– Jag ville visa att de visst är värdefulla människor. Alla fattar ju att det tagit tid att väva, det gör att det blir en tyngd, säger hon.
Men för pojkarna fick vävarna en annan betydelse. I dag är de spridda över världen. En av dem utvisades en vecka efter att bilden togs. En annan lever som papperslös i Sverige. En tredje har fått uppehållstillstånd i Frankrike och en fjärde är i Tyskland.
De vet inte om de någonsin kommer att ses igen, men där på väggen i bokcafét i Landala är de ändå tillsammans. Anna Olsson säger att hon fattade det först när en av killarna sade det till henne: ”Väver du oss får vi vara tillsammans även om vi blir utvisade”.
– Jag kände, men gud, han har helt rätt. För mig var vävarna en protest mot Migrationsverket. Men killarna skapade ett eget uppdrag åt mig. Det kändes väldigt bra, säger hon.
Vävarna är en del av utställningen ”För mig är du värdefull” som just nu visas på Lohrs bokhandel i Landala.
Sammanflätade roller
Anna Olsson är psykolog och konstnär. Flyktingkrisen gjorde att de båda rollerna flätades samman. De senaste åren har alla vävar hon vävt handlat om engagemanget för de ungdomar hon mött i jobbet som psykolog på flyktingbarnteamet och som volontär på Agape.
Många kommer nog att minnas hösten 2015 som en period då svenskar som aldrig tidigare engagerat sig samlades på centralstationer för att hjälpa de flyktingar som kom. Man skänkte bort kläder och skor och startade swish-insamlingar för att köpa tågbiljetter vidare uppåt landet.
Den hösten arbetade Anna Olsson på häktet i Göteborg. Sommaren 2016 började hon på flyktingbarnteamet, hon hade knappt hunnit börja sitt nya jobb när effekterna av de nya hårdare asylpolitiken slog igenom.
– Det gick bara några månader och så började avslagen att komma. Vi jobbade otroligt hårt de åren för det kom så många patienter och vi visste ju att alla var på randen till självmord. Det var bara att försöka hålla dem vid liv. Man hade liksom inget val som människa, säger hon.
Sedan var det ändå som om flyktingarna blev osynliga i samhällsdebatten. Vad hände?
– Dels var det någon sorts skifte som inte bara har med nyanlända och flyktingar att göra. Man slutade att prata om rättigheter och regeringen hade ett mantra som var kris, kris kris. Vi som jobbade i det såg ju att det var mycket att göra, men jag upplevde aldrig att det var någon kris. Vi jobbade hårt, men det är någonting annat, säger Anna Olsson.
Blev aktivist
Hon säger att det blev svårt för vanliga människor att hålla makthavarnas prat om kris ifrån sig.
– Det var några fraser som återkom hela tiden och som fick sätta agendan. Och man pratade aldrig om de här människorna som ungdomar och barn. Man pratade om dem som vuxna män. Många gick ju på gymnasiet. När man pratar om svenska barn på gymnasiet så pratar man aldrig om den som vuxna kvinnor och män utan som ungdomar. Om man är född i Sverige kan man vara ungdom upp till 30.
Någonstans på vägen gick hon från att vara psykolog och konstnär till att också bli aktivist, även om hon själv tvekar inför att kalla sig det beskriver hon när och hur det hände.
– Det var när nästan alla mina patienter var bostadslösa och började leva på gatan. De hade ingenstans att ta vägen, och det var barn som verkligen inte ville leva på gatan, säger hon.
I den vevan startade frivilligorganisationen Agape och hon sökte sig dit för att hjälpa.
– Jag vet inte hur många kvällar i veckan under flera års tid jag jobbade. Där blev min roll att fånga upp dem som mådde dåligt och hjälpa dem vidare. Det var inget medvetet val, det är konstigt. Även om jag jobbade stenhårt på jobbet så var det inget alternativ att göra mindre, säger hon.
Anna Olsson växte upp i Björkekärr under 70-talet. Efter gymnasiet läste hon en ettårig textilutbildning och blev fast.
De första tio åren kombinerade hon vävandet med olika extrajobb för att få det att gå ihop.
– Men jag kunde inte försörja mig som konstnär så då läste jag till psykolog, för att ha ett brödjobb, säger hon.
Familjen blir börda
Anna Olsson jobbar tre dagar i veckan som psykolog och två dagar är hon i sin ateljé och väver.
Hon säger att arbeta på flyktingbarnteamet innebär att ofta vara den första att märka av förändringar och effekter av politiska beslut. Sedan ett halvår tillbaka har hon och hennes kollegor väldigt få nya ensamkommande patienter. I stället har familjeåterföreningarna börjat komma igång. Men det som skulle innebära trygghet för hennes patienter, att få hit sin familj, har i många fall blivit en börda.
– Jag ser barn och ungdomar som nästan kollapsar av tyngden att ta hand om sin familj. Egentligen ska de få hjälp av socialtjänsten, men ingen får ju hjälp med boende längre så allting hamnar på de här barnens axlar, som kanske är 16, 17, 18 år. De är helt förtvivlade, säger hon.
Göteborgs stads nya regler för hjälp till bostadslösa, som innebär att den som behöver bostad erbjuds nödbistånd för att själv ordna tak över huvudet, men max sju dagar i taget, slår även hårt mot unga kvinnor med barn.
– Det verkar inte vara några bekymmer att slänga ut ensamstående flickor med en bebis på gatan. Vi har flera sådana exempel på jobbet, säger hon.
Vad händer med dem?
– De lever i konstant förtvivlan. Man blir också mer och mer desperat i att hitta lösningar och man blir mer och mer beroende av dåliga lösningar. Som tjej, och även som kille, händer det att du hamnar i en beroendeställning där du mot vissa tjänster får bo hemma hos någon. Du blir extremt utsatt för att utsättas för brott, säger hon.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag sliter fortfarande på ett personligt plan. Jag har svårt att förstå Sverige i dag. För i min bild av Sverige har vi ett socialt skyddsnät där socialtjänsten är till för de mest utsatta. Jag har så oerhört svårt att förstå att jag bor i ett land där två riksdagspartier, SD och M, vill slopa artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (rätten att söka asyl, reds anm.). Det gör mig bekymrad, för när jag ser att mina patienters liv värderas så lågt, då undrar jag vem som är nästa person vars liv kommer att värderas lågt, säger Anna Olsson.
Samtidigt finns det hopp.
– Jag tror att människor samarbetar i stort sett i alla lägen. Vi har ensamkommande barn som är fem år gamla där den de flydde med dog på vägen genom Sahara och andra människor bär barnet till Sverige. För att man visste att det var slutdestination för just det barnet. Sådana historier finns också.
