kan man få citerad i vilket hus som helst i landet. Men den här showen är utmanande på annat sätt. Den är en berättelse på slak lina.

***

– Om jag hade blivit sågad för den här då hade inte bara varit jag utan även Ingemar, Stockholms billigaste pojkhora som sågades. Jag har väl aldrig gjort något som är så sårbart som den här föreställningen, så utlämnande.

– Nej, den var jävligt tung, och det beror väl på dina bilder också. Jag blev fruktansvärt illa berörd när jag såg dem, men sen är ju storyn så jävla stark att man kommer över det. Men man har ju lust att träffa den där italienske fotografen!

– När jag tänker på alla män som begått övergrepp på mig i min ungdom, från gubben som våldtog mig, till gubbarna på Klara norra till den där jävla fotografen. När jag gick där och försökte hitta mig själv, och alla som skulle hjälpa mig passade på att knulla mig på olika sätt. Det är ju hemskt! Och jag gick där när jag 14, 15, 16, 17 år, de här åren.

– Var du så ung?

– Jag är 14 när jag blir våldtagen, jag är 15 när jag börjar gå på Klara norra, jag är 16 när jag är Ingemar, Stockholms billigaste pojkhora. Sen ganska snart efter det blir jag kär i Stefan, när jag är 19, och han är anarkist och ickevåldskille, och då gick jag med i fredsrörelsen och blev proggig istället. Vilket på ett sätt var lite tråkigt, för jag var ju mycket mera speciell innan.

– Var det då du blev socialist?

– Jag är inte socialist, jag har aldrig varit socialist.

– Du måste ju vara socialist!

– Jag tänkte du skulle fråga det faktiskt, eftersom du är socialist.

(Tystnad.)

– Jag tänker, jodå, nu har han missuppfattat här, han tror att han inte är socialist.

– Eh, nej, jag är inte socialist. Jag tänkte att vi skulle prata om det här eftersom i vår generation – du är lite äldre, men inte så många år äldre.

– Jag är 57:a.

– Jag är 63:a så du är storebrorsgenerationen, men vi är båda barn av 60- och 70-talen. Jag röstade på VPK de första valen, inte för att jag var socialist, det har jag aldrig varit, utan för att VPK var de enda som överhuvudtaget tog i homosexuella med tång. Om vi ska komma ihåg vår historia så var det så att alla de andra partierna som nu är så himla pro, som Moderaterna före Reinfeldt, röstade emot varenda mänsklig rättighet de bara kunde. För att inte tala om Socialdemokraterna, före Mona Sahlin, de var också anti-homo. Det fanns en enda person som brydde sig om bögar i hela riksdagen och han hette Jörn Svensson. Så homorörelsen var mycket Röda bögar och Homosexuella socialister, men det berodde mycket på att den enda offentliga politiska person som var på vår sida var Jörn och han fick med sig VPK. Och det ska VPK ha cred för.

– Mm, men du röstade på dem för det, inte för att du gillade idén om den offentliga välfärdsstatens finansiering via ...

– Jag skrev i ETC, eller om det var Prat, att ”Jag är socialdemokrat, nu när socialdemokraterna inte längre själva är det”. Och det handlade ju om att varje människa måste vara lika mycket värda och ges samma möjligheter att förverkliga sin potential och då hamnar vi i fri skola, fria bibliotek, en skattesubventionerad kultur, fri sjukvård osv men det sociala patos som jag har och som jag drivs av, och det vet du ju, det kommer sig inte av någon socialistisk övertygelse. Jag har inte läst en rad av Marx eller Engels och får rysningar av tanken på att bo i kollektiv.

– Det gör inte jag heller.

– Men jag är kristen.

– Ja, det är du, ja.

– Ja, jag är kristen, du kan komma fram till exakt samma sociala patos, genom att läsa evangelierna på allvar.

– Men kristendom är ju inte en politisk ideologi. Är du kristen för att du är religiös, för att du tror på Gud?

– I grund och botten handlar tron om att inte vara ensam, att aldrig vara helt och hållet övergiven.

– Kollektivet.

– Och det handlar om att alla räknas. Inte en sparv till jorden utan Gud det vet. Inte en själ till döden utan hans kärlek. Det gör att varje person måste räknas, också den som fick leva sitt korta liv och sen tyna bort i aids eller den som drunknar i en båt på Medelhavet. Varje liv räknas. Och i Matteusevangeliet står det att på den dagen ska kungen, alltså Jesus, säga till några av oss: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var sjuk och jag var i fängelse och ni tog hand om mig och ni klädde mig och ni vårdade mig.” Sen ska han vända sig till andra av oss och säga ’Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka, Jag behövde er och ni hjälpte mig inte’”.

– Denna räkenskapens dag väntar oss alla, och den person som i texten kallas ”Kungen” kommer, att vara en treårig pojke som drunknat i Medelhavet.

(Paus)

– Jag börjar alltid grina när jag pratar om sådana här saker.

– Denna treåring som drunknade i Medelhavet ska titta på oss och säga: Jag drunknade och ni hjälpte mig inte. Och på det påståendet måste vi ha ett svar.

– Det blir tuffare ...

– Det blir tuffare, ja, mycket tuffare om vi förstår att Gud är en treårig pojke som drunknade för att vi vägrade hjälpa honom. Men det är vad vi står inför, och om man inte hajar det, har man inte hajat någonting av livet. Och oavsett vilken religion, eller vad du tror på i livet, står vi alla inför den treåringen.

