– Inte för att kulturellt närma mig de jag intervjuade utan för att kidnappningsrisken minskade med 95 procent. Det var hemskt, framförallt för mig som jobbar med ljud. Man hör inte ordentligt, säger Cecilia Uddén. Ett av få citat jag kommer ihåg.

Efter 15 minuter isar det till i magen: hur ska intervjun kunna bli till text utan inspelning?

Jag lyckas smyga upp telefonen, trycker på record och får ur mig frågan:

När tvivlade du på dig själv som journalist senast?

– För två minuter sedan, säger hon och fortsätter.

– Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag är inte alls särskilt självsäker men å andra sidan är jag inte så ledsen över det utan jag tror att det är vårt främsta privilegium som journalister. Vi åker inte ut för att bekräfta något som vi redan anser. Politiker kanske har en ideologi eller en tes, och så åker de ut i verkligheten för att bevisa den. Vår uppgift är motsatsen. Därför ska vi tvivla och vara skeptiska till all information.

Hur behåller du din nyfikenhet?

– Det finns ingen dag som är gårdagen lik, världen förändras hela tiden. Det är min drivkraft att försöka förstå vad som händer.

I Libanon på 90-talet träffade hon ibland äldre korrespondenter som blev sura när de satt i hotellbaren och redaktionen ringde. 

– Då sa de besviket jag måste bara gå upp på rummet och skriva ihop ”the daily body count”. De var inte så engagerade eller nyfikna utan såg det som ett jobb. Men de hör till undantagen. Det är otroligt sällan jag möter den sortens korrar idag. Nu träffar jag 30-åringar som jobbar för nästan ingenting med en enorm konkurrens. Men de slåss för sin story och många är fruktansvärt bra.

Dyster framtid

Cecilia Uddén har levt större delen av sitt liv i Egypten och Mellanöstern som under lång tid plågats av brutala diktaturer. När upproren spred sig bland de arabiska länderna våren 2009 rapporterade hon om glädjeyran när regimerna föll en efter en. Men revolutionerna gav inte frihet och fred – istället har en dyster vinter dragit in.

Var finns hoppet i de arabiska länderna?

– Vi Mellanösternkorrar känner oss ganska deprimerade just nu. När jag talar inför publik brukar jag säga att om ni väntar er några hoppfulla ord om Mellanöstern är det lika bra att ni går nu. Vi kan inte skönmåla, den verklighet som vi har måste rapporteras. Men sedan finns enskilda människor som gör att man får hopp om mänskligheten.

Vilka då?

– Jag tänker ofta på en liten teatergrupp i en by i södra Egypten som spelar för folk i byarna. Det handlar om könsstympning, sexuella trakasserier, tjejers rättigheter. Små vardagsscener som alla känner igen, och de diskuterar med publiken efteråt. En liten händelse i det stora Mellanöstern som ändå gör att man blir ganska glad och känner hopp.

Hur länge ska du fortsätta?

– Jag har kontrakt i två år till. Sedan vet jag inte vad som händer.