Jan Jönsson (L): ”Jag har haft ett mordförsök precis nedanför min port”
Bild: Zanna Nordqvist (montage)
Dagens ETC
Jan Jönsson är folkpartisten från förorten. Botkyrka-rektorn som blev socialborgarråd och gängens värsta fiende. Hyresrätts-liberalen som besöker gamla elever i fängelset. Tidö-motståndaren som hotar lämna partiet om SD får plats i regeringen. Nu vill han att Liberalerna drar upp nya gränser.
– Jag har flera gamla elever som det gått riktigt, riktigt illa för. Ett antal som blivit dömda för mord, men man får aldrig ge upp hoppet, säger Jan Jönsson till Dagens ETC.
Tolv år gammal gick Jan Jönsson med i Folkpartiet. En person ringde upp och frågade om han möjligen inte skulle gå med i ungdomsförbundet Luf först.
– Nej, jag vill hålla på med riktig politik, svarade jag. Det är möjligt att jag var lite lillgammal, kanske, säger han.
Ett samhällsintresserat barn som sålde fika utanför radhuset i Sätra för att samla in pengar till Världsnaturfonden.
Över 30 år senare är han kvar i partiet, som bytt namn och - enligt vissa - även politik.
– Kombinationen av marknadsekonomi, människors fria val och ett socialt patos, det fångade det jag kände var rätt. Det i kombination med en väldigt lång och stolt historia av att ha hållit emot kommunismen, nazismen och alla möjliga typer av farsoter som mänskligheten drabbats av.
Det var tidigt 1990-tal och djup finanskris i Sverige. Det lokala biblioteket lades ner, hans skolklass gick från 23 till 31 elever och både högstadiet och fritidsgården hotades av nedläggning.
Han var engagerad i skolfrågor redan tidigt, satt med i både matrådet och elevrådet och sakta men säkert började förståelsen för samhället i stort att öka.
– Det blev en medvetenhet om att alla kanske inte har det lika enkelt i sina liv. Att det finns många olikheter. Jag var ju själv ganska udda och lite utsatt. Den känslan har jag alltid burit med mig.
– För mig har det alltid varit väldigt starkt att man måste tillåta människor att få vara som de själva vill vara. Att bekämpa extremistkrafter har alltid varit en ledstjärna. Det är därför som det här samarbetet med SD är så väldigt jobbigt.
Respekt på Flashback
Vi träffas på Bredängs konditori, i centrum av förorten i södra Stockholm.
Vita väggar, slitna bruna skinnsoffor, pinnstolar, en chokladboll och bryggkaffe från en kanna som stått och dragit på värmeplattan ett par timmar.
I ett ställ ligger några vältummade kvällstidningar från sensommaren.
Hade tidningarna istället varit dagsaktuella så hade Jan Jönssons ansikte prytt två av dem, eftersom han denna dag har stora intervjuer i både DN och lokaltidningen Mitt i Skärholmen.
Han är lokalkändis här. Född och uppväxt i radhus i Sätra en kilometer söderut, och sen över 20 år tillbaka boende i en hyresrätt i ett av skivhusen i gråbrun betong här i Bredäng.
I en tråd på forumet Flashback får Jan Jönsson oväntad respekt för att han bor i ett av de områden som polisen klassar som utsatta, som många andra politiker bara pratar om, trots att han har en hög lön och skulle ha råd att flytta till någon lugnare plats.
– Jag tycker det är intressant att bo på en plats där jag känner att mycket av det som är min politiska drivkraft faktiskt finns rent konkret. Det kan låta lite förmätet kanske, att bara för att man bor här så skulle man uppleva allting. Det är klart att jag är oerhört privilegierad, rent ekonomiskt. Sen finns det en annan aspekt, de här miljonprogramslägenheterna är fula hus men de är väldigt välplanerade.
Jag var ju själv ganska udda och lite utsatt.
För tolv år sedan skrev han en text i SvD som fritidspolitiker i stadsdelsnämnden och ”stolt förortsbo”, där han kritiserade den skeva bilden av förorten. Mycket av det hade han kunnat skriva även idag.