***

Det är klart Jonas Gardell är socialist fast han vägrar använda ordet, kanske för att det är så förstört. Jag har svårt att hitta någon annan offentlig person som lika tydligt utgått från en socialism, när han tagit ställning i fråga efter fråga. Och även om han blivit rik genom sina böcker och sina föreställningar, även om han egentligen inte behöver arbeta utan kan leva på kapitalplaceringar, så är det som avgör vad vi är det vi gör och inte det vi säger. Och man kan inte döma en människas insats genom ett program som ”Fångarna på slottet”. Teater är teater.

***

– En av de största skandaler jag gjort är när jag och Staffan Scheja hade ett bråk i Stjärnorna på slottet, det var något om en fiollektion. Jag har aldrig varit särskilt konflikträdd, och ibland måste man ta en konfrontation för att komma vidare. Resultatet blev att Staffan och jag blev goda vänner, och nu 15 år senare är vi fortfarande kompisar. Konflikter är inte så farliga.

– Nej, man kan väl inte vara konflikträdd om man vill förändra.

– Din och min första kontakt var en konflikt, men det minns inte du. Jag var en av dem som skrev ett argt brev till dig.

– Vad var det?

– Jag kommer inte ihåg varför jag var arg, men jag var arg på någonting du hade skrivit. Du skrev tillbaka, vilket hedrar dig, och du skrev att du tyckte att jag var fånig.

– Jaha, OK! Vilken bra början!

– Och jag var väl upphetsad av att bli sedd och bekräftad av en ”officiell person” som du. Även om det var ”Jag tycker bara att du är fånig” ...

– Jag kommer ihåg att jag ändrade i en av dina texter och du kom ner och var skitförbannad. Och jag bad om ursäkt, och bad om ursäkt och bad om ursäkt. Till slut sa du ”Nu får du sluta be om ursäkt. Det är klart nu”.

– Mitten av 90-talet, då var jag mycket argare. Allt snurrade så fort. Jag orkade inte vara förstående. Jag blir mycket sällan arg numera. Men de få gånger jag fortfarande faktiskt blir arg är när folk ändrar i mina texter utan att prata med mig.

– Berätta om kristendomen. Det är intressant med just flyktingdebatten, där har kristendomen blivit väldigt radikal i Sverige, vilket den inte var under ...

– Ta påven. Påvarna har i regel, också de mest konservativa påvarna som Johannes Paulus och han nassen, Benedictus XVI, varit vidriga mot homosexuella, vidriga mot kvinnor men när det kommit till den sociala rättvisan varit rätt radikala. I ord åtminstone. Och Franciskus ... Det är ett under att han inte blivit mördad ännu.

– Om vi pratar om bilden av Alan, det döda flyktingbarnet på stranden. Det är här och nu vi reagerar ... Det är inte när vi står inför Gud och ska svara för oss.

– Naturligtvis. Det är det allting handlar om. I Jakobsbrevet står det också att tro som saknar handling är död. Kravet på empati, på medmänsklighet stammar ända från 700-talet före vår tidräkning, och utvecklas i nästan alla kulturer samtidigt, alltså iden om ­medlidandet, att man ska hjälpa den svage.

– Den barmhärtige samariten?

– Nej, nej, det här är tidigare. Det är inte religionsutövningen som gör dig from utan hur du faktiskt behandlar din nästa. Och då förvandlas mänskligheten.

– Man ska leva som man lär?

– Mänskligheten förvandlas någonstans där för 2 700 år sedan. Någonting har hänt som gör att vi förstår att vi kan inte bara äta, döda och knulla, utan vi måste också ta hand om varandra. Om det har skett någonting som gör att vi har fått det bättre ställt så att vi faktiskt har råd med empati, det vet jag inte riktigt, men hur som helst. På 700-talet före vår tidräkning utvecklas det här ungefär samtidigt över stora delar av världen.

– Vi kanske hade blivit tillräckligt många.

– Kanske. Det där behöver jag lite mer tid för att formulera, jag behöver researcha lite mer.

– Men jag tycker att det är lite fascinerande att liksom ett barn inte föds med empati, utan det börjar utvecklas någonstans i fyraårsåldern, så hade inte människan tid för empati först, men vi utvecklade det någonstans på vägen.

– Åtminstone vad vi tror. Anledningen till att jag reagerar på det här med kristen och socialist är naturligtvis för att det inte går ihop för mig. Jag är inte kristen. För mig är socialism något helt annat än det du pratar om. Men hur reagerar du? Jag reagerar ju stenhårt på de som förråder det som jag kallar socialismen och håller på och svinar och har sig, alltså Folksams vd och så. Hur reagerar du på Ebba Busch Thor och sådana? De använder ju kristendomen för att förtrycka andra.

– Det håller jag inte med om, Ebba Busch Thor använder inte kristendomen till någonting alls vad jag vet. Ingenting. Hon är säkert med i någon församling någonstans, men hon använder inga kristna argument. Jag är frikyrklig, och inte bara frikyrklig, jag är frikyrklig i sjätte generationen. Det säger inte dig så mycket, men då ska jag berätta för dig. Vi går till 1847. Ungefär då blir min släkt baptister. Det innebär att vi är olagliga, man förföljs av staten, man förföljs av kyrkan, många tvingas utvandra, andra får sina barn tvångsdöpta, andra nekas att gifta sig. Sverige var en förtryckande stat. Så den första frikyrkorörelsen och den första medborgarrättsrörelsen, alltså rösträttsrörelsen, går hand i hand. Och frikyrkorörelsen är i mångt och mycket från början en torpar/arbetarklassrörelse men som kommer att stå Folkpartiet nära.

