Vi möts på ett kafé i Stockholm. Det skulle kunna vara början på vilken intervju som helst, men personen jag är här för att prata med är ingen vanlig intervjuperson. Han heter Bilal, har nyligen fyllt 13 år och kommer från Marocko. Han dricker varm choklad med extra socker i och har nära till skratt, även när han pratar om saker som han blir märkbart ledsen av.
Officiellt heter det att Bilal är ett ensamkommande nordafrikanskt barn – ett av målen för den rasistiska mobb som attackerade ungdomar med mörk hy i centrala Stockholm i slutet av januari.
Han har inte bott med sina föräldrar sedan han var fyra. Vid sex års ålder gömde han sig under en lastbil som skulle över Gibraltarsundet till Spanien och Europa.
– Från Spanien åkte jag till Frankrike, Tyskland och sedan Sverige via Danmark. Men det är samma problem överallt, det finns inga möjligheter för mig i något av länderna.
Till Sverige och Stockholm kom Bilal för ett halvår sedan. Då sökte han först upp Anna, som arbetar med föreningen ”Habibi – ung på gatan”, som hjälper unga som är hemlösa och bor på gatan. Bilals kusin hade blivit placerad hos Anna av Socialtjänsten, så han visste att hon gick att lita på.
På det sättet hade Bilal tur, han kunde ta hjälp av en vuxen som kan det svenska systemet innan han hamnade på gatan. Efter ett liv på flykt genom Europa är förtroendet för myndigheter i princip obefintligt, och det var först när Anna insisterade som Bilal gick till Migrationsverket för att registrera sina fingeravtryck och söka asyl.
”Inte en dag i skolan”
Nu är Bilal placerad hos en familj som bor nära Anna, så han har möjlighet att träffa sin kusin. Där kommer han dock inte att få stanna kvar.
– Familjen ville först adoptera ett nyfött barn, men när vi träffades tyckte mamman att jag var så lik hennes bror och vi kom bra överens. Men efter ett tag kom den tanken tillbaka, de vill nog adoptera ett barn, någon yngre, berättar han.
Så nu är Bilals framtid lite mer osäker, och ännu en uppsättning vuxna har svikit honom. När jag Bilal om han går i skolan tittar han på mig frågande.
– Vilken skola? Jag har inte gått en dag i skolan.
Vad vill du göra?
– Jag vill gå i skolan som alla andra i min ålder och sedan vill jag få stanna här, få uppehållstillstånd och vara en av svenskarna. Jag har blivit utslängd på gatorna i alla andra länder, också Marocko. Jag har inget land, alla har behandlat mig illa.
Vad skulle du vilja att folk visste om dig?
– Att jag är en bra människa som vill gå i skolan och inte vara hemlös, inte vara på gatan.
Hur mår du?
– Jag grubblar mycket, jag är osäker på framtiden och på nuet. Jag tänker också mycket på min syster, som är kvar i Marocko.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Otroligt många övergrepp”
Bilal är långtifrån ensam. Anna berättar att de pojkar hon mött i samband med arbetet med Habibi har liknande erfarenheter.
– De bär med sig många trauman och har varit utsatta för otroligt många övergrepp från vuxenvärlden, både sexuellt, med våld och svek. Ofta har det inte funnits en barndom och det är det de letar efter någonstans, en möjlighet att lära sig läsa och skriva, en möjlighet att gå i skolan.
Många av barnen som söker upp Habibi har omplacerats många gånger, och ofta saknar de en god man eller kontakt med myndigheterna, säger Anna. Hon menar att det slarvas med grundläggande rättigheter och det slarvas också med tolkar, vilket bidrar till att många inte förstår vad som händer i kontakten med Socialtjänsten och Migrationsverket.
– Av någon anledning faller de här pojkarna mellan stolarna och det finns inget skyddsnät som fångar in dem.
”Tappat allt hopp”
Många som läste om den rasistiska mobb som gick till attack mot de ensamkommande barnen i januari skakades av händelsen, men Anna berättar att för Bilal och de andra marockanska barnen var det en annan nyhet som slog mycket hårdare redan veckan innan. Det var då som inrikesminister Anders Ygeman (S) meddelade att Sverige inledde ett samarbete med marockanska myndigheter för att enklare kunna skicka tillbaka barnen och ungdomarna.
– Då blev det katastrof. Nu har de tappat allt hopp. Så är det med alla de pojkar jag har träffat, både de som är äldre och de som är yngre, de frågar varför de ska gå i skolan om de bara skickas tillbaka till Marocko, där de inte har en familj eller en framtid. Oftast har de inte varit där sedan de var 7, 8, 9 år, så de har ingen anknytning dit.
– Det här är svårt traumatiserade barn. Och i samma ögonblick som de fick reda på detta var det som om helvetets portar öppnade sig. De orkade inte hålla ihop överhuvudtaget. Många började med droger, fast de inte hade gjort det förut. Jag har talat med psykologer och personal på boenden som säger samma sak – den psykosociala hälsan hos den här gruppen har havererat.
Fotnot: Anna är ett fingerat namn.
