BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så förklarar John hur han hamnade här. Han ser sig omkring i det syrenlila rummet med plaststolar och bordsskivor som ser splitter nya ut. Som reporter har jag enligt konstens alla regler försetts med ett överfallslarm. Korridoren där vi sitter är låst och en lärare till John sitter i rummet intill.
John säger att han fortfarande kan förstå hur han tänkte och varför, då innan allt gick snett.
– Det var ju att jag hade så kul. Från det att jag började dricka och röka på när jag var 12, 13 år. Det var känslan. Trots att jag blev utkastad hemifrån och blev skyldig folk pengar så att jag var tvungen att se mig om över axeln när jag var ute på stan.
– I efterhand har jag insett att jag lurade mig själv. Det var inte kul. Det var misär. Men jag förstår fortfarande att det blev som det blev.
Åtta månader på Bärby
Nu är John 20 år, men kunde ändå dömas till tvångsvård genom Lagen om vård av unga efter att ha tagit flera överdoser och hamnat på sjukhus och hamnat i een destruktivitet som eskalerade. Innan dess bodde han på ett HVB-hem som han själv hade skrivit ut sig från, eftersom han då inte insåg sitt eget behov av behandling.
Nu genomgår han ett program i fem faser.
– Det är sjukt jobbigt att vara inlåst. Jag var helt förtvivlad i början, det var väldigt drygt då när man kom in till intaget. Man fick inte göra någonting och visste ingenting om vad som skulle hända. Senare blev det bättre.
Nu är John i den tredje fasen, där han har anförtrotts mer eget ansvar, börjar få komma ut lite och ta emot en del besök, även om kommunikationen med vännerna på utsidan är begränsad på ungdomshemmet. Men en del av sina tidigare kompisar inser han att han kommer att få kapa kontakten till.
– Tyvärr. En del har jag känt länge, de är mina riktiga vänner. Men jag måste tänka på mig själv.
Så det var bra att du hamnade här?
– Jag fattar varför jag blev inlåst och det var bra. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag ju åkt tillbaka och sett till att det här aldrig hade hänt. Men så här en bit in i processen är det bra. Jag får en del bitar lösta åt mig, som med skolan. Nästa vecka ska jag börja på praktik. Det är många plus med det.
Hur ser en dag ut nu och hur såg dina dagar ut innan du kom hit?
– Här går jag upp varje dag senast kvart i nio. Är vi inte uppe då får vi indragen veckopeng. Sedan äter vi frukost med personalen och har gemensamma möten. Man går till sin individuella behandling. Efter lunch är det lektioner och sedan har vi lite fritid och kan gå till gym till exempel.
– Innan var det ingen ordning alls. Jag kanske vaknade upp hos en kompis. Sedan började jag jaga efter pengar och grejer. Jag visste aldrig hur dagen skulle bli.
Hur var det med skolan under den perioden?
– Jag höll faktiskt fast vid skolan rätt så länge. Jag tyckte att jag borde ha en utbildning, oavsett vad som hände. Det hade jag med mig hela tiden. Sedan slutade jag ändå. Men det är det jag får ta igen nu.
”Det finns mycket fördomar”
Med behandlingen fick John lov att delta i projektet Skriva för förändring, som har inneburit att han har fått skriva ned sina känslor. En av texterna publiceras i ETC Uppsala den här veckan.
Varför kände du att du vill dela med dig av det?
– Det finns mycket fördomar. Jag bodde på ett HVB-hem förut och i den lilla byn var det vi som fick skulden varje gång någonting hände. Då var det vårt fel. Det borde vara samma sak här med SIS-hemmet. Här är det låst institution och ”bara galningar”.
– När jag skrev gjorde jag det mest för att det var kul, men också för att förklara – man är liksom ingen dåre för att man sitter här.
Snart hoppas John bli klar med sin utbildning som maskinförare.
– Så kan jag kanske få ett jobb sedan. Alla är värda en andra chans.