– Min mormors morfar är en extremt fattig torpare med nio barn i ett litet torp i Vingåker och barnen skickas ut och söka lyckan vid tio års ålder. De är så fattiga att de tjärar barnens bara fötter på sommaren för att spara in på skor. Men de här människorna är fromma, ordentliga, och nyktra framför allt. Och bland dessa fattiga frikyrkosöner bildas i Örebro någonting som kallas för Stjärnbröderna, unga frikyrkliga män som vill framåt, som svär att de ska finnas för varandra. Och de kan lita på varandra eftersom de inte super och är fromma.

– Så frikyrkorörelsen är en viktig del inte bara för rösträttsrörelsen och demokratins framväxt men också för samhällets omvandling från bondesamhälle till industrisamhälle.

– Och frikyrkan, alltså Sveriges baptister är av tradition folkpartister.

– Jag tycker det är märkligt i dag.

– KD däremot är ju en produkt av Levi Pethrus och Pingstkyrkan som är dels far right från baptismen och mycket konservativa i värderingsfrågor, men KDS, som de hette då, på 70-talet, hade ett socialt patos, de tog inte ens ställning mellan blocken. Deras stora sak var bistånd och solidaritet med tredje världen.

– Det var då det.

– Hehe, jag arbetade till och med en period på KDS kansli i början av 80-talet. Beredskapsarbete. Alla var supertrevliga. Så vet du det.

– Men det är intressant att se hur frikyrkan slutat vara arbetarklass/torpar-företeelse. Och genom en idogt Gnosjö-arbetande fromhet, blir en välbeställd medelklass som börjar bry sig om att avskaffa fastighetsskatten mycket mer än att solidarisera sig med fattiga. Man tappar helt enkelt en del av sitt sociala patos. Men om du tittar på vad tidningen Dagen, som står pingströrelsen nära, skriver i flyktingfrågan är det bland det mest radikala vi hittar, de publicerade också ett upprop av 300 pastorer för en generös flyktingpolitik. Så det finns där i grunden. Patoset. Frikyrkan är inte så ond som du tror.

– Vad känner du när en människa säger ”Jag är kristen” och så gör hen en massa skit och är homofob och ...

– Det tog mig tio år att skriva böckerna Om Gud och Om Jesus, som halva kristenheten tog emot med öppna armar, medan andra halvan utsåg mig till Antikrist, haha. Det finns ju olika sätt att vara kristen på och uppfatta kristendomen.

– I 17 sekter minst.

– Så var det också i den första kristenheten. Man pratar ju i religionsvetenskapen om kristendomar – i plural alltså – och de olika riktningarna hatade ju varandra. Paulus säger ju vid något tillfälle att om någon kommer till er med ett annat evangelium än det jag ger er; förbannelse över honom.

– Han kan fara ut mot än den och än den andre men de han far ut mest emot är faktiskt andra kristna.

– Men vad känner du då?

– Det är ju provocerande till exempel när amerikanska republikaner är kristna och samtidigt är emot Obamacare. Alltså att man ska hjälpa fattiga och sjuka. Det är så konstigt att det inte går att förstå. Och den svenska kyrkan som i dag är en av de mest pro-homo kyrkorna i hela världen ansåg ju när jag växte upp att man endast kunde acceptera homosexuella om de levde i celibat. Men det visar å andra sidan också att utveckling sker. Så jag rätt pragmatisk, det blir bättre. Jag skrev en artikel om det bara för ett tag sen i Expressen, som ju är min tidning, att det där kommer att ske också med islam.

– För i mötet med Västeuropa, i mötet med hbtq-rörelsen och kvinnorörelsen och det sekulära samhället så kommer också islam precis som den kristna kyrkan att förändras.

– Jag tror att det finns en grundsyn inom vänstern, att är man förtryckt eller kommer från en förtryckt grupp så är man automatiskt radikal. Men man kan ju vara miljöpartist och för hur mycket ekologi som helst och samtidigt förtrycka kvinnor, upp­enbarligen.

– Absolut. Det var bara ett par år sedan som kristna socialdemokraters organisation Broderskap ville att muslimer som var medlemmar inte skulle behöva ställa upp på hbtq-friheten. Att det kravet skulle man inte ställa. Man måste respektera att muslimer är emot homo och hbtq-rörelsen. Det är både absurt och okunnigt. I både Bibeln och Koranen finns förbud mot homosexuella handlingar, inte homosexualitet i sig eftersom begreppet finns före 1857, det är ingen skillnad. I Gamla Testamentet krävs dödsstraff, straffet i koranen är faktiskt mildare. Och kvinnor nämns inte överhuvudtaget. Det dröjde länge inom islam innan man började straffa eller tillämpa lagar mot homosexuella. Det var förresten likadant inom den kristna kyrkan, och det finns bevis för att många av de kristna församlingsledarna levde i homosexuella relationer. Det finns kyrkofäder som ondgör sig över detta, att det är inte nog med att många av ledarna är män som lever ihop med män, utan deras församlingar stöder dem också.

– Förfärligt ...

