"Jag kunde verkligen inte ge henne den vård hon behövde”

Lillan Blixt tvingades ge en vård som hon själv inte tyckte var fullvärdig. Hon trivdes inte heller med hemtjänstens arbetsledning. Därför valde hon att inte utbilda sig till undersköterska som hon hade planerat.

– Förhållandet till brukarna blir väldigt mekaniskt. Det handlar om att få på kläder. Ge dem mat, hjälpa till med hygien. Men det blir inte mycket samvaro, och det märks också att de äldre slutar att förvänta sig det. Många blir tacksamma för det lilla de får, säger Lillan Blixt.

Hon började jobba på hemtjänsten i Värnamo efter gymnasiet och trivdes bra med omsorgsrollen. Men arbetet blev ganska snabbt allt tyngre. Det blev fler multisjuka patienter och mer att göra. För att få tid att utföra allt som behövdes vid besöken blev bemötandet lidande.

Ibland upplevde hon att de instruktioner och den utbildning hon fått inte var tillräckliga. Till exempel skulle hon hjälpa en patient vars fru var på väg att dö i cancer att lugna och ge vård, men utan att ha några verktyg för sådana situationer.

– Jag hade dåligt samvete hela tiden och kände mig ledsen över att tidspressen inte gav mig någon möjlighet att ge kvalificerad vård på deras villkor. Men efter ett tag vande jag mig och reagerade med att försvara mig mot de känslorna.

Hon upplevde också att det var jobbigt att pressas mellan den effektiva roll som chefen ville att hon skulle gå in i, och den mer medmänskliga och sociala funktion som hon upplevde att brukarna behövde.

Lillan hade haft funderingar på att utbilda sig till undersköterska och varit inställd på att fortsätta inom äldreomsorgen. Men efterhand kände hon att en del av glädjen i arbetet gick förlorad. När hon byttes ut mot en annan vikarie – eftersom hon var outbildad och hade jobbat så mycket att chefen annars hade tvingats ge henne fast jobb – så valde hon att flytta och börja en annan utbildning.

Hon skulle snart få ett kvitto på att det var rätt. För när hon kom tillbaka för att jobba en tid under sitt jullov något år senare möttes hon bara av en papperslapp med namn. Personalmötet på morgonen hade rationaliserats bort, det fanns inga adresser till de brukare som stod på lappen, och än mindre några instruktioner om vad hon förväntades göra hos dem. Den informationen hade flyttats till ett datasystem som hon inte hade tillgång till. Efter ett samtal till en akutmobil fick hon loss en del av den information som behövdes, men inte så mycket som hon hade velat.

Under arbetsperioden fick hon bland annat jaga efter vikarier, trots att det är chefens jobb, och även beordra in sig själv när några vikarier inte fanns att tillgå. Ofta blev det oplanerat övertids-arbete på grund av att akuta situationer måste lösas.

Vid ett tillfälle fick hon och hennes kollega snabbt göra plats i sina scheman för en ny palliativ patient – en person i livets slutskede – samtidigt som de inte skulle göra avkall på sina andra tidigare inbokade brukare. Men vad de skulle göra hos brukaren fanns inga instruktioner om.

– Jag kunde verkligen inte alls ge henne den vård hon behövde och det var jättejobbigt.

– Det började bli tyngre redan innan jag lämnade hemtjänsten första gången. Men då upplevde jag ändå att det var ett professionellt team som kunde tackla många av problemen som uppstod. Nu var det en organisation som inte fungerade, säger Lillan Blixt.

Hon tror att hemtjänst och äldrevård kan komma att förlora många medarbetare om arbetsvillkoren inte blir bättre.