– Det finns väldigt mycket föreställningar om hur det är här. Om tv ska göra ett inslag om förorter så tar man alltid alla bildklipp från centrummiljöerna med grå betong. Men det räcker med att gå hundra meter bort så är det väldigt mycket träd, grönområden och stränder. Det får man aldrig se.
Är du fortfarande en stolt förortsbo?
– Ja, jag tycker att det är jättebra att bo här. Det händer saker, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Jag har haft ett mordförsök precis nedanför min port för ett par år sen. Det var väldigt hemskt förstås, men personligen har det aldrig hänt mig någonting.
Poliser i skolan
Efter fyra år som socialborgarråd i Stockholms blågröna styre är han kvar som gruppledare för Liberalerna i Stadshuset, numera i opposition. Den personvalskampanj han drev i fjolårets valrörelse, där Jan poserade på affischer under parollen ”gängens värsta fiende” fick stor uppmärksamhet.
Den syftade på Jan Jönssons långvariga arbete med att förebygga våld och kriminalitet bland ungdomar. Ett område där han vet vad han pratar om efter många år som lärare och rektor.
På skolan i Norsborg hände det att gängkriminella försökte rekrytera elever under skoltid.
– Det var ett påtagligt problem. Det var öppen knarkhandel i centrum. En kille sprang in med huva på och snodde med sig ett antal elevdatorer, mitt under lektionstid. Under sommarlovet kastades en handgranat in i källaren. Det var några mord, visserligen under nattetid, men nära skolgården. Och en anlagd brand mitt under skoldagen.
Hur hanterade du det, som högsta chef på skolan?
– Jag insåg att vi inte kunde klara det själva utan att ta hjälp av flera samhällsinstanser. Vi slog larm och jag varnande för att vi skulle behöva stänga hela skolan om vi inte skulle få någon form av säkerhet på plats. Det gjorde att polisen beslutade ha fyra poliser som jobbade på skolan under en period. Det fick jättestor effekt och upprättade någon form av normal skolmiljö, som man inte haft på väldigt länge.
Den stora förändringen kom när de började jobba med våldsförebyggande metoden MVP, som tagits från USA där man använt den efter skolskjutningar.
– Metoden bygger på att man dels erkänner att publikt våld i mångt och mycket grundar sig i destruktiva maskulinitetsnormer. Då behöver man jobba från tidig ålder med pojkars värderingar i relation till andra människor, kroppsintegritet och ”stopp min kropp”. Den andra biten handlar om att öva och träna personal och elever på att vara aktiva åskådare när det sker olika former av kränkningar, så att man stoppar våldsspiralen tidigt på trappan.
Nu har metoden implementerats på alla skolor i Botkyrka kommun och ett 40-tal i Stockholms stad.
– Under min period som socialborgarråd var det en av de prioriteringar vi hade att fler skolor skulle komma med.
Fikade i fängelsecell
Jan Jönsson har gjort avtryck bland sina gamla elever. Han har vigt fyra av dem och har kontakt med många på sociala medier. Vissa har det gått bättre för vissa än för andra.
– Jag har flera gamla elever som det gått riktigt, riktigt illa för. Ett antal personer som blivit dömda för mord. Det är hemskt förfärligt. Och jag har en som jag besökte på fängelset, som var dömd till fyra år för ett grovt rån. Jag skrev ett brev och fick svar att jag gärna fick komma och besöka honom så jag kom dit och satt och fikade med honom i en cell.
Vad hade kunnat göras annorlunda för att de här ungdomarna inte skulle hamna på den utstakade banan nedåt?
– I vissa fall hade vi inte gått att göra så mycket överhuvudtaget, av det enkla skälet att jag misstänker att det finns grundläggande beteendestörningar. Det hade krävt mycket tidigare och mycket mer omfattande behandling. I andra fall har jag snarare blivit förvånad över att det har gått så otroligt bra. Det säger något om att ge inte upp hoppet. Det är inte kört förrän det är slut.
Kan du ta åt dig äran för att ha styrt några individer från att hamna snett?
