Hon berättar om en verksamhet där de boende får allt mindre uppmärksamhet och där personalen säger upp sig på löpande band. 

– Jag tror inte att de högre cheferna bryr sig om alla de situationer då vi har haft svårt att få tag i vikarier eller när saker som toapapper tar slut. Då kostar det ju i alla fall mindre för dem den dagen. 

Reaktioner från anhöriga

ETC har tidigare skrivit om att anhöriga har reagerat över situationen på Ferlin efter att vårdbolaget Vardaga tog över driften efter tidigare entreprenören Kosmo. I brev till kommunen klagar de på dålig bemanning och svårigheter att få hjälp med grundläggande saker som toalettbesök.

Stina heter egentligen något annat och finns inte längre kvar inom verksamheten på Ferlin. Hon väljer att vara anonym, även om hon säger att hon aldrig mer vill jobba på boendet.

Samtidigt tycker hon att det är viktigt att berätta hur verksamheten har påverkats sedan Vardaga tog över. Ett övertagande som hon till en början längtade efter.

– Eftersom vi hade varit utan chef ett tag innan Vardaga tog över efter Kosmo, så var det många som var positiva. Vi såg fram emot en omstart, att det skulle komma en chef och ge oss tydliga riktlinjer att arbeta efter.

Stora förändringar 

Vid ett första möte med personalen berättade Vardagas representanter att de tänkte behålla utformningen av verksamheten ungefär som tidigare. Men några veckor efter övertagandet kom den första stora förändringen.

– De hade satt upp nya scheman som inte var anpassade till verksamheten, och det utan att undersöka vad som krävdes. Det var för lite folk mitt på dagen och onödigt många morgon och kväll. Något pass var utformat som en delad tur på fjorton timmar, med bara en timmes mellanrum. När vi påpekade att det var för få raster, så sa de bara "jamen då får ni väl dela upp det så ni får en halvtimme på förmiddagen och en på eftermiddagen". 

– Folk grät och sjukskrev sig, men varje gång vi klagade fick vi höra att "ni måste lära er att prioritera", även om det handlade om att tre personer skulle mata åtta äldre, en situation där det inte går att prioritera om. 

En annan förändring var att Vardaga inte längre beställde in färdigvärmd mat, utan frysta rätter och ibland råvaror som personalen skulle tillreda samtidigt som de hade ansvar för omvårdnaden. Förutom att det ofta blev felbeställningar och svårt att tillaga maten, så togs mycket tid ifrån de boendes behov av närhet och omsorg till denna tillredning.

– Jag har haft situationer när personer som har varit oroliga och ledsna har behövt min hjälp, och jag kan inte ge dem uppmärksamhet, för jag måste prioritera maten. Det känns fruktansvärt. 

– Med Kosmo hade vi tydliga riktlinjer att hjälpa de boende med deras behov först, men vi kunde ju inte skjuta upp måltiderna, berättar Stina.

Grundbemanningen blev sämre, särskilt på nätterna, vilket provocerade Stina extra mycket.

– Kosmo hade kritiserats av kommunen bara några år tidigare, när de hade haft fyra personer i bemanningen på natten, en per avdelning. Nu gick Vardaga ned på lika lite personal utan att någon ifrågasatte det. Jag har dessutom hört att de hade skrivit in ännu mindre grundbemanning i sitt ursprungliga förslag till kommunen.

I och med att många har stora vårdbehov också på natten fick personalen springa mellan avdelningarna för att hjälpa varandra på larm. Då stod avdelningar obemannade, däribland en specialavdelning för patienter med psykisk ohälsa, som psykossjukdomar. 

Kvalitetsarbete togs bort

Personalutbildningen bestod av en onlinekurs som personalen var tvungna att göra på arbetstid, för att sedan printa ut ett diplom och lägga i chefens korg, och det tidigare kvalitetsarbetet där anställda samlades till möten för att ha en dialog om olika värderingsfrågor i det praktiska arbetet togs helt bort.

– Jag vet helt ärligt inte vad Vardaga står för, vad de har för målsättning med verksamheten. Cheferna var aldrig ute i verksamheten, de lyssnade inte på något vi sa, och de meddelade sig nästan bara skriftligt med de anställda, säger Stina, som känner att hon och hennes arbetskamrater "behandlades som saker som kunde flyttas runt".

Sjuksköterskorna, som i praktiken brukat fungera som ett slags arbetsledare, flyttades också runt, fick dela på uppgifter på avdelningarna och i takt med uppsägningarna blev fler och fler inhyrda. De visste för lite om de boende och kunde inte fungera som det stöd de varit tidigare.

– Vi fick ingen respons på något vi gjorde, varken positiv eller negativ. Det fanns inga riktlinjer och ingen diskussion om hur vi skulle göra i svåra situationer. 

"Det är människor vi jobbar med"

Särskilt provocerad blev Stina när hon läste beskrivningen av Vardagas värdegrund och hittade en formulering om att företaget såg som sin uppgift att vara "resurs-effektiva intäktskonstnärer som får varje krona att räcka". 

– Jag tänkte "fuck you". Det är människor vi jobbar med, då kan det inte vara en del i själva värdegrunden att vara en "intäktskonstnär".

Stina menar att det är särskilt illa med låg bemanning, personalflykt och svårigheter med vikarierekryteringen i dagsläget där så många är mycket sjuka när de läggs in, och att många boende inte får de insatser som de egentligen är beviljade till enligt socialtjänstlagen. 

– Gamla hålls hemma länge nu, så äldreboenden är ungefär detsamma som hospice. De flesta som flyttar in är mycket sjuka och kommer att avsluta sina liv på boendet. Och att de då ska göra det med stressad personal som mår dåligt och inte har tid att lyssna på dem är fruktansvärt.