Sedan har karriären fört honom genom en rad olika polisuppgifter. Han har varit insatspolis, han har jobbat mot alla tänkbara gängbildningar – och nu handlar det om gängen i förorterna.

Fick sin egen bil spräng

Jale Poljarevius är upprörd, han är arg, hans ögon svartnar – som han ser ut då är det inte någon man skulle vilja möta en natt på en dåligt upplyst gata, man skulle snabbt gå över gatan till den andra trottoaren.  Mest arg blir han när han tänker på dem som han kallar profitörerna.

De som tjänar pengar på att ta in barn i kriminaliteten måste sättas fast. 

– De som tjänar pengar på att ta in barn i kriminaliteten måste sättas fast. De ska dömas hårt, mycket hårt. Jag vet att det är svårbevisade brott men där måste vi lyckas.

Han menar att vi måste ta gängen på djupaste allvar, att situationen är mycket, mycket svår – värre än vad vi upplevt tidigare. Han berättar om en liten pojke med gänganknytning som greps och visiterades av polisen. I sin ficka hade han ett avskedsbrev till sin mamma om han skulle dödas. I brevet bad han henne förlåta honom om han gjort henne besviken.

Men arbetet är farligt för också poliser. För några år sedan sprängdes Jale Poljarevius bil, en röd Hynduai, utanför hans hem. Men själv väljer han att spela ner händelsen.

– Det var bara en varning, jag var inte i fara. Vi hade skruvat upp kampen mot gängen i Uppsala och de reagerade. Men det var mycket värre för en kollega som fick en salva från ett automatvapen genom fönstren i sitt hem.

Men visst kändes det. Hans familj, som han ogärna talar om offentligt, tog illa vid sig och speciellt tufft var det för en av hans döttrar.

– Gängen vet dock att det inte hjälper att attackera poliser. Lyckas de göra sig av med mig som kommer det någon annan stället. Vi kommer aldrig att ge upp.

Straff på obestämd tid

Jale Poljarevius berättar med stolthet att ha polisens kamp mot gängen under den senaste tiden har lett till att 500 svårt kriminella dömts till sammanlagt 3 000 år. Men han är långt ifrån nöjd.

– Vi måste pröva nya sätt att arbeta på. Det är nästan helt fokus på pansarnäven och den är nödvändig, men det behövs mycket annat också.

 Vi kan inte bara låsa in människor och tro att de ska bli bättre.

– Vi kan inte ha en situation där unga killar mördar någon och får två års instängning på ett slutet förvar. Sedan kommer de ut och kan mörda igen. Två år, eller ens tre, fyra år förslår inte långt för att rehabilitera någon, vi måste ha betydligt längre tid att arbeta på för här handlar det om att omvända en människa för resten av livet. Och vi måste ha en idé om vad vi vill göra, en behandling. Vi kan inte bara låsa in människor och tro att de ska bli bättre.

Jale Poljarevius kan också vara tveksam om nyttan med mycket långa, förutbestämda fängelsestraff och kan titta lite längtansfullt på psykiatrin.

– Där kan de låsa in, inkapacitera, någon på obestämd tid ända fram till att man gör en bedömning att han inte kommer att skada någon annan, eller sig själv, om han släpps fri. Det blir då en pågående process, det blir ett pågående förändringsarbete. 

– Ingen tjänar på att någon sitter inlåst utan att det finns starka skäl för det. Inte heller på att någon som inte är mogen släpps ut efter ett tidsbestämt straff och fortsätter skada andra och sig själv.

”Mer skada än nytta”

Med sitt tuffa sätt, sitt hårda språk och no bullshit-attityd framstår Jale Poljarevius som urtypen för den nye hårda tag-snuten som främst vill ha fler lagar och hårdare straff. Men det stämmer inte. När det till exempel gäller införandet av visitationszoner där polisen ska kunna visitera alla som finns inom ett bestämt område ställer han sig frågande.

 Det kommer nära maktfullkomlighet. Vi behöver inte mer polarisering.

– Jag tror att det skulle göra mer skada än nytta. Vi måste kunna skilja äpplen från päron, varför ska vi visitera en vanlig människa? Det kommer nära maktfullkomlighet. Vi behöver inte mer polarisering.

– Genom rättegångsbalken och polislagen har vi redan de möjligheter vi behöver för att kunna visitera kriminella och de vi misstänker. Det räcker.

När det gäller synen på gängkriminella menar han att samhället måste outtröttligt försöka förändra dem.

– Bland de viktigaste vi kan göra är att få gängkriminella att hoppa av, att få dem att förstå att det livet leder till katastrofer både för andra och för dem själva. Vi ska ta varje möjlighet att arbeta med dem så att de själva inser att deras kriminella liv enbart är destruktivt.

Detta innebär enligt Jale Poljarevius inte att man slår av på kampen mot de som är gängmedlemmar, utan tvärtom försöker hitta en väg ut för dem. Moderaternas rättsexpert Fredrik Kärrholm menar tvärtemot att de unga grovt våldskriminella i gängen måste låsas in under ett många år eftersom deras möjligheter till konsekvenstänkande inte är utvecklat. 