– Och kyrkofäder författar inte arga skrifter över saker som inte förekommer. Man förbjuder ju aldrig något som inte finns. När sedan lagar mot homosexuella handlingar införs i Romarriket, det är på 600-talet och samtidigt som hela Romarriket blir mer sexualfientligt, är det en kejserlig lag, inte kyrklig. De namnlistor man har bevarade på sådana som dömts visar dessutom att samtliga dömda är kristna ledare. Präster och biskopar.

– Du och jag jobbade ihop i början på 90-talet. Du gjorde ett antal intervjuer och sen skrev du krönikor i Prat och ETC och vi satt i redaktionen. Samtidigt, från 1990 pågår ett systemskifte i Sverige som är helt horribelt, alltså en politisk förändring, ekonomisk förändring, fast valuta, nedskärningar, krisen ... Det sker enorma förluster för det som var den socialdemokratiska jämlikhetsidén och välfärden. Det sker medan vi gör den här tidningen. Vi skriver nästan ingenting om det, men några gånger dyker det upp ... det är som om det som händer sker så snabbt, vi reagerar först två år efteråt.

– Ibland reagerar man inte förrän 25 år efteråt. Ibland krävs det distans för att man ska bli varse mönstren. Man urskiljer inte mönster för tätt inpå, man gör det först på avstånd.

– På 90-talet sker det alltså, vad jag kallar en extrem borgerlig offensiv på det ekonomisk-politiska området. Socialdemokratin förändras. Samtidigt sker det en befrielse som du själv skildrar i din show kring det som numera heter identitetsfrågor.

– Det är som om det finns en befrielse kring individens rätt att vara en fri människa.

– Och det är murens fall. Och det kalla kriget är slut och väst segrare. Under ett antal år pratas det om att historien är slut. Liberalismen vann. Marknaden vann. Carl Bildt brukade prata om den ”enda vägen”.

– Det är hans ord i alla förhandlingar. Det finns bara en väg.

– Och här tror jag att luften gick ur socialdemokratin, i det att man tänkte att då är det väl så. Då. Det finns en väg och då får vi väl gå den. Och detta sker också efter skotten på Sveavägen, som också skjuter sönder en svensk självbild. Som sen ytterligare skjuts sönder av Tjernobyl Estonia, i det att vi inte kunde skydda oss. Vi svenskar var lika dödliga och sårbara som alla andra. Jag hade vänner som precis hade fått barn och flyttat upp till Gästrikland för att inte barnet skulle bli förgiftat. Och så sker Tjernobyl ... Förresten, efter öststaternas befrielse, vi förutsåg aldrig hur snabbt de östeuropeiska ledarna skulle bli superhöger.

– Nej, nej, det fanns ju folk som trodde att det skulle bli en demokratisk vänsterrörelse. Men det är blandat, samtidigt har du den snabba reaktionära utvecklingen åt ett håll och samtidigt en frihetsrörelse.

– Men det är liberalismen, det är ju individens seger, att staten inte ska lägga sig i. Alltså borgarna byter ju fot av två skäl, dels av ideologiska skäl, man är inte längre konservativ, man är liberal. De tidigare moderaterna var ju konservativa, och då ska man ju bevara, och det ville ju inte Fredrik Reinfeldt.

– När du säger att det har trots allt gått framåt, det har blivit bättre, så är det ju sant utom om man tittar på klass- och inkomstskillnader, trygghet och så vidare.

– Om vi går tillbaka till tidiga 90-talet ... Då hade jag några vänner som drev den italienska restaurangen Osteria Tre Santi på Blekingegatan, där jag brukade giga på slutet av 80-talet som komiker. Och de var jugoslaver, som så många ägare till italienska restauranger, och en av dem var så ledsen, för ”Du förstår inte”, sa hon, ”Jugoslavien kommer att trasas sönder. Vi kommer att döda varandra.”

– Och jag och alla andra sa ”Nämen, vad pratar du om, det blir demokrati, nu är ju alla fria”. Och bara något år senare så var den etniska rensningen och inbördeskriget ett faktum. Broder dödade broder.

– Jag sitter och skriver en bok om 40 år. Och då hittar man märkliga saker. Vad sysslade vänstern med? Jo, de kämpade emot Öresundsbron. Det var den största politiska frågan 1991. Centerpartiet gick till och med ur regeringen i ilska. Och sen kämpade man mot EU naturligtvis. Men samtidigt pågår en politisk kamp som inte var en del i vänsterrörelsen. Flera rörelser, homorörelsen och den feministiska rörelsen, Stödstrumporna blir ju jättestarka. Och det är en jättekonstig politisk skillnad mot tidigare. För partierna verkar ha förlorat sin roll och rörelser driver på och förändrar utan att det är i något politiskt program. Det politiska programmet kommer efteråt och rättar till sig. Jag fick en recension då som jag använt jättemycket och tyckte var så fin där man skrev, citat: ”Ehrenberg är ett enmanskraftverk, nödvändig för den ideologiska energiförsörjningen i samhället.”

– Men det intressanta var, och jag stod ju då för vänster i makt och ekonomifrågorna och den kampen misslyckades ju helt. Medan du var ett enmanskraftverk för kampen att bli sedd ...

– För hbtq-rättigheter. Jag var en kamp för allt som var udda.

– Precis. För kampen att få vara sig själv. Och då tänkte jag att det kanske är så att enmanskraftverk kanske måste till i en kamp för individens rättigheter, medan om du ska ändra i ekonomin då måste det vara en rörelse som är jättestor. Du måste ha människor på gatorna och ...

– Det har alltid varit individer som har förmått att få en vind att blåsa och att ändra riktning. Det kan individer åstadkomma.