– I några enstaka fall. Det hävdar de själva, men jag tror att de tillmäter mig lite för stor betydelse. Men det är ingen tvekan om att för ungdomar som är i riskzon är det viktigt att ha engagerade vuxna som faktiskt tror på dem, och som ändå klarar av att sätta gränser.
Med din handfasta erfarenhet, tycker du det är för mycket okunskap i debatten?
– Politiker ska inte vara experter, däremot måste man ta till sig vad experter och de som har konkret erfarenhet säger. De senaste åren har det varit alldeles för ensidigt fokus på att få medialt genomslag genom att föreslå skärpta straff, fler poliser, mer tvång. För de som redan är indragna i det här är det ingen tvekan om att det behövs. Man kan inte ge förebyggande insatser till någon som redan har utvecklat ett grovt kriminellt beteende. Men det är den lilla gruppen. Den stora gruppen är inte där.
Han rabblar upp konkreta exempel på insatser.
– Det handlar om speciallärare. Det handlar om att ha socialarbetare som jobbar direkt ute på skolor. I vår skola hade jag förmånen att ha ett kuratorsteam med tre kuratorer, delvis via statsbidrag. Jag tror aldrig vi hade kunnat vända utvecklingen utan dem.
Han tar en tugga på chokladbollen. Gestikulerar med händerna och fortsätter såga den breda politikens syn på repressiva åtgärder.
– Vi har en samhällsvård som inte fungerar, sammanfattar han ett långt resonemang.
Det är dina partikamrater och samarbetspartier som är hårdast för den repressiva politiken?
– Ja, jag vet. Jag har tjatat mig blå om det här. Man kan säga mycket om Johan Pehrson, men är det något han vill att Liberalerna ska stå för i det här samarbetet så är det sociala och förebyggande insatser. Vi skrev en gemensam artikel inför valet om att lägga en miljard på förstärkt samhällsvård. Sen kan jag konstatera att det inte har blivit så mycket av det.
Är det inte som att skrika rakt ut i luften, när man är minsta partiet i ett samarbete där de andra tre har diametralt olika åsikter?
– Jo.
”Partistyrelsen tycker som jag”
Till helgens landsmöte har Jan Jönsson skrivit under ett halvdussin motioner.
En handlar om att hjälpa individer att komma tillbaka till egen försörjning, utan att försvåra situationen med enbart hårdare krav och minskade bidrag. En annan om trygga socialförsäkringar. En tredje om att reformer för fattiga. En fjärde om en solidarisk biståndspolitik. Det är tydlig och klassisk socialliberalism.
Om vi inte lyckas med det, då vet jag inte riktigt vad det är som vi ska gå till val på.
– Det är ganska bred uppslutning kring den socialliberala sakpolitiken. När jag pratar med kollegor i kommuner och regioner så är alla på samma planhalva som jag. Den svåra uppgiften är hur vi realiserar det inom den här regeringskonstellationen. Ska man bli trovärdig så måste man ju göra politik. Min förväntan är att det här landsmötet, som är det första efter att avtalet ingicks, ska sätta ramar för vad våra förhandlare och ministrar faktiskt ska kräva. För om vi inte lyckas med det, då vet jag inte riktigt vad det är som vi ska gå till val på.
När Liberalerna förra hösten satte sig i en regering stödd av Sverigedemokraterna, byggd på Tidöavtalet, var Jan Jönsson snabbt ute med sågen.
– Ingen kan säga att de här förslagen är liberal politik. Men det är priset man betalar om man vill sitta i regering med ett väldigt stort nationalistiskt parti, sa han till DN.
Fanns det något alternativ till att skriva under?
– Man hade kunnat säga att vi kan stödja Kristersson, men vi kan inte ingå i ett sånt här avtal. Och då hade man väl fått stå utanför regeringen.
Men SD krävde väl att det skulle vara ett nedskrivet avtal, för att stödja regeringen?
– Ja, men jag är ganska övertygad om att Moderaterna verkligen ville få statsministerposten, och jag är helt övertygad om att SD inte hade klarat att man skulle släppa fram S igen. Så det tror jag faktiskt inte hade skett.