Kärrholm skriver att innan hjärnans frontallob är färdigutvecklad och testosteronnivåerna sjunker, vilket enligt honom sker vid 30 år, kan de inte släppas ut. 

Jale Poljarevius menar att det går att förändra en människa och ju tidigare man börjar ju större chans har man att lyckas.

Sverige har varit vårdslöst

Jale Poljarevius är övertygad om att det krävs ett nytt tänkande, inte minst inom polisen för att kunna förändra dagens allvarliga situation. Han menar att man måste pröva nya saker och lösningar, även om de kan framstå som långsökta och ibland flummiga. Och viktigast av allt är den lokala närvaron.

– Polisen måste finnas i det vanliga livet. Vi måste lära känna människorna där de bor och lever. Vårt ansvar är att ge dem frihet, trygghet och möjligheter att leva ett fullvärdigt liv i sina hemområden. Vi har i dag vissa lokalpoliser och områdespoliser, men vi behöver fler.

Han är inte främmande för att pröva med att införa en kommunal polis

– Det är kanske inte är så dumt, det kan vara värt att prova. I Spanien har man Policia Local, Policia Nacional och Guardia Civil. Den lokala polisen finns ständigt i områdena med många människor. Andra finns insatsberedda att slå till där det behövs och några har en mer vässad specialitet, men alla tre kan stötta varandra.

Istället för att fronta den här bistra verkligheten så har vi avfärdat den.

Detta är ett system som praktiskt taget alla europeiska länder utanför Norden har.

– Det är lite konstigt att Norden inte har det, här har vi alltid tänkt att vi är lite exceptionella, vi är lite för mer än alla andra. Men nu får vi konstatera att så inte är fallet. Se bara på MC-krigen i Danmark som smittade över till oss och se på påskkravallerna i Sverige.

– Istället för att fronta den här bistra verkligheten så har vi avfärdat den och nu har vi alla de här typerna av kriminalitet här. Vi har varit vårdslösa och inte lyssnat in signalerna som kommit.

Vill ha öronmärka lokalpoliser

Men det är klart att allt börjar med det lokala samhället. Jale Poljarevius menar att det är en grundläggande demokratifråga att folk med trygghet kan leva ett rimligt liv där de bor.

– Ska vi lyckas måste lokalpoliserna finnas överallt, de ska bli många fler och vara fredade, öronmärkta – även om man inte får prata om det – för sitt lokala jobb och inte användas till andra saker.

Men på det här sättet talar inte Rikspolischefen och inte den centrala polisledningen, där gäller fortsatt och stenhård centralisering. När jag påpekar det för Jale Poljarevius och säger att han är lite på kollissionskurs med polisledningen säger han bara:

– Det är möjligt att jag är, men jag kan bara vara på ett sätt och säga vad jag tycker ska göras. Jag pratar inte om centrala resurser utan jag talar om lokala resurser och starka lokalpolisområden som vi måste stärka just för att nå det viktigaste – den lokala närvaron.

Och det finns mycket att göra; idag är cirka 1 100 poliser och civilanställda i lokal tjänst. Sammanlagt består polisen av cirka 35 000 anställda.

Måste gå på mängdbrotten

Jale Poljarevius var en av ledarna inom polisen i Uppsala för den stora nationella samlingen kallad Rimfrost då poliser från hela landet kallades till först Malmö och sedan också till Uppsala. Han menar att det var positivt för att man fick tillgång till resurser och utredare och kunde trycka tillbaka brottsligheten

Men, menar han, det är resurser och ”boots on the grund” som måste finns lokalt hela tiden, annars blir det en tillfällig insats och saker återgår till det gamla. 

Här måste det bli en förändring menar Jale Poljarevius, polisen måste ingripa mot mängdbrotten, alla de brott som kan vara nog så allvarliga för den som drabbas av dem men inte ger något utslag i resurstilldelning.

– Det handlar om vardagsbrotten, kan vi lyckas där så kommer vi att få goda relationer med allmänheten, vi får in bra info, vi kan till och med börja bryta ner tystnadskulturen. Då kan det börja hända grejer.

– Det krävs ett slut på avskrivningarna. Lägg ned avskrivningsgrunden som ska ge oss andrum, redovisa istället allt. Och då pratar jag också om något som ingen vill prata om idag: mäns våld mot kvinnor.

Jale Poljarevius menar att det inte bara handlar om gängen utan en rad brott: bedrägerier, stölder, smårån, misshandel och inte minst mäns våld mot kvinnor:

– De här gubbarna och grabbarna utövar både gängvåld och våld i nära relationer. Vi kanske inte får dit dem på mord men vi kan ta dem för brott mot kvinnofriden och sådana saker om vi aktivt jobbar med dessa brott.

– Alla brott räknas och ska beivras. Vi måste besätta de här områdena på alla plan så att affärer, vanliga människor, alla verksamheter kan bedrivas och inte tvingas bort av gäng som vill ha ensam kontroll. Och då måste polisen finnas där!