Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
– Jag stoppade omvandlingarna i alla tre kommunala bolagen. Pang! Det var faktiskt så jäkla skönt, berättar hon över en kopp te på ett kafé i Rinkeby centrum, en kort promenad från hemmet.
– Det var min största politiska seger.
Bostadsfrågan har varit central i Ann-Margarethe Livhs politiska liv.
– Om du verkligen ska förändra samhället, då måste du ha makt att förändra strukturerna. Och att stoppa privatiseringarna och få igång byggandet av allmännyttan, det är att förändra strukturer. Det var därför jag slogs för att få den här borgarrådsposten.
”Fruktansvärt att sitta i opposition”
Hon pratar om det komplicerade arbetet med bostadsbyggandet i en stad där enskilda överklaganden kan försena en byggstart med över ett år, om ”Stockholmshusen”, med halverade planprocesser och ”Snabba hus”-projektet med mobila hyresrätter för ungdomar, som hon har varit drivande bakom. Om hur det rödgrönrosa styret har fått fart på byggandet under den gångna mandatperioden. Bara under 2016 och 2017 påbörjades över 30 000 lägenheter i Stockholm, drygt en tredjedel hyresrätter. Att jämföra med de drygt 25 000 lägenheter som såldes ut från allmännyttan under Alliansen-åren 2007–2014.
– Det var fruktansvärt att sitta i opposition under de åren. Kombinationen av att det såldes så mycket och att det inte byggdes ny allmännytta blev ju förödande. Det är klart att Stockholm är mycket mer segregerat idag. De gentrifierade ju hela innerstaden. Titta på Södermalm, det är ett praktexempel.
Ann-Margarethe Livh föddes 1948 på Hammarö i Värmland, en klassisk bruksort som genomsyrades av socialdemokratin. Hela släkten var socialdemokrater och aktiva i Folkets park.
– Jag andas, alltså är jag sosse, så var det.
– När man växer upp i en bruksort är klassskillnaderna väldigt tydliga. Man behöver inte prata om dem, för man ser dem. Arbetarna bor här och ingenjörerna bor där.
Engagemanget väcktes
I 20-årsåldern var hon i Paris, ett år efter den revolutionära våren 1968. Därefter pluggade hon sociologi i Lund och fick upp intresset för internationella frågor och gick med i Grupp 8. När hon i slutet av 1970-talet flyttade till Stockholm och bosatte sig i Rinkeby väcktes engagemanget för bostadsfrågorna. Hon blev aktiv
i Hyresgästföreningen och i den antirasistiska rörelsen, och blev snabbt varse den skeva bilden som finns av miljonprogramsområdena.
– När jag flyttade hit var det några grannfamiljer som hade bott på Söder och tyckte att det var världens lyft att flytta hit, med stora moderna lägenheter. Samtidigt gick hela kultureliten ut och skrev om hur hemskt det var här. Bilden i media om hur folk som bodde här upplevde det, var ju helt fel redan då. Många med mig har fått kämpa emot den stämpeln sedan dess.
– Sedan har diskussionerna gått upp och ner om att vi måste få fler svenskar att flytta hit. Hallå! Vi ska ju ha de bästa skolorna och bra kultur för alla här. Vi kan ju inte gå och fjäska för att folk ska flytta hit. Det ska vara bra här, så att folk vill bo här. Och det har det ju till stor del varit. För det är klart att det funnits och finns problem. Det ökade våldet i samhället syns ju här.
Ett varningens finger
Efter en tid som informationssekreterare
i kommunen blev Ann-Margarethe Livh mer aktiv i Vänsterpartiet. Hon kom in i stadsdelsnämnden, var informationschef och valledare under Gudrun Schymans storhetstid och 2002 valdes hon i kommunfullmäktige som gruppledare. De senaste fyra åren har hon varit bostads- och demokratiborgarråd i huvudstaden.
Men efter 16 år är det nu dags att tacka för sig i den politiska hetluften. Hon berättar att hon känner en oro för vad som kommer hända med Stockholm. Precis som i Göteborg och Malmö pågår maktkampen om vilka majoriteter som kan slutas. Mycket tyder på att det blir maktskifte och åtminstone delvis borgerligt styre i alla tre storstadskommunerna.
– Ett systemskifte skulle påverka storstäderna jättemycket. Hela bostadspolitiken kommer påverkas. Jag är självklart orolig för att utförsäljningarna ska börja igen. Det finns med i alla de borgerliga partiernas budgetar. Och där står det också luddigt om att ha mer marknadsanpassade hyror. Om man väljer det spåret, Thatcher-spåret, då kommer vi ha en stad med enorma klasskillnader. Och de flaggar för att ha social housing, fattigbostäder. Då har man ett cementerat klassamhälle. Är du fattig så bor du där, är du rik så kan du bo någon annanstans.
En del av välfärden
Vid sidan av borgarrådsposten har Livh även varit ordförande för två av de kommunala bostadsbolagen samt för bostadsförmedlingen.
Det är politiskt tillsatta poster som hon sannolikt kommer att lämna nu.
– Oavsett så är det jätteviktigt att vänstern fortsätter att driva bostadsfrågorna. Det är grunden. Om vänstern vill vara ett radikalt alternativ så måste man fortsätta driva bostadsfrågor, och se till att vi bygger allmännytta.
Hon vill att bostäder ska ses som en lika självklar del av välfärden som skolan och äldreomsorgen, och hon kommer att fortsätta ”slåss för vår allmännytta”, även sedan hon lämnat kommunfullmäktige.
– Jag kommer verkligen inte att lägga mig på soffan, säger Ann-Margarethe Livh med emfas i den värmländska 69-åriga rösten.
Ann-Margarethe Livh om…
…att vara enda borgarrådet som bor i ett miljonprogramsområde:
– Jag tycker alla partier ska fråga sig varför det ser ut så. När man diskuterar hur man ska förändra de här områdena så är det ju viktigt att det bor folk här som har en någorlunda uppfattning om hur det faktiskt fungerar i området.
…klassresor:
– Det är samma bluff som the American dream. Alla kan inte göra den resan. Man måste ju prata om en samhällsförändring där alla är delaktiga, inte om enskilda personers eventuella klassresor eller bostadskarriär. Det är en livsfarlig diskussion.
…beslutet att avgå från politiken:
– Det var ett ganska lätt beslut att fatta. Många i familjen och närheten har varit kritiska till att jag har jobbat väldigt mycket. Vissa veckor har jag knappt varit synlig, jag har jobbat jämt. Men i en utopisk situation där Vänsterpartiet hade fått 40 procent och jag kunnat bli finansborgarråd, då hade jag kanske backat, även om familjen sagt nej.
