Hon var över 35 och då erbjuds kvinnor i Stockholm att göra ett så kallat kub-test. Först görs ett blodprov och några veckor senare ett ultraljud. Det kombinerade resultatet används för att räkna ut sannolikheten för att fostret har ett kromosomfel. 

– Man kan ju vara lite orolig när man är gravid men man förväntar sig ändå få höra att allt ser bra ut på undersökningarna, berättar Ida. 

Men redan på ultraljudet kunde barnmorskan se att något var riktigt fel på fostret. Tarmarna låg utanpå magen. Resultatet av blodprovet visade också att sannolikheten för kromosomfel var hög. 

Det var 2021 och pandemin gjorde att inte ens hennes man fick följa med henne på besöken. Hon fick ensam ta emot de tunga beskeden. 

– Det var en enorm kris i mitt liv. 

”Hade varit helt olidligt” 

Ida fick en tid på fostermedicinskt centrum i Huddinge för ett moderkaksprov. Läkaren sticker då in en tunn nål genom magen och suger upp lite vävnad från moderkakan. Med det provet kan man få ett exakt besked om kromosomavvikelser.  

Väntan på resultatet av moderkaksprovet var ”den jobbigaste veckan någonsin”. 

– Att inte veta vad som är fel. Tiden går och fostret i magen blir mer och mer utvecklat till ett barn.

Under veckan hann Ida läsa på om kromosomavvikelser. Den vanligaste är trisomi 21, som vi kallar för Downs syndrom. Sedan finns det två ovanligare och mycket allvarligare varianter, trisomi 13 och trisomi 18.

Efter en vecka av oro fick Ida beskedet om att fostret hon bar på hade trisomi 13. 

– Jag hade hunnit läsa på så mycket innan. Jag är bra på katastroftänk. De flesta barn med trisomi 13 dör innan förlossning och av de som föds dör större delen redan inom ett år. Det händer att de lever tills de är tre, men det är inget enkelt eller vanligt liv.

Beslutet att göra en sen abort var ”etiskt lätt” och hon ville inte behöva bära ett så sjukt barn. 

– Det hade varit helt olidligt att vara tvungen att gå igenom graviditeten och föda ett barn som inte kommer att överleva. Jag ville inte heller utsätta min tvååring för det. Hon skulle slippa att jag var fokuserad på ett barn som skulle dö.

Valde att genomgå abort

Nu hade fostret redan hunnit bli 14 veckor. Vid en så sen abort sätts en förlossning igång med hjälp av läkemedel och kvinnan behöver stanna längre på sjukhuset, vilket oroade Ida.

– Det går så klart inte att jämföra med att föda ett fullgånget barn. Men när jag födde min dotter blev jag väldigt illa behandlad av vården. Det saknades resurser och det var en väldigt traumatisk förlossning där vi inte blev omhändertagna. Så inför den här aborten hade jag lite dödsångest faktiskt.

Hon skulle göra aborten på Södersjukhuset – samma ställe där hon haft den jobbiga förlossningen. 

– Jag blev inte omhändertagen när jag skulle föda ett friskt barn och nu skulle jag föda ett dött barn. Jag tänkte att ingen kommer att bry sig om mig nu. 

Men den här gången fick hon bättre stöd. Och hennes man fick vara med den här gången, en abort var undantaget från pandemireglerna. Hon gjorde aborten den 8 mars, på internationella kvinnodagen.

– Det kändes så symboliskt på något sätt. Det var så klart en superhemsk händelse för mig, men jag fick göra det här, det är så många kvinnor som inte får samma möjlighet. Jag är tacksam över att leva i ett land med fri abort.

Såg hennes lilla hand

Samtidigt beskriver hon upplevelsen som väldigt svår. Ida hade tagit reda på att det var en flicka hon väntade eftersom hon ville att det skulle vara en person snarare än ”den”. Hon och hennes man fick välja om de ville se henne efter aborten och ta avsked. De valde att bara se hennes lilla hand. 

Askan spreds sedan över Skogskyrkogården, i södra Stockholm. Ida har åkt dit en gång för att sörja och tänka. Senare valde familjen att flytta till Luleå för att komma närmare sin familj.

– Det kändes jobbigt att flytta ur aspekten att hon blev kvar i Stockholm själv. Helt ologiskt tycker en del av mig, men det var en känsla jag hade. 

Idag är Ida öppen med vad hon varit med om och pratar om händelsen med sina bekanta. Hon berättar att det är som med missfall – när man väl börjar prata om det kommer det fram att det är många som upplevt det. Det visade sig att en av hennes vänner hade väntat ett barn med trisomi 18. 

Någon händer det. Och nu råkade det hända mig. 

– Det här är väldigt ovanligt så det kändes osannolikt att jag kände en person som var med om det här precis innan mig. Barnmorskorna säger alltid att det är så otroligt liten sannolikhet att något är fel. Men någon händer det. Och nu råkade det hända mig. 

”Då missar man poängen”

Ida tycker att hennes fall visar hur viktigt det är med tillgång till fosterdiagnostik och möjlighet att göra sen abort. Ändå finns knappt exempel som hennes med i dagens diskussioner kring fosterdiagnostik. 

På Vårdguidens hemsida står: 

”En del kanske kommer fram till att resultatet av testerna inte spelar någon roll. Barnet är välkommen hur hen än blir. De kanske inte alls vill göra fosterdiagnostik.”

Ida tycket att fosterdiagnostik alltid problematiseras: ”gör det inte om du inte vet vad du ska göra av informationen” brukar det låta. Diskussionen handlar också om att barn som inte är perfekta sorteras bort. 

– Men då missar man poängen. Jag är supertacksam att jag kunde få veta det så pass tidigt så att jag slapp gå igenom en hel graviditet med alla påfrestningar det innebär att få ett barn som inte kommer att överleva. Det är just min upplevelse som är anledningen till att vi behöver ha fosterdiagnostik.

När paret flyttat till Luleå blev Ida gravid igen. När hon tittade på vad det fanns för möjlighet att göra ett kub-test visade det sig att Norrbotten är det enda länet i Sverige som inte erbjuder något kromosomtest alls. 

– Undrar om de kallt räknar på att det blir dyrare med kub än att ta hand om döende barn? Att föda barn är ju inte billigt heller om man bara ska räkna pengar, resonerar Ida. 

Hon fick ett tidigt missfall så det blev aldrig aktuellt med ett kub-test. Men hon tycker att det är djupt orättvist att kvinnor i vissa län inte får den möjlighet som hon fick att ta reda på om fostret har någon allvarlig skada, eller måste betala för det själva. 

Inte berättat för sin dotter

Idag är hon lycklig över att ha ändå ha fått ett friskt barn. Men hon har inte berättat för sin dotter om att hon kunde haft ett syskon idag och medverkar därför anonymt i den här artikeln. Hon vill inte att dottern, som ännu är för liten för att fullt förstå fosterdiagnostik och abort, ska få reda på händelsen via omvägar. 

– Men vi kommer att prata om det när jag känner att hon är redo.