– Hade jag fått välja, så hade jag gått i ide över hela julhelgen, säger Mikael Nilsson.
På så sätt skulle han slippa den stress som framkallas av önskelistor, julskyltning och nyårsfirande. För det mesta kostar pengar. Pengar han inte har.
– Storhelgerna är så förknippade med sociala måsten, vilket är väldigt stressande. Men jag försöker ju att inte dras med i köpkarusellen, och inte bli avundsjuk på att andra kan handla och inte jag. För det är bättre att leva ett bra liv än ett rikt liv. Det vet jag nu.
Under 15 år utvecklade Mikael Nilsson ett spelberoende som innebar att han ägnade en stor del av sin vakna tid åt att spela, tänka på spel eller försöka dölja konsekvenserna av spelandet. Pengarna försvann, lånen blev fler, skulderna växte.
– Egentligen är man ju hela tiden medveten om att det inte kommer att funka. Men hur man sedan agerar känslomässigt, är en helt annan sak.
Länge höll han spelandet hemligt, även för de allra närmaste. Han smusslade med spelkvitton och ljög om att han hade gått en promenad när han
i stället hade tillbringat eftermiddagen på travbanan eller i spelbutiken. Han stod och passade brevlådan så att sambon inte skulle upptäcka räkningarna.
Det hela blir oerhört skamfyllt. Man är inget, betyder inget, förmår inget… Och till slut blir dessa tankar en självuppfyllande profetia.
Fasaden rämnade när han fick sparken från jobbet, samtidigt som sambon hittade kravbrev från hyresvärden och slängde ut honom. Det var en mager, blek och hålögd Mikael Nilsson som så småningom blev inskriven på psykiatriavdelningen i Malmö. Under de påföljande två åren skulle han tillbringa flera perioder inom psykiatrin, varvat med intensiva dygn med spelande.
Tolvstegsbehandling
En kväll i februari 2004 sökte han upp Spelberoendes förening vid Nobeltorget i Malmö. I den stunden föll flera saker på plats. Några månader senare påbörjade han en tolvstegsbehandling, där man bland annat riktade strålkastaren på alla de konsekvenser spelandet har fört med sig. Fysiska, känslomässiga, etiska…
Sedan dess har Mikael Nilsson gjort många djupdykningar i sitt inre, och fått en klarare bild av spelandets mekanismer. Han är numera anställd på Spelberoendes förening och arbetar för att hjälpa andra att hantera sitt missbruk.
Besökare ökar
Han ser att antalet besökare har ökat det senaste halvåret. Numera brukar ett 30-tal personer delta vid de öppna kvällsträffarna.
– Många söker hjälp just för skulderna. Siffror är något konkret; de är enkla att ta på. Att fixa fram pengarna kan kanske gå bra, kortsiktigt. Men att komma tillrätta med de bakomliggande problemen, är en helt annan sak.
Ett första steg, menar Mikael Nilsson, är att se sin egen roll i sammanhanget.
– Man har alltid ett val. Det är detta som folk har svårt att förstå; de ser sig som offer för omständigheterna. Men man måste äga sitt eget problem. Den som har skulder kan inte fortsätta att leva som om man hade 10 000 på banken. Det finns fog för att vi har ett ordspråk som säger att man måste rätta munnen efter matsäcken.
Själv lever Mikael Nilsson på ett existensminimum. En del av lönen går direkt till obetalda skulder, men han framhåller att han trots allt har boende, mat på bordet, en skruttig bil och två friska barn.
– Ibland kommer ändå snilleblixten, att allt hade löst sig med en trisslott… Men numera vet jag åtminstone hur jag ska hantera dessa tankar.
