– Med vår bok vill vi hjälpa människor att bli kroppskompetenta i sin träning, och inse att det både är välgörande för självkänslan och för den fysiska och psykiska hälsan att känna sig stark, säger Anna Suvanna Davidsson.
Hon beskriver också ”Stor och stark” som en ärlig och personlig berättelse om hur det är att vara en fet människa, hur samhället ser på feta människors kroppar och hur hon sedan barndomen identifierat sig med att vara tjock.
– Jag är fortfarande överviktig och lider också av sömnapné, som är ett resultat av min fetma. Men det är inget som jag skäms över, jag lägger ingen värdering i det när jag säger att jag är överviktig. Man kan älska sin tjocka kropp, men ändå vilja förändra den, säger Anna Suvanna Davidsson.
Hon tränar för att orka med sin vardag som lärare och mamma till tre barn, och för att orka ligga med sin kille.
– Eftersom jag är tjock så är det viktigt för mig att ha en stark kropp och känna att jag har kondition för att kunna till exempel rida min kille när vi har sex. Sådana små vardagliga saker, säger Anna Suvanna Davidsson och skrattar.
Vill inte vara förebild
Efter att ofrivilligt ha pekats ut som en förebild inom den så kallade kroppsaktivismen upplever Anna Suvanna Davidsson också att det finns de som ogillar att hon uppmuntrar andra att träna.
– Att det skulle vara ofeministiskt att träna är bullshit tycker jag.
Jag har blivit tillskriven en roll som kroppspositiv aktivist, det är inget jag har valt själv. Det enda jag har gjort är att lägga upp bilder på mig själv på sociala medier och då skriver folk ”wow, att du som är så tjock lägger upp en bild på dig själv och din kropp, vad modig du är!”, säger hon och fortsätter:
– När jag började lägga upp bilder på min träning blev jag helt plötsligt en ”förrädare” för många av mina följare, för att jag gick från att vara den passiva tjockisen till att bli den aktiva tjockisen. Men som tjock kvinna kan jag faktiskt äga min träning utan att lägga någon kroppspositiv, feministisk värdering i det. Om folk mår dåligt av att en tjock människa som jag gillar att träna så får man sluta följa mig.
Träffades i bastun
Anna Suvanna Davidsson och Elin Junsjö Bjärkstedt träffades i kvinnobastun på Hellasgården i Stockholm, och började prata om tatueringar och träning.
– Elin sa ”hade jag varit din personliga tränare hade jag utnyttjat att du är så himla stark”. Det fick mig att bli nyfiken på att utforska min styrka och det var efter det som jag började med styrkelyftning, berättar Anna Suvanna Davidsson.
Elin Junsjö Bjärkstedt är personlig tränare och snart färdig fysioterapeut, men kommer från början från den akademiska världen och har jobbat inom konst- och bokbranschen.
– För femton år sedan identifierade jag mig inte som en tränande människa, då var jag 28 år och hade fått två barn med ett års mellanrum. Jag var smal och kände mig svag, så jag började träna för att bli stor och stark – och upptäckte det revolutionerande i att träna kroppen också påverkar psyket, berättar hon.
Feminism och träning
Det feministiska perspektivet är viktigt för Elin Junsjö Bjärkstedt, både som personlig tränare, författare och privatperson.
– Som feminist blir jag olycklig när man begränsar sin fulla potential som kvinna och människa utifrån olika idéer om vad en kvinna ska vara. Vi har alla en kropp och om vi vill orka med vår kamp, vilken kamp vi än för, så hjälper det att ha en stark kropp. Att kunna stå stadigt i ett rum när man håller en föreläsning till exempel. Att känna sig stark ger kraft, säger hon.
En av hennes andra drivkrafter, jämte feminismen, är att få folk att vilja röra på sig på ett sätt som inte är så klämkäckt. Särskilt roligt tycker hon det är att prata om träning med motvilliga.
– Som personlig tränare är jag tillåtande och försöker få mina kunder att hitta just deras typ av träning. Det gäller i vår bok också.Vi ville göra en generös och inbjudande bok som ska få människor att känna att man inte behöver vara på ett speciellt sätt för att få träna, säger Elin Junsjö Bjärkstedt.