– Du säger någonstans att din pappa var karriärsosse ...

– Jag håller på och skriver en släktroman nu och har diskuterat detta med min bror som hävdar att han inte var det, utan att han faktiskt drevs av ideologi.

– Snackade ni mycket politik, hemma?

– I familjen? Nej, det gjorde vi inte.

– Så när du säger att han var sosse så var det för det du såg utanför hemmet?

– Han sa sig vara sosse, men han skulle aldrig drömma om att gå i ett första maj-tåg. Han kände Olof Palme lite från Sigtuna-tiden och arbetade sen med företagsdemokrati och sådana saker gjorde att han kom att arbeta väldigt nära LO, och fackföreningsrörelsen. När han dog så kom det ut en minnesskrift som hyllade hans arbete, med förord av Stig Malm. Och Stig Malm var också på hans begravning. Så han gjorde en insats, så visst, det kan ha varit ideologiskt, men det var också så att ville du komma någonvart under de här 40 åren när sossarna var i regering, så valde du att bli sosse.

– Det var också därför som Bosse Södersten och Assar Lindbeck var sossar, men de slutade vara sossar i samma ögonblick ...

– ... som sossarna blev svagare.

– Ja, de var liksom inga att hålla i handen när det blåser. Ha ha ha.

– De fick också utrymme att skriva i DN för att de kunde sätta rubriken typ ”Socialdemokraten Bo Södersten kräver sänkta löner”. Du och jag skrev ju en ekonomiartikel i DN om de vansinniga nedskärningarna som pågick.

– Gjorde vi?!

– Det intressanta är att svaret vi fick var att en komiker och en, jag minns inte vad de kallade mig, populist eller något sådant, ska inte yttra sig. Det enda svar man kunde ge i debatten var att det var fel människor som svarade.

– Men det där är ju samma som debatten om att kändisar inte ska yttra sig i flyktingfrågan. Jag läste en artikel där Widar Andersson avfärdade tre före detta statsministrar, ärkebiskopar, tre eller fyra akademiledamöter, det var folk från alla håll, de tyngsta, mest erfarna, intellektuella vi har i landet, och samtliga avfärdades rätt och slätt som ”kändisar”.

– Det är ett användbart ord.

– Henrik Schyffert har avfärdats som ”kändis”-människa i alla år, som han inte i kraft av sin begåvning, sin reflektionsförmåga och sin erfarenhet lärt sig något alls värt att lyssna till, och avfärdas av den mycket yngre Ivar Arpi på Svenskans ledarsida som “kändis”. Jag har svårt att förstå att en anställning på ledarsidan ger en med nödvändighet mandat, kunskap eller ...

– Trovärdighet?

– Ja, eller trovärdighet. De har ingenting. De är unga karriärister som vill skaffa sig ett namn i media­bruset och därför drämmer till utifrån sina på förhand uppgjorda och extremt förutsägbara positioneringar. Men respekt, vill man påminna om då, är ingenting man kan kräva, respekt är något man förtjänar, och då måste man nog arbetat lite längre, lärt sig skriva lite bättre och bli lite kunnigare än exempelvis den unge Ivar Arpi, vars största claim to fame verkar vara att han är lik Vincent van Gogh.

– En helt annan sak, kommer du ihåg den här artikeln som du skrev i ETC om ... Du använde ugglan Helge och hävdade att det här var inte Carl Bildt men ...

– Den är jätte ...

– Det är en väldigt elak grej, ja.

– Får jag titta, då.

(Läser.)

– Den här är ju oerhört påverkad stilmässigt av svenska Mad. Det är en kärleksförklaring till svenska Mad.

– Ja, ja. Och att du hela tiden ber om ursäkt för ...

– ”... följande text är tarvlig och omdömeslös, krönikören tar bestämt avstånd från den. Krönikören ringde flera gånger personligen till tryckeriet för att stoppa publiceringen, men för sent, ack för sent, vad kan man göra, vad kan man göra?”

(Läser vidare.)

– Den är väldigt hård.

(Läser vidare.)

– Ganska snart efter den här så hamnade jag i samma hotellhiss som Carl Bildt, och han tittade på mig så här. Och jag tittade på honom. Jag tänkte jag kan ju inte be om ursäkt. Jag kan ju inte säga ”Heeej, vad då blev du ledsen?” Meningen var att det skulle vara tydligt var jag står politiskt. Men han sa inte ett ljud, jag sa inte ett ljud. Vi har aldrig setts igen.

– En sådan text, det var därför jag tog fram den, handlar ju om att stärka de som är skitförbannade och känner sig förtryckta, nertryckta av det som Carl Bildt gjorde och hans överlägsenhet och så, Sen kommer det plötsligt någon och skriver något som är så elakt att han inte kan skydda sig. Han kan inte säga emot, han kan inte göra någonting.

– Den är elegant skriven såg jag, att den hela tiden säger att det här är fel och vi tar avstånd och jag vill inte säga att det här är sant ... Däremot så tror jag att den här texten inte skulle ha funkat i dag. I en av Kents sista låtar, som heter 999 och är väldigt bra, så tror jag att en av de sista fraserna är ”Vi har slösat vår bästa tid på missunnsamhet”. Det är en fin textrad, men jag tänker ibland att vi också skulle kunna säga att ”vi har slösat vår bästa tid på humorlöshet”. Vi lever i en tid som är nästan patologiskt rädd för skrattet. För löjet, för humorn. Och skrattet är livsviktigt för demokratin. Skrattet innebär att man förstår att tillvaron, allt, är lite löjligt. Du är lite löjlig, och jag är lite löjlig. Och jag är aldrig rädd för att skratta åt mig själv, jag framställer gärna mig själv som löjlig. Men de gånger jag får drev emot mig, vilket sker då och då ...

