Farid är 16 år och kom till Sverige i somras efter en två månader lång flykt genom Europa. Han är från Afghanistan, men familjen flydde till grannlandet Iran redan när han var ett år gammal. Afghaner står inte högt i status i Iran. Han blev ofta illa behandlad av människor på gatan såväl som av myndigheter och statsapparat. Trakasserad, slagen och hotad om sexuella övergrepp och våld.
När han och hans ett år äldre bror kom upp i tonåren blev de mer och mer oroliga för att tvångsrekryteras och skickas till Syrien för att strida i Bashar al-Assads armé.
– Man hade två val. Antingen kriga i Syrien eller bli tvungen att ha sex och bli torterad av männen.
”Vi var rädda och ville bara ut”
Flera av Farids kompisar hamnade i Syrien utan att komma tillbaka.
– Det hände många av mina nära vänner. Alla dödades, nackades. Jag var rädd. Annars skulle jag inte vara här. Inte lämna min familj kvar och fly, berättar Farid på nästan felfri svenska, trots att han bara har bott här i drygt ett halvår.
– Jag är som en bil som börjar få slut på bensin, hackar mig fram när jag pratar, skrattar han själv blygsamt och fortsätter berätta detaljerat om flykten.
– Vi var rädda och ville bara ut, bort från Iran.
Han berättar om hur de betalade olika smugglare för att ta sig över gränserna och komma till säkerheten i västra EU. Hur han grät när de åkte båt över Medelhavet till grekiska ön Lesbos med 45 personer, i en båt byggd för 12 som dessutom läckte in vatten så att de fick skopa med en gammal gryta. Hur de färdades med bilar, bussar, tåg och till fots genom ett allt hårdare Europa med sexuella närmanden från smugglare, våldshot på flyktinglägren och nätter under en kartongbit på Budapests blåsiga gator.
Ovant bemötande
Den 31 juli kom de till Malmö, Farid och hans bror. Det enda de visste om Sverige då var att Volvo fanns.
– Vi gick direkt till en polisstation. Där satt en ensam person, en kvinna som såg snäll ut. Hon frågade på engelska: ”Hur mår ni? Hur kan jag hjälpa er?”. Vi tänkte bara ”Herregud, de slår oss inte, de säger inga dåliga ord, de stör oss inte”.
Efter fem dagar på ett transitboende i Malmö fick Farid och hans bror åka tåg till Stockholm där de sattes i familjehem. Först i Östberga, därefter i Tyresö. Sedan ett par månader bor de nu på ett boende för totalt 21 ensamkommande pojkar i en kommun strax norr om Stockholm.
– Det är bra där. Personalen är jättesnälla. Jag hoppas jag får bo kvar där tills jag är 18 år, säger han.
Farid går i gymnasiet på en skola i innerstaden. Han berättar att han älskar att gå i skolan och lära sig saker. Att han vill plugga vidare och bli läkare eller forskare. Drömmen är att hitta medicin mot cancer.
– Jag kanske inte når hela vägen fram. Men om människan måste ta tusen steg för att nå dit kan jag försöka ta ett av dem.
En dag i skolan fick han besök av några personer från föreningen Internationella Bekantskaper som tränade svenska med ungdomarna. De undrade vad Farid var intresserad av och han svarade att han ville spela basket.
– Så jag fick börja spela med ett basketlag. Det är jättebra. Vi har jättebra ledare som försöker lära oss på bra sätt. En dag åkte vi till Södertälje och tittade på landskampen mellan Sverige och Spanien. Det var så roligt. Jag kände mig som en svensk. Jag målade mig i ansiktet med gult och blått. Det var jättekul.
Men de senaste veckorna har två spelare saknats på basketträningarna. Farid och hans bror har inte vågat åka dit. Den rasistiska lynchmobbens attack på Sergels torg har skrämt dem.
– Vi vågar inte åka. Jag är rädd att det skulle bli som i Iran, där de slog mig på gatan. Här har jag känt mig säker och trygg. Jag har inte mött så mycket rasism här. Men jag är redo hela tiden, beredd att springa om något skulle hända.
Farid tror att rasismen bygger på två faktorer.
– Dels att flyktingar begår brott. Men det är dumt att om en person från ett land begår ett brott så ska alla personer från det landet straffas. Och dels att de inte förstår varför en person lämnar sitt land. Jag skulle inte vara här om jag inte var tvungen. Jag gråter varje kväll för att jag saknar min familj. Jag pratar med dem varje dag på Viber och Whatsapp.
”Jag har mött så många bra personer”
Trots rädslan för att utsättas för rasistiskt våld vill Farid bara säga goda saker om sitt nya hemland.
– Det är tryggt här. Jag har mött så många bra personer. Min gode man, lärarna i skolan och familjen som har hjälpt mig så mycket och fått mig att inte känna mig så ensam. Sverige är bra. Du får säga vad du vill, det är fri press och ingen som stör dig. Jag tycker om Afghanistan, men jag älskar Sverige. Jag vill stanna här.
Fotnot: Farid heter egentligen något annat.