Hur ska ni göra för att bromsa de punkter som går längst?
– Jag tycker vi har landat helt rätt på landsmötet. Partistyrelsen tycker som jag i nästan allt. Det gör ju att det nu blir tydliga ställningstaganden som begränsar vad våra förhandlare kan gå med på.
Jan Jönsson låter hoppfull i detta.
– Det som vi har gått med på i avtalet är ett antal utredningar, på visserligen väldigt kontroversiella områden. Men vad som sen ska läggas som proposition är en annan sak. Där tror jag vi måste bli väldigt tuffa i förhandlingarna, på ett annat sätt än vad vi har varit hittills. Det handlar också om vår trovärdighet, om vi ska vara det här mittenankaret som vi har sagt att vi ska vara.
Skillnad med SD i regering
Han lyfter fram att landsmötet föreslår tydliga gränser för vad den omstridda informationsplikten, eller angiverilagen, ska innehålla. Med undantag för såväl skola som socialtjänst och sjukvård, och utan straffansvar för de som av yrkesetiska skäl väljer att inte följa den.
– Vilket i princip innebär att det inte är någon plikt.
Men vad spelar det för roll i stort, när ni sitter i regeringsförhandlingar med partier som är fyra gånger så stora?
– Det kan spela roll om vi vågar vara tuffa. Och för hur långvariga de här reformerna kan bli nästa mandatperiod. Då är ju inte vi bundna av något avtal längre. Och utan avtalet kan en massa reformer rullas tillbaka.
Du har sagt att din röda gräns går vid att ni aldrig kan sitta i samma regering eller stödja en regering som SD är med i. Vad är egentligen den stora skillnaden mot idag, SD fick ju igenom allt i Tidöavtalet? Är det en symbolisk fråga?
– Nej, den är viktig därför att då får man ju också inflytande över departementen, över en hel mängd styrningsmekanismer inom statsförvaltningen som man inte har idag. Men jag håller med att om att som avtalet är skrivet så har det gått för långt. Då tänker jag att vi får begränsa så mycket som möjligt. Inför kommande mandatperiod behöver vi kräva mycket mer av frihetliga reformer om det ska gå att fortsätta.
Här i Stockholm har ju liberalt sinnade i både M och L gått till socialdemokratin i protest
Liberalerna går kraftgång runt 2-3 procent i opinionsmätningarna, hur djup är krisen?
– Jag tror att den är väldigt svår, inte bara för oss utan för stora delar av det borgerliga fältet. Här i Stockholm har ju liberalt sinnade i både M och L gått till socialdemokratin i protest. Och då måste man börja fundera på högsta ledningsnivå vad man ska göra om man överhuvudtaget vill vara kvar som relevant kraft.
Vad är ditt svar?
– Det är över min betalningsgrad.
Är du sugen på att kliva in på rikspolitiken?
– Nej, verkligen inte. Det som är skönt med kommunalpolitik är att det handlar om riktiga saker som betyder något för riktiga människor Och som man konkret kan se i verkligheten. Jag kan gå ut och besöka en verksamhet, jag kan gå ut här i centrum och se ”denna bänk har jag varit med och beslutat om att den ska stå där”. Jag kan se det här teamet som vi har för våldsutsatta barn i vårt barnhus, den har jag varit med om och tagit fram pengar till.
På nationell nivå kan du påverka folks vardag på mycket större plan?
– Kanske om jag blir minister, men jag kommer inte bli minister. Främst för att jag inte kan ingå i den här konstellationen. Jag kommer aldrig att sätta mig i någonting där vi måste förhandla med SD.
Utanför caféfönstret har mörkret sänkt sig medan barnfamiljer stressar förbi mot fredagsmyset. När vi går ut för att ta bilder på torget kommer en kvinna i yngre medelåldern.
– Visst är det Jan Jönsson? Jag måste bara tacka dig för att det fortfarande finns anständiga liberaler, säger hon och hastar vidare hemåt.