– Det förstår jag.

– Jo då, det är DREEEV. Vi lever i en tid som hatar humor. Jag gjorde några skämt om muslimer, och förklarade också på Expressens kultursida varför jag gjorde det. Att med en halv miljoner muslimer i landet kan muslimerna omöjligtvis fortsätta vara ”den främmande andre” Och är man inte den främmande andre utan en inkluderad del av landet så måste man tåla att bli skämtad med och driven med. Så jag satte ihop fem skämt om islam. Som gick från väldigt milda till grova övertramp. Sen publicerade jag ett per dag och för att se hur länge jag kunde hålla på innan drevet skulle infinna sig! Faktum är att redan på första lilla tweeten så kom det första ”Dö, ditt bögäckel”, och då handlade det inte ens om något plumpt, utan jag gjorde en oskyldig ordvits på ordet ramadan.

– Oerhört oskyldigt. Det andra handlade om niqab och att de ser ut som enmanstält – och där jag vänligt undrade om Allah ville att kvinnor skulle klä sig så för att Allah tyckte om att campa.

– Ha ha, ojdå.

– Väldigt oskyldigt också, tyckte jag, men det blev ju ett jäkla liv ... Och det handlade både om att jag förolämpade islam men också om att jag som man inte får skämta om kvinnor.

– Sparka på dem som ...

– ... ligger, ja. Men då kan man invända att när en iransk homosexuell man blir dömd till tortyr och döden av en kvinnlig domare så är det verkligen ombytta roller och maktpositioner. I alla fall var det det sista skämtet jag kunde publicera. Två stycken.

– Utav fem.

– Det hatar jag ... De sociala medierna har inneburit ett gigantiskt överjag som hela tiden vill reglera vad man får och inte får göra, tycka inte tycka, säga inte säga.

– Överjaget är inte demokrati.

– Nej, inte alls. När jag började med Twitter för fem år sedan var det ett roligt och spännande, lite busigt medium. Nu är det ett medium som oavbrutet tystar andra och reglerar och skrämmer och hotar. I början såg jag Twitter som ett viktigt demokratiskt instrument. Nu tycker jag att det är tvärtom, jag tycker nästan att det är ett hot mot demokratin. Och jag tillhör de som tycker, verkligen, att de här stora multinationella företagen måste tvingas gå in och moderera. Vara ansvarig utgivare. Det går inte att skylla på någon annan, ”vi är bara kärlet, du fyller på innehållet”. Bullshit.

– Det är konstigt att yttrandefrihet har blivit rätten att knäcka andra människor. Det är ju inte yttrandefrihet.

– Det är så dumt så. Jag har nästan slutat twittra i långa perioder, jag skriver ibland något litet om Sverigedemokraterna fortfarande, men har i princip slutat använda Twitter som en plattform för politiskt samtal.

– Du använder det som jag. Du gör reklam.

– Ja, och däremellan är jag rolig, gratis. Twitter är Spotify, utan premium. Jag är rolig men jag måste kunna sälja mig på något sätt, alltså måste du gå med på att jag gör reklam för mina böcker och shower och allt vad det är. Vill du ha Twitter utan reklam, då får du köpa böckerna.

– Du är helt ekonomiskt oberoende i dag?

– Ja, naturligtvis.

– Du kan jobba gratis, om du vill?

– Ja, och det gör jag också, men inte ...

– Alltså, det finns inget självändamål i det, det var inte så jag menade ...

– Jag måste hela tiden veta varför jag gör någonting och vara noga med att jag inte gör det av ekonomiska skäl. Sen tycker jag om att tjäna pengar. Jag tycker mycket om att tjäna pengar till och med.

– Ja, du är ju borgare, så det ...

– Jag tycker om god mat och viner. Jag gör inte av med så mycket pengar, dock. Jag tror att det är frikyrkan i mig. Jag konsumerar inte, jag är världens sämsta shoppare. Jag hatar att shoppa. Men det är klart att jag är rik, jämfört med 99,9 procent av världens befolkning är jag superrik. Jag tillhör den lilla procenten. Det är relativt många, i alla fall i Sverige, som tillhör i alla fall de där fem procenten. Det räcker med att ha en lägenhet i innerstan ...

– Mm, då har du blivit rik, ja.

– Sen är jag naturligtvis inte rik i jämförelse med Bill Gates.

– Bill Gates är världens största socialist, för han gav bort 95 procent till stiftelsen och sen gav han ”bara 100 miljoner dollar” per barn.

– Det gillar jag, för jag har en stiftelse som jag jobbar med som knyter projekt till sig, så flera av mina böcker ges direkt till stiftelsen. De pengarna ser jag inte över huvud taget. Alla mina pjäser, var de än spelas i världen, går direkt till stiftelsen, även skivor och sådant går direkt dit. Och pocketupplagor och sådant ges bort. Därefter är det meningen att när jag är död så ska ungarna få mycket lite, eller mycket lite på Bill Gateska, men det blir naturligtvis mer än de flesta får ändå. Men det blir inte i proportion till vad jag har. Om inte världen har gått åt fanders så att vi alla har blivit fattiga.