Jag heter John och är 20 år gammal och bor på ett ungdomshem för missbrukare. Jag har bott här sedan sex månader tillbaka och trivs rätt bra. Jag skulle vilja skriva lite om hur det är på ett ungdomshem och vad för typ av människor som bor där. Jag själv är en helt vanlig ungdom. Vissa kan lätt tro att folk som sitter inlåsta är psykopater allihop, eller att alla ska vara mördare eller bankrånare. Fast det är vi inte, vi är helt vanliga ungdomar. Jag vet själv att jag hade fördomar om låsta ungdomshem när jag inte själv bodde där. Jag hade hört av folk som bott där att det är galningar som bor där och att alla som är där har mycket problem, men så fort jag satte min fot där själv så visste jag att det inte stämde. Det var helt vanliga grabbar med ungefär samma problematik som jag själv. Jag blev lika bra mottagen som om jag skulle blivit det av mina egna kompisar.
Det finns folk som tycker att ungdomar som inte sköter sig ska man låsa in och ”kasta bort nyckeln”. Men hur funkar det om det skulle vara dina egna barn, skulle du själv vilja att det skulle hända då? Att soc skulle låsa in ditt barn och sedan bara strunta i det?
Jag vet känslan av att vara inlåst och jag skulle inte göra om det här för allt i hela världen. Jag undrar hela tiden vad jag missar eller vad mina kompisar gör just nu utan mig. Jag tänker på alla personer som saknar mig eller som vill ringa och prata med mig men det går inte i alla fall. Jag undrar hela tiden var jag skulle varit i livet om jag inte skulle vara här, alla mina kompisar har skaffat en bil och ett jobb och kanske åkt runt i världen. Men det gör inte jag för jag är här, inlåst med andra ungdomar som det går lite snett för i livet just nu.
För alla er som inte tycker att det är ett straff att vara här inlåst så skulle jag kunna satsa pengar på att ni inte skulle vilja vara här mer än tio dagar. Det är verkligen jobbigt. Jag saknar mina vänner, min familj och alla runt om mig väldigt mycket. Jag tror inte någon skulle vilja göra det här frivilligt.
John
Hoppas du har det så bra du kan. Tro mig när jag säger att jag vet att det kan vara svårt, jag har själv varit i samma sits; man kommer där med polisbilen och blir mottagen av en personal från det som ska bli ditt framtida hem ett tag framöver. När du väl kommer in på avdelningen och inte fattar något, rutorna går inte att se ut igenom, du måste stå och röka på en inhägnad rastgård som omgärdas av en hög mur.
Lokalerna är gamla före detta psyket. Det är bara att hålla huvudet högt. Vakna dagen efter något nyktrare än vad du var när du kom in och för första gången fattar du att nu har du knasat ordentligt och du vet knappt var du är. Jag tyckte livet sög, jag var arg på alla som bidragit till min situation, precis alla, alla utom mig själv. Avtändningen var total dödsångest jag ville inget hellre än att gå ut och röka bort den med en holk, men vad ska man göra, det enda du kan göra är att ta dig i kragen och för första gången känna denna dödsångest som avtändningen från tabletterna innebär. Tänk på att det bara är ditt fel, det är du som valt att ta drogerna, det är du som har knasat och dragit på dig den uppmärksamheten som gör att du får LVU och hur mycket du än skyller på din soc eller på polisen så är det du som sitter där och det är du som måste känna ångest.
Med risk att det låter klyschigt så vill jag bara säga det kommer bli bättre och det är den enda sanningen brorsan.
Jag minns när jag gick ut ur mitt rum dagen efter jag kom in. Kraftigt avtänd, hälsar god morgon och får det samma tillbaka och ett leende. Och jag tänker ”hur fan kan du le det finns fan inget att le åt, ser du inte hur jag mår liksom”. Dagen rullar på som den bara kan göra på det tråkiga intaget. Det finns två soffor, en tv, ett litet kök och bara extremt tråkiga väggar, sängen är fastskruvad i väggen, det lilla som skulle föreställa ett nattduksbord är också fastskruvat i väggen. Rummet är totalt fantasilöst. Men dagen flöt på trots allt, mycket film, mycket mat och mycket kaffe.
