Jag minns att jag för många år sedan lyssnade på en radiodokumentär om en kvinna som hade förändrat sitt sätt att leva. Hon hade släppt taget om det där ”heltida” jobbandet. Det som är det rätta sättet att leva enligt vår västerländska världsbild. Hon hoppade av bråttomtåget och valde att jobba på ett annat sätt. Fick förstås mindre pengar att röra sig med men mycket större frihet. Jag säger inte att jag tror att denna frihet passar alla. En del behöver den där gå till jobbet-tryggheten. Andra älskar heltiden. Vissa har för mycket ”fri” tid genom meningslös arbetslöshet och av att stå utan sammanhang. Men då när jag hörde henne prata om sitt friare liv liksom spratt det till en längtan i mig. Kan man göra så? Kan man välja ett annat sätt att leva? Sedan gjorde jag det. Jag kastade mig ut i tomheten utan att veta vart den skulle leda. Plötsligt stod jag där med bara mig själv. Kan jag nåt? Vet jag nåt? Hur gör jag nu??? 

De första månaderna av min nya stilla tomma tid, sprang jag förstås ändå. Direkt ordnade jag ett sommarcafé hemma. Jag sprang med marknadsföring och skaffade medhjälpare och byggde mosaikbord och inhandlade och planerade och lagade mat (jag var inte ensam, min man och medhjälpare fanns). Sedan kom alla gästerna som åt och drack och trivdes. Det gjorde jag också förstås. Men fort gick det. Det tar tid att sakta ner när motorerna är på. Det var som att jag behövde låååång tid av träning och insikter för att göra det.

Men nu springer jag inte längre. Jag går långsammare. Jag andas oftare medvetet. Jag tittar. Jag lyssnar. Jag lever! Jag kan till och med sitta och glo. Det blev så tydligt för mig när jag nu i helgen var på ett meditationsretreat. De flesta pratade om sitt springande. Om sin längtan att stanna upp, bli mer närvarande och hinna ta in livet. Om svårigheten att släppa ifrån sig mobilen när man äntligen får en tom stund. Då förstod jag att något hänt, för jag kände inte igen mig. Jag började verkligen inse att jag hade förändrats.

Och jag är så tacksam över att jag ännu inte är pensionär. Då när den ”fria” tiden ska komma av sig själv. Jag väntade inte med mina ”tomma” år tills mina sista. Jag la dom mer på mitten så att säga. Nu arbetar jag precis så mycket så att jag kan njuta av att jobba. Tjohoooo! I dag ska jag göra det här! För det ingår ju också i livet. Likväl som att förundras över mitt blommande citronträd. För jag har anlänt. Jag är hemma. Jag hoppas du inte spyr på mig nu, för det är inget skryt. Jag har bara tillåtit mig en förändring. Och jag tjänar mindre pengar… det ska jag erkänna. Men jag njuter av att få vandra på denna underbara planet. Och jag håller med Zenmästaren Lin Chi när han sade – Undret är inte att gå på vatten utan att gå på Jorden.