– Jo, pengar kommer ju att avskaffas om fem år.

– Men om vi håller oss till nuvarande världsbild. Så ska det allra mesta ges bort.

– Känner du dig som en segrare?

(Hörbar suck, sen tystnad.)

– Jag känner mig inte som en förlorare heller. Svaret är nog att jag inte tänker i sådana termer. Det har jag aldrig gjort. Jag är inte heller någon siffermänniska. Jag håller inte reda på vare sig upplagor eller inkomster. Helt ärligt. I min första roman Passionsspelet skriver jag att matematik är till för trasiga människor.

– För trasiga människor?

– Ja.

– Fan, då måste jag vara jättetrasig.

– Jag är inte intresserad ... Alltså om jag skriver en bok, eller gör en show, om jag jobbar vill jag tjäna pengarna, så jag är bra på att förhandla, men sen har jag inte en aning om hur mycket pengar det blir. Eller hur många upplagor det är. Jag har inte en aning om hur en enda av mina böcker har sålt. Jag har inte en aning om hur många som kommer och ser mina shower. Och om jag får höra siffrorna så glömmer jag det.

– Kanske för att det är så abstrakt också. 17 327 människor såg dig förra året ...

– Om jag får frågan i intervjuer någon gång, när folk vill ha siffror, så då säger jag någon siffra. Men alltid när jag säger siffror, så ... Troligen har jag bara tagit en siffra ur luften, ha ha.

– Men du mäter ju, och det gör du i dina shower, så berättar du ju om ditt inflytande. Du mäter ju ditt inflytande, du mäter ju om det du gör ger resultat eller inte.

– Jag förstår inte riktigt?

– Så här menar jag, när du nu gör den här showen, det går jättebra, du vet inte hur många som har sett den, men du vet att den har haft en betydelse, det har varit väldigt många, du har fått väldigt mycket uppskattning. Någonstans mäter du ju, annars skulle du inte fortsätta.

– Nej ... Nej, när jag skriver någonting så är det för att det finns något jag behöver svara på, eller någonting jag behöver utforska, så jag skriver bara för min egen skull. Skrivandet och showandet är också något jag fantiserat ihop, som en del av mitt dagdrömmande, jag har gjort på samma sätt sen jag var liten, bara det att nu har jag möjligheter att göra dagdrömmarna konkreta och genomföra dem. Det enda sätt som jag verkligen mäter framgång med – eller inflytande eller vad du nu vill använda för term – är när enskilda människor berättar att jag har gått att hålla i handen. När någonting jag sagt eller skrivit eller gjort har gjort att de orkar leva vidare en liten stund till i sina liv.

– Jag har redan fått folk som skrivit att efter 30 år tillsammans att fick den dem att fatta ett beslut i sitt liv. Att jag orkade ... Eller ta till exempel den här transpersonen som skrivit till mig och berättat om sitt liv.

(Läser ur ett brev)

– Sen håller hon, den här killen, kontakt med mig. Det här var först 2013 och i tre år har vi hållit kontakt och jag har fått följa hennes, eller hans tabletter, eller hormoner, och ditten och duttan, och mammans död och nu fick jag veta att mamman är död och ska begravas, och jag skriver: ”Jag tänker på dig, stor kram.” Och han skriver: ”Tack, fina du, det var jättefint.” Där är bilder på kistan, och så står det att ”Hon älskade dig och lila så på minnesstunden spelade vi Mitt enda liv.” Och för mig, det är ... Det här är en transkille som fått kämpa, kämpa, kämpa för att nå, våga ta stegen, vara där, dessutom med en mamma som varit jättesjuk ... Och på begravningen, minnestunden kan man spela Mitt enda liv. Det är fantastiskt.

– Det är en fantastisk mening också, ”Mitt enda liv, det enda liv jag haft ...”

– Jag blir berörd av varje person som ger mig förtroende, som berättar för mig om sitt liv, men också om hur något som jag har gjort har betytt någonting. Och det behöver inte vara några märkvärdigheter, verkligen inga ... Det kan räcka ibland att någon skriver ett kort ”Hej hopp Jonas”.

– Om man vänder på det, om du nu ska göra det här och så kommer det inget folk. Det är ju en skräck för alla som gör något på en scen. När jag håller en föreläsning och det sitter 17 personer där och man har åkt till andra änden av landet. Då blir man ju helt förtvivlad och så skyller man på arrangören. I själva verket så kanske jag är helt ointressant i debatten.

(Djup suck)

– Alltså, det är klart att det kommer folk och ser mig. Det har funnits år i min karriär då jag har fått hyra lite mindre teatrar och det finns år när jag har kunnat hyra stora isstadions. Men till slut handlar det ändå om det enskilda mötet med en person i publiken. Jag var på musikal igår där det verkligen inte var många personer i salongen, det kanske var 100 av 450, men så fort de började spela är det ju ändå vad de gör som är värt något. Vi som sitter i publiken, vi sitter ju inte och tänker på ...

– ... vilka som inte är där.

– Nej, utan vi är ju upptagna av föreställningen. Samtidigt som jag när jag själv uppträder och det inte är fullt, tänka att nu sitter publiken och tittar sig omkring och tänker att vi har köpt biljetter till fel föreställning!. Jag har förresten en publik i Stockholm som går ganska mycket på Dramaten och Stadsteatern också. Det vill säga att de vill gärna se mig, men de vill veta att det är bra. Så därför väntar de på recensionerna. Så jag har ju inte utsålt förrän jag liksom bevisat att det är bra. Så nu säljer vi biljetter ...

