Han är lektor i straffrätt på East Anglia-universitetet i Norwich och har studerat pedo hunters-rörelsen. Den har vuxit lavinartat på fem år. Detta då polisen sagt att grooming, kontakt med barn i sexsyfte, är ett allt större problem som de inte kan arrestera sig ut ur. Antalet groomers är för många. Motreaktion: pedofiljägare.
– Vi har nog nått kulmen. Marknaden är mättad. Varje distrikt, det finns ett 50-tal, har minst en aktiv grupp. Men det sprider sig. Jag pratade nyss med en kollega i Australien som sa att de noterat en ökning, samma i USA och runt i Europa. Det är en internationell trend som fått fart av coronaisoleringen som gjort livet än mer digitalt. Folk har fått mer fritid och mindre mening i sina liv. Då blir aktivism mot sexbrott något viktigt att engagera sig i.
Vilken roll spelar sociala medier?
– En betydande. Vigilantes har alltid funnits. Pedofiljägare är annorlunda. De infiltrerar chattrum, låtsas vara barn, och startar konversationer för att fånga människor. Sociala medier gör det lätt att göra sånt som förr bara poliser och människor med avancerad övervakningsteknologi kunde göra. Då får du det här som svar på hotet med vuxna som raggar barn online.
Samarbetar brittisk polis med dem?
– Ja. Policyn är att det inte uppmuntras. Dock: när någon har tagit en person åker polisen dit, arresterar, utreder. Det är komplext. Polisen sitter i en rävsax. De vill inte uppmuntra vigilantism men de kan inte låta bli att agera på bevis. Det är inte illegalt att vara pedofiljägare, även om lagutrymmet för brottsprovokation är väldigt smalt, men det är en tvivelaktig, riskfylld syssla.
Finns det kopplingar till gäng och kriminalitet?
– De överlappar. Det är många
komplicerade, nätverk som knyter ihop. Vissa försöker jobba med polisen och andra är ointresserade av staten. I Storbritannien skickar pedofiljägare över hela landet information om misstänkta mellan varandra. Det är en utmaning för myndigheterna att greppa hur stora nätverken är.
Men är det här dåligt, egentligen?
– Övergrepp på barn triggar alla. Det är ett fruktansvärt brott som begriplig nog gör människor upprörda. Jag kan sympatisera med det. Men helt oskyldiga har livestreamats när de anklagats för pedofili. Det finns mängder av invecklade rörliga delar om jägarna inte kan kontrollera då de inte är utbildade utredare. Rättegångar kollapsar. Familjer imploderar och släktingar till förövare jagas från sina hem.
Hur ofta misshandlas någon?
– Väldigt svårt att säga. Vem ska ringa polisen? De jägare som larmar håller sig på rätt sidan lagen även om de inte är exemplariska utredare.
Hur ofta drabbas oskyldiga?
– Det finns många fall där man slagit till mot fel hus och sedan bett om ursäkt. Problemet är att om du livesänder på Facebook när du konfronterat fel person, eller den som öppnar är en familjemedlem, så har det redan streamats över världen. Och ibland när en adress hängs ut lockar det andra grupper att attackera.
Så folks liv förstörs?
– Det är förödande. Pedofilstigmat är det värsta som kan hända. Om du är oskyldig och hängs ut kommer folk att misstänka dig ändå.
Vad ska samhället göra åt pedofiljägare?
– Det är inget som bara ska få fortsätta. Sexuella övergrepp på barn kräver oerhört komplext polisarbete. Utredningar spårar ur när de görs av amatörer med okända metoder och motiv. Visst, de kan nå framgångar i domstol, men riskerna är för allvarliga. Polisen ska inte uppmuntra det och när jägare begår brott ska de arresteras och åtalas.
