BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hemma hos Kicki Wahlström och Jan Mannheimer i Kungsbacka drogs en lättnadens suck den kvällen. Förslaget såg ut att gälla tre av de fyra afghanska pojkar de har boende hos sig:
16-åriga Javid Temori, vars medicinska åldersbedömning ETC Göteborg berättade om tidigare i veckan, 17-åriga Reza Haidari, som skrivits upp i ålder till 19, fått två avslag på sin asylansökan och hotas av utvisning, och 18-åriga Davod Nazari, som efter lång väntan kallades på en första intervju hos Migrationsverket först efter sin 18-årsdag i maj och som fortfarande väntar på myndighetens beslut.
”Vi kunde se framåt”
Endast 14-åriga Javad Ahmadi har uppehållstillstånd och sitter säkert, men den där kvällen efter regeringens besked kändes luften ändå lättare att andas för dem alla.
– Vi kunde plötsligt se framåt, så vi satt och pratade om att kanske hyra en stuga i Sälen för att åka skidor. Plötsligt kände vi ett framtidshopp, säger Jan Mannheimer och fortsätter:
– Och nästa morgon vaknade jag utan den där stenen som legat på mitt bröst, och Reza riktigt sträckte på sig, kom upp i tid och åkte i väg till skolan.
Men lättnaden blev kortlivad. Regeringens förslag väntas inte träda i kraft förrän till våren – förutsatt att det ens lyckas baxas igenom i riksdagen – och än så länge finns det ingenting som tyder på ändrade rutiner i väntan på det.
När Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen gick ut och krävde ett stopp för tvångsutvisningar av personer som kan komma att beröras av den nya lagen, svarade migrationsminister Heléne Fritzon (S) i Sveriges radios Ekot att ”myndigheterna har att jobba efter gällande lagstiftning, tills vi har en annan lagstiftning på plats”.
– Vi har blivit grundlurade igen. De kommer fortsätta med tvångsutvisningarna precis som förut, säger Jan Mannheimer.
Framför allt oroar han sig för Reza Haidari, som ska på återvändarsamtal på Migrationsverket i nästa vecka, och Javid Temori som väntar på svar från den medicinska åldersbedömningen.
– Om bara några veckor kanske de skriver upp honom i ålder och ger honom avslag. Sedan går det fort, nu har de full rulle på karusellen och vet precis hur de ska bli av med så många som möjligt, säger Jan Mannheimer.
Förtvivlan och ångest
Det är inte första gången paret känner sig blåsta. Efter att de följt uppmaningen att öppna sina hjärtan och ställt upp som familjehem, dröjde det inte länge innan den migrationspolitiska tvärvändningen kastade allt över ända och tvingade in dem i en ständig ström av negativa besked och överklagandeprocesser.
– Vissa dagar känner jag att jag bara inte orkar. Det är en sådan förtvivlan, ångest, ilska och sorg. Men det går inte att ge upp, för vi måste hjälpa de här pojkarna på något sätt, säger Kicki Wahlström.
Både hon och Jan Mannheimer är tydligt märkta av åren av kamp. För bråkat har de gjort – ringt och mejlat för att få rätsida på domstolsbeslut, ifrågasatt inkompetenta tolkar och hur myndigheterna kan lita på deras översättningar, polisanmält handläggare för tjänstefel och pekat på motsägelsefulla besked från Migrationsverket.
Allt för att lära sig och förstå hur de ska kunna göra det bästa för pojkarna.
– Men hur kan man förstå något som inte går att förstå? säger Kicki Wahlström.
Men hon drar sig för att klaga för egen del. Även när hjärnan är på väg att koka över, är det bara att bita ihop.
– Jag kommer ju inte tvångsutvisas till Afghanistan, det är ju pojkarna, säger Kicki Wahlström.