(Telefonen ringer)

– Förlåt, det är min man som ringer, förlåt, från Irland.

– Hallå älskling!

***

Jonas Gardell ändrar röstläge som man gör när man pratar med den man älskar.

Du hör det varje dag på bussar och i tåg och på arbetsplatser där någon lyfter en telefon och plötsligt byter hela rummet ton och hen är någon annanstans och vi andra tittar bort för vi vill ju inte störa. Och det är för övrigt sen eftermiddag nu och dags att avrunda. Bara några ord om döden återstår.

***

– Vad gör du efter showen?

– Det är en bok som heter Bara på besök som kommer i september och en tv-serie som förhoppningsvis ska börja spelas in. Boken har ungefär samma tema som showen, det vill säga; vad hände med det här landet? Och sen skriver jag en roman också som är rätt dokumentär.

– Som i En komikers uppväxt?

– Nej, inte alls som En komikers uppväxt. Det här är liksom släkten bak till 1700-talet, för att förstå Sverige. Vi måste ha en plattform att stå på för att skildra samhällsutvecklingen, och då har jag valt min familj, min släkt. Och jag tänker på den här romanen som min sista roman.

– Jaha, varför då?

– Därför att jag tänker på den som min sista roman. Sen vet jag ju inte om det blir så, Och det får ta den tid det tar. Tar det två år, eller fem år eller tio år, så må det vara hänt.

– Den där tanken gör mig fullständigt livrädd, tanken på att det här är mitt sista nummer av tidningen ...

– Alltså jag har funderat på det här sammanfattandet jag uppenbarligen håller på med just nu, varför håller jag på med det? Är det att jag intuitivt vet något som jag är inte är medveten om ännu? Och det hoppas jag ju inte, för min dröm är ju att få leva och se barnbarnen, och våra egna barn är så pass små ännu att det lär ju dröja, så jag hoppas verkligen att jag får hänga med. Jag tycker att det är så roligt att vara med. Fast så här kan man också se det: En komikers uppväxt-trilogin var berättelsen om 70-talet, och Torka aldrig tårar-berättelsen om 80-talet. Den nya tv-serien är kanske berättelsen om 90-talet, så jag rör mig uppenbarligen framåt.

– Du skriver 20 år efter att saker hänt.

– Ja, och det tror jag är för att det är den distans, den tidsperiod som krävs för att du ska se mönstren, och betydelsen av någonting.

– Tänker du på döden? På riktigt alltså?

– Nej, inte mycket. Nej, det gör jag inte, men däremot så, jag kommer från en familj där man har dött ganska tidigt, alltså alla morföräldrar och farföräldrar och pappor, du vet alla har dött relativt tidigt i olika sjukdomar. Morfar blev 49, pappa 59. Många av de sjukdomar de dog i går att bota eller i alla fall förlänga livet på i dag. De enda i släkten som blivit äldre blev dementa. Så jag har ingen riktigt bra förebild i släkten, typ den gamle morfadern som sitter och fiskar med barnbarnet. Det fanns ingen morfar eller farfar eller någonting sånt. Så det är möjligt att det är därför jag inte riktigt kan se mig själv som åldring, jag har ingenting att spegla mig i här.

– Du kan inte se dig som 90-åring som pratar med barnbarnen ...

– Bara som 90-åring som geggar med maten på ett demenshem. Och det är ju inget kul.

– Jag tror inte att det blir så.

– Nej, jag hoppas att det inte blir så. Jag tror att det kanske är det som gör att jag tar ut det här nu, att jag liksom inte chansar och väntar. Jag tror också att det är en av anledningarna till att mina syskon alltid har haft ett jävla tempo i det vi gör för att ingen av oss riktigt ...

– ... tror att ni ska få fortsätta.

– I alla fall inte litar på det.

– Ni hinner inte klart i alla fall.

– Nej.

– Jag har själv en väldigt konstig relation till döden. När jag skrev den här romanen om min familj – Löjliga familjen – så dör fyra personer där. Sen hände exakt det, nästan på samma sätt. Det var ingen brand, men det var snudd på. Brorsan dog i tunnelbanan, nästa bror på vägen och sen ... Sen har jag inte kunnat skriva om det som kan hända, det är som om det spökar ...

– Det finns en väldigt rolig passage i min nästa bok där jag skriver mycket om trafiksäkerhet i Sverige. Jag unnar mig fem sidor om trafiksäkerhet.

– Men den släpper du om några år alltså?

– När den blir färdig, och jag tänker att det tar två eller tre eller fyra eller fem år till. Det har ingen ekonomisk betydelse. Jag tjänar mina mesta pengar i dag på om börsen går upp eller ner.

– På ägandet.

– Förr i världen visste jag att om jag avstod från att köpa pålägg och drog ner på det ena eller andra kunde jag sitta och skriva en månad. Men ingenting av det jag gör i dag, vare sig jag shoppar vilt eller inte påverkar om jag blir rik eller fattig i morgon. Jag blir rik eller fattig beroende på den där marknaden som vi pratade om tidigare.

– Det är ju också läskigt. De som har aktier, och har en trygghet i aktier, blir ju livrädda. För de vet ju vilken bluff det är, alltså hur ...

(Blåser luft.)

– Vad var det jag sa om matematik? Alla de där siffrorna är ju bara fiktion. Jag tänker mest att det löser sig. Om jag bara får leva, så löser det sig.