Fan vad jag hatade livet de två första dagarna, men så fort den värsta avtändningen lagts sig så blev allt mycket trevligare och man började prata med personalen som fanns där och man började tänka mycket mer positivt. Allt hade trots allt kunnat vara mycket värre, jag hade liksom lika gärna kunnat vara död. Så jag råder dig: försök att se det positiva i situationen även om det med all säkerhet inte kommer bli så som du tror, för risken är att du kommer bli kvar i minst ett halvår till. Hur mycket du än kommer hata stället, hata att vara inlåst, hata behandlingen och så vidare, så tänk på att om du vill gå tillbaka till ditt gamla liv när du kommer ut så är det ingen som kommer hindra dig, gräset kommer finnas kvar, människorna kommer finnas kvar, allt kommer vara som förut om du vill.
Men inbilla dig inte att det är speciellt många som kommer att höra av sig till dig eller till din mamma, det är bara gangsterdrömmar. De enda som kommer bry sig är familj och kanske någon enstaka vän. Du kommer vara arg på dom som du sett som dina grabbar eller bröder för att dom är sådana jävla svin som inte hör av sig men that’s it. Håll ryggen rak och börja tänk på dig själv, grabbarna kommer du kunna konfrontera när du väl kommer ut.
Detta kommer antingen vara det bästa som har hänt dig och du kommer att inse vad för skit du hållit på med och vilja göra en förändring.
Eller så kommer det vara det bästa som har hänt dig och du kommer ut mer härdad, med större erfarenhet, du vet hur du inte ska torska nästa gång och du kommer ut fräschare och fit for fight igen. Du kommer ha tid på dig att göra ditt val.
Med detta sagt vet du nu lite mer om hur framtiden kommer se ut, så ta hand om dig brushan så ses vi!
Kevin
Sebbe, i dag när du läser detta är du en respektlös, bortskämd och kaxig liten snorunge som handlar först och tänker därefter.
Du bryr dig inte om någon annan förutom dig själv och om du skulle få ett erbjudande om att misshandla någon emot frihet skulle du antagligen anta erbjudandet. Du inser ännu inte att detta är ett problembeteende, men det kommer du göra så småningom.
Mitt tips till dig är inte att göra det du tror att personalen vill se, mitt tips till dig är att vara dig själv hela tiden. För att om du är dig själv kommer man kunna se vilka problem du har och du kommer få hjälp med dem. Förutom när det kommer till din familj och vänner. Din familj och vänner är det mest värdefulla du har och dom kommer alltid att stå vid din sida, det har dom redan bevisat. Dina vänner och familj är inte de som stödjer dina dåliga vanor, de som pushar dig till att göra kriminella saker. Din familj är de som delar samma blod som dig och dina vänner är de som vill att du ska göra bättre ifrån dig och hjälper dig att sköta dig. Om du fortsätter som du gjort nu kommer du att vara ensam till slut. Du kan ju själv tänka dig hur svår du har varit att handskas med, men ändå så har dom alltid varit där för dig. Det är din tur nu att ta hand om dom, det betyder inte att du ska slicka deras röv och alltid göra som dom säger. Allt du behöver göra är att visa respekt och bemöta dom på ett bra sätt, det är väl inte så svårt?
Om du gör som det står här kommer du snart vara en förändrad kille, och du kommer ha en mycket närmare relation till din familj och vänner. Framtiden efter ditt LVU kan jag inte svara på, du kommer fortfarande ha saker att jobba med. Som ditt beroende till att tjäna pengar snabbt och kicken du får av att göra saker du vet att du inte får. Men låt inte det skrämma dig för det är endast en del av livet. Det kommer alltid finnas svårigheter att handskas med, så är livet. Folk kommer ha fördomar om dig för det som har varit förut. Det är tyvärr en del av ditt liv. Men dina nära och kära kommer alltid att hjälpa dig, för dom är också en del av ditt liv.
Gå i skolan och ta betyg utifrån din kunskapsnivå och nöj dig fan inte med ett E. Om du kämpar akademiskt kommer du utan problem kunna få ihop pengar som du behöver. Skit i att gå tillbaka i gamla vanor för pengarnas skull, du ska tjäna ihop pengarna ärligt. Du kommer ha en vacker fru och tre barn.
Ta hand om dig nu Sebbe!
Med vänlig hälsning,
Framtida Du